Så att det blev vi, att vi fortfarande är ihop nu sex månader senare det är liksom en bedrift i sig. Något som jag kanske inte skulle tänkt på så mycket om det inte var så att det inte höll på att bli något alls. Men det här är också mitt längsta förhållande hittils där jag fortfarande trivs efter så här lång tid. Jag var tvungen att gå tillbaka och kolla hur länge jag och den andra tysken varit ihop, och det är lite svårt att säga, men jag vet att jag efter fem månader var otroligt less på honom. Och jag räknar inte J från när jag var 14. Så det spelar liksom roll därför också, inte bara att vi ju funkar bra, men att jag inte känner mig klaustrofobisk och vill springa härifrån. Att jag har lyckats vara ihop i ett halvår. Jag som inte varit ihop egentligen, och inte på det här sättet, någonsin. Att han har velat vara ihop med mig i ett halvår. Att vi vill vara ihop med varandra. I ett halvår, mot oddsen. Det känns. Och det känns bra. Så pass bra till och med att jag vågar ta i det, vågar säga att vi ju varit ihop i ett halvår. Även om jag fortfarande rodnar när jag säger det. För det vet ju alla att när något finns på riktigt kan det ju också försvinna. Och det är oftast när det blir på riktigt som det försvinner. Men jag vågar se oss på riktigt nu. Och vågar säga att vi är på riktigt. Även om jag fortfarande inte kan kalla honom min pojkvän.
Så ett halvår är en viktig milstolpe, för vi höll på att inte bli ihop för att ett halvår kan ställa till saker. Vi visste inte var vi skulle vara om ett halvår. Och se, här är vi. Vi är vi ett halvår senare.
No comments:
Post a Comment