Vi har pratat (och jag oroat mig en massa) ett tag om vad som ska ske nu när jag är han och han är i Southampton. Jag och den där mannen som jag nu helt plötsligt varit ihop med i ett år. Och för två veckor sedan orsakade detta mig massa ångest och tårar för vi visste inte vad vi ville göra, och gjorde därför nästan slut tre gånger. Han ville inte ha långdistans förhållande (jag var inte heller så pepp på det... ) och var osäker på om han ville flytta till Newcastle.
Men tur var väl att vi inte gjorde slut. För vi tog en liten roadtrip på vägen upp hit när han hjälpte mig att flytta upp förbi T&C, och hade ett par helt fantastiska dagar tillsammans. Vi skrattade, skämtade och hånglade mest hela tiden. Och det kändes liksom som om vi hörde ihop. Vi synkade på ett sätt som jag inte känt med honom eller någon annan förut. Han gör mig lugn och glad. Trots att vi då inte visste hur vår framtid skulle se ut.
Och så på väg upp till Newcastle så sa han att han skulle komma och hälsa på om ett par veckor. Och jag uppmärksammade det inte nämnvärt till en början, men nämnde sen och frågade vad som fått honom att ändra sig. Och det var att han insett att långdistans kanske inte var så kul, men alternativet att göra slut med mig vore värre. Och efter det började vi också prata mer seriöst om att han skulle flytta upp hit, och började överväga alternativ och argument.
Så idag satt jag och kollade på lägenheter, och hade ändå i baktanke vad vi skulle kunna betala tillsammans, men visste inte riktigt vad hans budget var. Så jag smsade och frågade. Varpå han svarade att han skulle ringa mig om 10 minuter. Och jag blir nojjig och tänker att jag pressat honom för mycket, han hade ju sagt att han skulle bestämma sig i slutet på veckan. Fyrtio minuter senare får jag ett till sms som säger att han ska ringa så fort han diskat. Och jag tänker att jag verkligen pressat för mycket. Men så ringer han. Och han säger att han har bestämt sig för att säga upp sitt boende i Soton imorgon och tänker flytta upp till Newcastle. Till mig i Newcastle.
För ett år sedan, ett halvår sedan, för två mådader sedan, för två veckor sedan hade jag aldrig trott att detta skulle ske. Men bannemig, vi är bäst tillsammans.
Jag och D ska flytta ihop! Jag vill ropa ut det över hela världen! Vill att alla ska veta! Men bloggen får duga som megafon för tillfället. Jag vet inte om jag kommer kunna sova för jag är så glad!
No comments:
Post a Comment