Detta med kärlek är ganska nytt för mig. Eller åtminstone kärlek på det här sättet. Den som är besvarad, pirrig, nära och när den är som bäst helt fantastisk.
Men så kommer ju de mindre bra stunderna. De då jag tvekar. Både på vad han vill och vad jag vill. Om det verkligen är så bra och fint som jag får för mig. Det är då jag läser in mer i hans icke-beteende än i hans beteende. Det är då jag blir paranoid och rädd. När han inte delar, när han inte kelar. Jag vill vara nära, men samtidigt skjuter jag mig ifrån honom för att jag blir sur. Sur för att han inte delar, sur för att han inte kelar. Säger att allt är ok, när jag märker att det inte är det. Det är då jag blir rädd. Sur och rädd- är det ett tecken att jag ska ta mina känslor och dra innan han hinner göra det? Jag är rädd för att bli sårad, och rädd för att mista honom. Kanske är det rädslan som är kärlek?
No comments:
Post a Comment