Emilou och åh fan

Pratade med aktivisten igår. Länge länge. Och knepigt. Å ena sidan förstår jag honom och har all sympati i världen. Men å andra sidan blir jag bara så himla less på att han liksom bara rör till allt hela tiden. Gör det så himla komplicerat. Och liksom inte tänker så mycket på hur det han säger kan tas. Jag lyssnar försöker förstå. Men han kommer alltid tillbaka till att vi inte förstår varandra, och hur det kan leda till katastrof. Jag försöker säga att det inte behöver bli katastrof. Men tänker att om han fortsätter att vara så här knepig så pallar jag inte mycket mer. Och det är kanske det han menar. Att saker har ändrats, något har blivit skevt. Han har på något sätt blivit besviken på mig, för att jag inte reagerade på det sätt han ville eller förväntade sig när han öppnade upp. Jag klantade mig. Men jag tror att vad jag än sagt eller gjort så hade han blivit besviken. Inget jag kan göra är nog. Thats the nature of the beast. Och han vet det, han inser det. Men kan inte undgå att känna det. Det är knepigt, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag trodde att vi var på väg framåt, men det verkar som om vi snurrar runt fram och tillbaka.