Ja, klockan är halv fem på morgonen(och jag är kvar i IC)

Det finns en viss lugnhet som infinner sig när man anser sig ha hela natten på sig. Tidigare idag stirrade jag på skärmen och visste inte vad jag skulle skriva. Hade hela tiden oroskänslan i magen, mådde illa så jag inte kunde äta. Ville bara bli av med skiten, men visste att det krävdes en jävla massa jobb innan jag kunde anse mig ha något som var dugligt att lämna in. 

Sedan kom Martin ner till IC och var lite moraliskt support. Det spelar verkligen roll att ha någon som också sitter och skriver på samma sak. Man sitter liksom i samma båt. Kan ta småpauser tillsammans, gå runt biblioteket och kämpa genom natten. Igår trodde jag att jag skulle bli stressad av att ha honom i min arbetsmiljö, men idag har det visat sig fungera. Kanske för att han inte heller var särskilt klar med sin uppsats, utan också behövde jobba hela natten. När jag är själv i min desperation så känner jag mig så ensam. Kan inte bestämma mig för om jag vill hem eller inte.  Det slutar ofta med att jag går hem, för att jag är hungrig eller behöver lite 'familiar faces'. När Martin visade sig också behöva vara här länge, så lugnade sig min oro. Jag insåg att jag inte skulle behöva sitta här alldeles själv, inte vara ensam i min desperation, för vi hade ju hela natten på oss. Vi gjorde liksom en grej av att vara uppe hela natten nu, en social tillställning. Med alla andra som panikskriver på denna uppsats i IC nu. vid tretiden ansåg jag att det inte var värt för mig att gå och lägga mig eftersom jag ska prata med mamma klockan 7 och hon ska hjälpa mig med finslip på uppsatsen. Jag undrar hur jag kommer klara att hålla mig vaken tills dess. 

Idag har jag skrivit ihop uppsatsen så att den blev 5000 ord och nu skurit ned den igen så att den för tillfället är 3603. 103 ord över ordgränsen.