Det verkar mindre och mindre troligt att jag faktiskt får stanna längre.
Det känns också mer och mer som att de inte vill ha mig kvar. Jag är antagligen bara paranoid, men jag får dåliga vibbar av vår chef. Som i måndags då hon under vår genomgång av veckan inte frågade mig vad jag skulle göra i veckan. Och igår när vi båda jobbade sent så pratade hon knappt med mig.
Personliga vendetta ska väl egentligen inte spela roll när det kommer till jobba, men detta kombinerat med att jag tabbar mig och inte jobbar särskilt självständigt ger mig känslan av att de känner att de lika gärna kan vara utan mig. Jag känner ju inte heller egentligen att jag presterar mitt allra bästa, eller vid min fulla kapacitet. Så jag förstår dem egentligen om de inte vill ha kvar mig. Det känns som om jag började starkt med att komma på smarta saker och ta initiativ, men att jag på något sätt gjorde fel i de situationerna så att de inte litar på mig längre. Och jag vet inte vad jag ska göra för att ställa saker till rätta. Vet inte vad jag ska göra för att få vår chef att gilla mig.
Allt detta gör även att det är jobbigt att gå till jobbet numera, så egentligen gör det inte mig något om de inte vill ha kvar mig. Jag saknar min lägenhet. Saknar att ha en egen plats. Saknar att veta vad jag gör, kunna det jag gör. Jag skulle vara redo att åka tillbaka till Soton.
Men jag vill bara veta.
Skickar några styrkekramar! Om ett par månader när praktiken är över kommer du säkert ha en helt annan uppfattning och känsla kring och om dina arbetsinsatser, det är svårt att vara objektiv när man är mitt uppe i något. När jag hade praktik led jag av ett ständigt bekräftelsebehov. Jag tror det är vanligt när man är i en sådan konstig situation som man faktiskt befinner sig i som praktikant. Man vill ha feedback och bekräftelse eftersom man är osäker i denna främmande roll, där de flesta andra i ens omgivning har självklara roller. Om ens medarbetare inte har tid (eller förstånd) till att ge den bekräftelsen så kan självförtroendet börja svikta helt i onödan. Du vet ju att du är bra, annars skulle du ju inte vara där du är. Jag vet inte om dessa ord hjälper något mot ditt tillfälliga vemod, men jag skypar gärna om du vill prata av dig? Jag hoppas att det snart känns bättre (det gör det säkert :)) Kramar från Jessica (som själv kämpar med uppsats- och söka jobb-ångest å det grövsta :P )
ReplyDeleteÅH tack GULLE!! Det är precis så det känns! Man vill liksom vet att man gör rätt, för man vet ju inte vad som är rätt och fel. Och hela osäkerheten runt om jag skulle stanna längre gjorde liksom saken så mycket värre. Det som är värst är att jag känner att jag liksom inte kan prestera. Jag har liksom inte kunskapen eller erfarenheten att komma på massa smarta grejer, och som van högpreserare var/är det en otrolig pärs! Känns bättre nu, men skypar ändå gärna i veckan :) jag försöker påminna mig själv om att inte bara är det ett område som jag inte kan något om, utan det är också en helt ny position som jag är i-både som tjänsteman och rent generellt ha ett jobb och ett gäng chefer över mig vars direktiv jag måste förhålla mig till, för att inte tala om våra andra stakeholders!
DeleteSkickar styrkekramar tillbaka för jobbsökande och uppsatsande, om du vill ha någon utomstående korrläsning står mina tjänster till förfogande :)