Emilou och Nej. Jag vill inte.

Jag har en kollega på projektet jag jobbar på som vad han än säger eller gör så känner jag direkt Nej. Jag vill inte.
Detta är även professorn som på en sommarskola för ett par år sedan sa att min forskning inte var värt något, så en kan väl säga att jag redan från början inte har den bästa relation med honom.
Men så nu har jag skickat ut en förfrågan med vad jag tycker är ganska specifika frågeställningar och nästa steg. Och hans svar svarar inte på någon av frågorna, eller egentligen bidrar med något konkret, men är ändå säkert 700 ord långt. Och det stör mig något enormt. För hur sjutton ska jag kunna sammanställa och se till att allas önskemål och intressen är representerade om jag inte faktiskt vet vad  tex. hans intressen är.
Så jag känner Nej. Jag vill inte.
Jag tänker inte göra det du ber mig om, för det var inte det jag erbjöd, och du har ingen auktoritet att säga åt mig vad jag ska göra.
Men så kommer dilemmat. Ibland, bara väldigt sällan, så är hans förslag faktiskt hjälpsamma. Jag lyckades till exempel få in/tillbaka en fråga i enkäten med hans hjälp. Så min Nej. Jag vill inte. känsla är inte alltid den mest konstruktiva, men jag kan inte låta bli.