Även om min arbetsvardag inte har förändrats dramatiskt sedan jag var student, speciellt sedan doktorerandet, så känner jag mig plötsligt nostalgisk över det livet vi levde.
Vi var en grupp ganska så privilegierade unga vuxna som hade stipendium och flexibla dagar. Vi kunde göra typ vad vi ville när vi ville. Det mesta vi gjorde, eller inte gjorde, påverkad bara oss. I alla fall i det korta loppet. Och det gjorde att vi levde en ganska så obrydd vardag. Vi gick ut och firade folks födelsedagar, gick på spelningar och tog en öl för att det var soligt. Vi åt lunch tillsammans, vi gick till gymmet tillsammans. Vi var en grupp unga vuxna som inte hade så mycket oro i livet.
Nostalgi har såklart en viss naivitet i sig. Jag vet att det ju inte alltid var så mysigt och trevligt. Jag vet att det inte alltid var utan oro. I alla fall inte för mig. Men den stora skillnaden jag känner just nu är att det var en ganska så naturlig grupp som jag hängde med. Den gruppen som jag lyckades hitta i slutet är en av de första grupperna som jag verkligen känt att jag började känna mig som en självklar del av, även om jag inte alltid var så pigg på alla i gruppen. Kanske är jag lite extra nostalgisk för att jag ser att de fortfarande umgås och hittar på saker, och det gör att jag önskar att jag fortfarande var där. Kanske är det bara för att jag känner att jag inte har den typen av grupp här, och har svårt att se hur jag kan hitta den typen av grupp.
Men i min arbetsvardag är det en stor skillnad. Numera har jag mycket mer ansvar för saker som inte bara har med mig och min forskning att göra. Jag vet att detta har att göra med att växa upp, komma framåt i (arbets)livet, bli vuxen osv. osv. Men jag känner ett visst obehag inför detta. Jag önskar ofta numera att jag fick ha ett jobb som inte innebar något ansvar att leverera och prestera. Jag har drabbats av en enorm, paralyserande prestationsångest. Kombinerat med bristande motivation. Jag provar olika strategier för att komma över detta, men det är svårt.
Det är nästan lite absurt att jag samtidigt som jag känner allt detta forskar på ungefär detta. Projektet handlar ju om vad en förväntar sig av ett jobb och till vilken utsträckning som jobbet lever upp till detta, hur en upplever och förhandlar övergången mellan skola och arbete och hur ens uppväxt och föräldrar har format och påverkat denna övergång. Det är som om jag skulle kunna vara min egen studie, eller att projektet är någon typ av högst akademisk självhjälpsprocess. Vi får se hur det går, men samtidigt som jag är nostalgisk över studentdagarna så är jag också lite spänd på att se var projektet tar mig. Professionellt eller personligt.
No comments:
Post a Comment