Emilou och vad hände med den där lugna landsvägen?

I slutet av förra året önskade jag mig en landsväg istället för bergochdalbanan som var förra året. Det har inte hänt än. Jag har ångest över alla saker jag kommer behöva spendera pengar på som lägenhetsägare. Alla pengar jag redan spenderat på att köpa den här lägenheten. Ångest över långdistansförhållandet och hur mycket pengar det kommer att kosta. Ja, det är generellt mycket ångest över pengar för tillfället.
Det är mycket som behöver fixas även efter att vi har städat och flyttat in. Jag vill måla väggar och golvlister, jag vill odla i trädgården, göra lägenheten till en djungel av växter, jag vill sätta upp tavlor överallt. Och så är det saker som måste fixas, badrumsförvaring och jag vill nog byta duschen och det verkar som om den läcker, sovrumsförvaring, ordna med bra layout i vardagsrummet.
Men lite är roligt också, att planera och bli inspirerad, jag till exempel ha så här i badrummet

Och så här i vardagsrummet

Men allt detta är ganska besvärligt utan bil, det går att lösa, men är lite bökigt. Och det är mycket mycket att göra. Samtidigt som jag knappt kommer vara här i Augusti och min egna lilla hantverkare, partner in crime, hjälpreda och moraliska stöd kommer vara i Wales. *
Det kommer att lösa sig intalar jag mig, försöker se det positivt och att det är spännande. Det är ju faktiskt det där med att inreda och skapa ett hem som jag önskat mig så länge. Men jag ifrågasätter valet jag gjorde att köpa lägenhet, köpa denna lägenhet, och köpa just nu.

* ibland tänker jag att det kanske blev bäst så här ändå, att allt händer samtidigt. Annars hade vi börjat ett liv där tillsammans, och det hade varit ännu svårare när han väl behövde flytta. Och jag vet hur jobbigt det var att få honom det minsta motiverad att vara delaktig i diskussioner om möbler och inredning. Så jag slipper i alla fall den fighten.