Jag har en otroligt lyxig situation. Jag har kontrakt i två år till, jag jobbar på ett projekt som är väldigt relevant för dagens samhälle, något som jag typ bryr mig om, det finns möjligheter att resa, jag har flexibla arbetstider och mycket semester. För post-doc liv så har jag det otroligt bra förspänt. Jag jämför såklart med D, Rafi, och de som jag delar kontor med som undervisar på rullande kontrakt från termin till termin. De vet inte nu om de faktiskt kommer att behövas, eller hur mycket de kommer behövas nästa termin. Och över sommaren har det inget alls.
Men samtidigt som det ger mig en trygghet så gör det mig också enormt stressad. Jag måste utnyttja denna möjlighet till max. Jag har tid att publicera, så jag måste publicera. Jag har tid att lära mig nytt, så jag måste lära mig nytt. Jag har tid att bygga nätverk för framtida pengar, så jag måste nätverka. För i slutet på denna post-doc så borde jag vara framgångsrik. För jag har haft det bra förspänt. Jag har haft det lyxigt. Jag borde vara som de där andrjaa från min årskull i Sheffield, de har ju publicerat och lyckats spela det akademiska spelet.
Så alla de problem jag har med min chef, mitt självförtroende, att jag inte publicerar, med projektet, de problemen ligger hos mig. Det är jag som måste lära mig hantera min chef, motgångar, tänka bättre, jobba hårdare, slösa mindre tid, vara bättre helt enkelt.
Jag försöker bli bättre. Jag försöker bli en bättre forskare, jag försöker bli mer effektiv, försöker bli smartare, försöker vara positiv, reflekterar, tänker framåt-bakåt-höger-vänster. Prioriterar sätter mål, gör listor, tänker på hur varje sak jag gör kan hjälpa mig i framtiden att uppnå det där..... Ja vadå?
Vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Idag hade jag ett möte med min chef då vi pratade om min artikel, och jag kände mig så himla dum och osofistikerad. Utan hjärna och intellekt. Så jag tänker att den akademiska vägen kanske inte är för mig. För jag har ju också blivit kritiserad för analysen. Så det finns ingenting som är bra i den där artikeln som en gång i tiden var min avhandling.
Men jag vet ju också att just nu så kan jag inte bli tjänsteman, i Sverige. Det där som såg ut som drömjobbet, men som jag med tiden undrade om det egentligen var så himlans bra egentligen. Det där med att vara tjänsteman har jag ju provat förut men varken lyckats eller trivts så bra med.
Så vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Jag har hittills följt en ganska enkel väg, inte enkelt på ett sätt som att det har varit räkmacka och inget arbete, utan jag har följt en väg som är lätt att ta, ett steg följer naturligt efter ett annat. Jag har lyckats bra i skolan och då var det ju självklart att plugga på universitetet, på universitetet gjorde jag bra ifrån mig och då var det självklart att fortsätta med master och doktorera. Jag har gjort dessa val för att det förväntats av någon i min situation, men jag känner nu att jag inte egentligen såg några alternativ och därför egentligen inte gjorde ett val att gå den vägen. Men nu när jag inte längre lyckas så bra så att vägen ser spikrak ut, eller inte trivs så bra med vägen som jag just nu promenerar på. Hur gör jag då? Hur bestämmer jag mig för vad det är jag vill göra? När egentligen världen ligger öppen för mig, hur vet jag då vad jag vill göra?
No comments:
Post a Comment