Jag har ändå läst en del detta år. Och det finns många böcker som jag skulle kunna hitta på varför de var bästa boken, typ Saul Alinskys Rules for Radicals för att den ju blev rekommenderad till mig när jag började bli politiskt aktiv. Eller Philip Goulds The unfinished revolution för att den gav mig en bättre förståelse för hur New Labour kom till. Eller boken om Vivienne Westwood för att den var så bra skriven och förordet andades kontrovers.
Men jag tänker att det här ju ändå är en känsloblogg, så jag tar de böcker, ja jag kan ju inte hålla mig till en, som berört mig mest sådär rått känslosamt. Dessa böcker grät jag till. Och jag gråter inte ofta (längre).
Den första är lite pinsam, för jag insåg (kanske egentligen alldeles för sent) att det var en ungdomsbok. Men hey, det verkar som om jag älskar ungdomsböcker. Den heter The fault is in our stars, och handlar om en kille och en tjej med cancer som träffas på support group och blir jättekära. Och liksom måste acceptera att de kommer dö men samtidigt är jättekära. De har en kompis som har cancer i ögonen (?) som får dem bortopererade. De åker till Amsterdam för att träffa deras favorit författare som visar sig vara en arrogant alkis.
Jag vet inte riktigt varför denna bok liksom grep tag i mig så hårt. Eller liksom det klart att cancer, kärlek och drömmar berör vem som helst. Men så att jag börjar gråta? Jag kan se en sorglig film som alla andra gråter till utan att ens snyfta till. Men till denna bok så grät jag. Jag läste den samtidigt som jag insåg att jag var kär i aktivisten, så jag såg väl någon bisarr parallell och det kanske var det som gjorde det. Eller så är jag bara en sucker för romatik.
Den andra boken är En man som heter Ove. Och den grät jag till för att den påminde mig så mycket om min pappa. Inte bara för namnet, och pappa är inte alls på samma nivå som Ove i boken. Men det gav mig på något vis en insikt till hur en gammal man tänker runt livet. Och det berörde som fan.
No comments:
Post a Comment