Landminor

Jag vet att det var tyst ett tag från mig här på bloggen. Jag var tyst ett tag. Jag behövde lite tid att tänka på allt som hände med mig och runt mig då. Låter värsta dramatiskt, men det var det inte, mest bara att jag behövde tid att reflektera, knyta an och fatta vad jag vill.  Och sen var ju inte uppehållet så himla långt heller, eller två veckor är kanske jämförelsevis långt, om man tar i åtanke hur många gånger jag uppdaterat nu de senaste dagarna. Hur som helst behövde jag stänga av för att reflektera över min vardag. Jag behövde känna var jag stod och var jag skulle gå för att inte riskera att springa på några landminor som skulle spränga hela min verklighet i luften. Jag behövde, hur klyschigt det än låter, knyta an till mig själv.

Det var typ där någonstans i tystnaden som jag kände att jag, trots att jag är/varit arg, besviken, förödmjukad, ledsen, förbannad, utskämd och gråtit med en flaska rödvin på M, så har jag fått sagt vad jag vill, och det är bra så.. Han vet det, och jag tror att vi kanske kommer att prata om det någon dag. Men, som min käraste syster sa, jag kan inte förvänta mig att han ska förstå eller be om ursäkt. Utan det handlar om att jag ska få sagt vad jag vill, så att jag kan gå vidare. För om inte jag känner att jag inte längre känner agg mot honom, så skulle hans förlåt ändå inte betyda något för mig. Jag trodde att tid skulle göra något, men insåg att tid inte gör något utan lite ord också.

Det hindrar ju i och för sig inte att jag återupptar kommunikationerna med herr M något försiktigt, jag delar inte lika frikostligt som förut, är inte lika engagerad, och inte minst; jag frågar inget om hur han känner. För om jag gör det, så finns det risk att jag kliver på en mina och utlöser en explosion som jag inte riktigt är redo för. Inte så att M någonsin är en känslofontän, utan snarare så är jag rädd att höra saker som kan sätta igång en känslomässig explosion hos mig. Han berättade för mig att hans ex och hans kompis är tillsammans (som alla tre och Hippien, bor tillsammans i år. Ja, jag vetoade iden redan förra året, när de ändå fortfarande var tillsammans), men jag frågade inte hur han tagit det. Inte hur han mår eller hur det kändes. För det riskerade att komma in på något av samtalsämnena känslor, tjejer etc. vilka alla är farligt område om man vill hålla känslorna borta. Det har funkat ganska bra. Vi har ju i och för sig bara sprungit på varandra i biblioteket ett par gånger, innan jag drog på mig mitt förbaskade virus.

Mitt fokuserande på mig innebar ju inte direkt att jag satt hemma och ugglade, jag hängde massa med folk, bra folk. Men mitt mentala fokuserande fick mig att tänka på att jag, hur konstigt det än låter, måste stå lite själv också. Jag måste gå själv och vara själv. Jag älskar gemenskapen, internskämten och kakbaken, men, och detta kan ju vara en självklarhet för vissa, jag behöver få sitta och uggla ibland också. Jag glömmer alldeles för ofta bort detta och hänger med i gemenskapen, skratten och kärleken, men så kommer det stunder då jag bara vänder. Börjar känna snart-fuckar-jag-detta-känslan, och fattar att det är dags att dra på gummistövlarna och dra ut i skogen.(Eller nått. Metaforiskt eller inte.)

Och även om jag nu har reflekterat, knutit an till mig själv och knatat is skogen med gummistövlar (eller snarare legat hemma och varit sjuk i en vecka), så måste mitt fokus hållas kvar. Jag har lite mer än två månader kvar tills kandidatuppsatsen ska in, och har en sjujävla massa att göra, samtidigt som jag fasas över hur kort varje sektion måste vara (om Intro, slutsats och bakgrund är 500 var, kan de andra delarna vara 2623, men att lyckas med att få de tre första till 500 känns lite väl optimistiskt, speciellt med tanke på att detta inlägg nu är nästan 700), jag måste koncentrera mig. Fokusera på mig och detta projekt. Det hänger på det. Annars riskerar jag att inte bara springa på en liten landmina, utan en riktig jävla bomb som spränger mina framtidsplaner, självkänsla och allt hopp för framtiden.  

ps. jag lyckades byta lakan idag.ds