Jag vill vill vill vill vill så himla gärna.
Jag kämpar kämpar kämpar kämpar så himla mycket.
Men så känns allt så hopplöst. Och jag orkar inte kämpa, orkar inte dra och fixa till ingen nytta. Det är ingen som tackar mig för att jag drar och fixar. Och jag vet inte hur länge till jag kommer att vilja så pass mycket att det är värt att kämpa. Jag har börjat tappa lusten redan.
Men så kommer små ljusglimtar, små små hjälpsamma ord och handlingar. Jag tar de till mig och hänger upp allt på dem. En liten knuff i rätt riktning och jag fortsätter kämpa.
Men vill jag det här?
känns det som om jag frågar mig själv hela tiden. Vill jag det eller kämpar jag för att jag inte kan ge upp. För att jag inte är den som ger sig i första taget. Och för att ingenting är perfekt någonsin, så då kan en lika gärna kämpa lite till.
No comments:
Post a Comment