Det stormar riktigt ordentligt när vi anländer till kyrkan för bröllopet på lördagen. Inte inom familjen än, utan utomhus. Riset som kastas på brudparet när de kommet ut flyger iväg i vinden. Vi fryser om händerna som håller hårt i paraplyerna.
Det känns som om jag trampar i fälla efter fälla, eller hål efter hål. Jag gör och säger fel saker. Prioriterar fel.
Men blir också sur på Anna som inte bryr sig om att presentera Remi för Kicki, och Jen som inte presenterar Gianni. Utan jag går fram och gör det. Anna lämnar sedan Remi med mormor.
På festen blir jag också brutalt påminnd om att jag inte tillhör en tvåsamhet.
Och det gör att jag krashar på söndagsmorgonen då vi ska fira mamma. Och jag sätter igång ovädret.
Jag vet att jag borde vara glad över det jag har, men det känns som om det går mig förlorat. Och att jag skjuter bort det.
Helt plötsligt så slinter allt ifrån mig, och jag är tillbaka på ruta ett. Jag gråter mina ögon svullna. Och vet inte ens var jag ska börja för att sluta.
No comments:
Post a Comment