Emilou och idag är jag beredd at ge upp

Jag minns när jag började blogga. Då skrev jag så utlämnande, så mjukt, roligt och flytande.
Jag har tappat det.
Jag har börjat skriva torrt och tråkigt. Informativt. Strukturerat.
Det värsta är att jag inte heller skriver så bra professionellt längre.
Jag tänker ofta att det här med att vara akademiker, det handlar mindre om att vara smart, och mycket mer om att kunna skriva bra, och ha ett självförtroende av stål, och därmed vara lite arrogant.
Jag skriver inte bra, längre.
Jag tror att jag skrev ganska bra förut. Då kände jag att orden hade mening, de kom av sig själva och skapade smarta formuleringar.
Min hjärna arbetade kreativt, hittade på saker.

Eller så hittar jag bara på det nu.

Jag hämmar mig själv också. Jag kan inte längre skriva om de olika draman som sker i mitt kärleksliv, för det handlar ju bara om en person. Och det känns som att ju längre en är i ett förhållande desto mindre är det ok att ventilera de där små störningsmomenten, irritationerna och bråken. För det handlar ju om den personen. Och jag är inte bra nog på att skriva om det för att få till den fina nyansen.
Jag hämmar mig också för att jag inte vill skriva om jobbet. Jag har svårt nog att koncentrera mig på att skriva om det på jobbet, så varför plåga mig med att göra det här.

Så idag är jag beredd att ge upp på mig själv, på andra, på min karriär och på livet rent generellt.