sluta be om ursäkt!!

"jag vill inte låta dum nu.." "jag vet att jag antagligen gör dig irriterad"
men gör det inte då!
Sluta underminera dig själv genom att be om ursäkt för att du finns eller pratar med mig eller säger något över huvud taget. om du vet att jag blir irriterad, säg det inte!eller säg det på nått annat vis. vad är det för vits att göra mig sur eller låta dum om du vet att det är vad det du säger kommer att resultera i?

oh mitt liv var så mycket lättare utan dig.

flera dagar i en

idag har varit en lång dag. seminarium, plugg, lunch, plugg, boxa, duscha, mat, plugg. hemma.
på fredag ska sista politikuppsatsen vara inne. det kommer nog att bli bra. bara det att jag hade planerat att ha den skriven för typ en månad sedan. inte bra.
sen kommer det bara en massa andra härligheter. grupp projekt och tentor.
på fredag fyller martin år. då ska vi fira.

jag har slutat bry mig om landsgränser

Ja jag tänkte på det nu idag när jag varit i england i en vecka. Det känns inte nått speciellt. Det är så himla lätt att leva liv på två ställen. Alltså inte lätt känslomässigt, men det går rätt fort att ställa om sig. Jag tar liksom upp livet här snabbt nu. Det var i och för sig lite samma sak när jag åkte till Thailand. Det spelar mig inte så stor roll var jag är, bara jag har något som jag tycker om.

Jag boxades idag. I lördags lärde richard(en kille som är jättebra på kickboxning) mig att jag skulle vara snabbare och mer avslappnad, så får jag mer kraft i slagen då också. det gick så himla mycket bättre när jag inte slogs lika hårt, men snabbare, då började jag röra på mig mer också.

en av uppsatserna är klar nu. men den andra är fortfarande på lässtadiet. ska renskriva anteckningarna nu. typ

i lördags hade jag en hel dags ledigt. Emily fyllde år, så vi gick till henne på eftermiddagen och grillade. bara det att vi drack en massa innan vi åt, och jag kom direkt från trän.ingen typ. tydligen var Martin 'on a mission' att få mig full. varför vet jag inte. vi skulle till helt olika ställen på kvällen, så han skulle ju inte ha nått nöje av det!hursomhelst, blev jag lagom lullig och kommer hem vid sextiden, gör mig i ordning för balen som vi hade på kvällen, klockan 7. allt gick så himla snabbt. abi hade hårkris, jag fixade hennes hår och vi tog en taxt för £5 till ett ställe som vi lika gärna hade kunnat gå till, plus att han tog oss en grym omväg! men vi visste inte var det var, så vi trodde taxin skulle veta, men icke! här nedan kommer en bild som Marta tog, som tydligen är en av de bättre på mig från den kvällen. Jag vill inte ens veta hur de andra ser ut!! oh föresten har jag ju klippt lugg. så om ni inte känner igen mig, så är jag den till vänster som ser död ut...

folket på balen var mäkta trista. Jag Abi och Marta ägde dansgolvet.

Nedan kommer en bild på mig, Emily och Ben när vi hade middag hos Martin för ganska länge sedan, kanske har jag redan lagt upp den...

här är en bild på Abi och Morgan när vi var på fest förut. Vi hittade ett litet skjul fyllt av målarfärg.

Jag är ju feminist

Det fick jag reda på av en kompis för ett par år sedan. Vi var mitt inne i en diskussion om något litterärt verk, kanske Fröken Julie. Vi var och är ganska nära vänner, men har aldrig diskuterat politik, eller jämställdhet. Så plötsligt säger han: "Ja men det klart att du säger så, du är ju feminist! "
Som att det var den självklaraste saken i världen. Jag vet inte riktigt vad det berodde på. Att han, min vän, hade den förutfattade meningen om mig. Jag blev väldigt förnärmad. Kanske var det min asymmetriska frisyr, kanske var det att jag pratade för mig. Men att jag skulle vara feminist för det hade aldrig slagit mig.

”Män och kvinnor är ju jämställda, vi har ju kvinnliga rättigheter”
Detta påstående mötte jag i ett seminarium för några månader sedan. Från en kille som är en riktig snubbe, denna typ av snubbar finns bara i England. Vi pratade om rättigheter i allmänhet, och han tog upp dessa i synnerhet som ett exempel på där rättigheter är bra att ha. Jag såg det som en klapp på huvudet. Han gömde sig bakom de rättigheter ”vi” som kvinnor har för att kalla sig jämställd. Men han visade den totala motsatsen.

Kanske är dessa exempel på verbala snedsteg. De menar gott, men jag tolkar fel. Men tyvärr tror jag inte riktigt det. Dessa i så fall verbala snedsteg visar så mycket mer. Ungefär som en Freudiansk felsägning. De visar vad de egentligen tycker och tänker. Deras förutfattade meningar. Dessa förutfattade meningar syns oftare i handlingar, som tillexempel i situationer där mannen i gruppen förväntas ta en ledar roll, och att man därför lyssnar på hans åsikter.

Min moster berättade för mig att när hon, hennes man och deras vänner har diskussioner om miljön så kan deras vänner vända sig till hennes man, som jobbar på ett bryggeri, för att höra hans åsikter och tankar om vad vi kan göra för att förbättra miljön genom att ändra vår vardag. Det ironiska är att det är precis det min moster jobbar med. Hon är därför mycket mer påläst om ämnet, medan hennes man mest säger vad han själv tycker. Kanske är det roligare att höra på, och han kan prata för sig, men vill man inte ha en del fakta också när man har en diskussion?

Jag vill inte bli kallad, eller kalla mig själv feminist. Det konceptet är alldeles för utvattnat. Rödstrumporna har blivit rosa. Jag vill inte ha en stämpel i pannan som säger hur jag ska leva mitt liv, som gör det ännu lättare för folk att döma mig.

Första gången jag kom i kontakt med feminism var genom en kompis som hade gjort ett arbete om feminism. Hon hade blivit omvänd och kallade sig stolt feminist. Jag sade då att jag inte ville kalla mig feminist för att jag trodde att jämställdhet var bättre. Min uppfattning om feminism då var ungefär som gemene man (ja, min förutfattade mening, efter erfarenhet) uppfattar feminism; kvinnorna ska ta över världen, män är djur och duger ingenting till förutom att avlas med. Min vän motsatte sig då direkt och sa att det var inte alls det som feminism handlar om, det handlar om att män och kvinnor ska behandlas lika. That’s it.

De mänskliga rättigheterna är universella. De gäller alla. Alla har ett ansvar att leva upp till dem och alla har skydd under dem. Varför behöver vi då speciella för kvinnor? Om de mänskliga rättigheterna respekterades, skulle män och kvinnor behandlas lika. Vad är det som säger att det skulle bli bättre för att man lägger till några fler rättigheter för det ena könet? Detta argument kan inte appliceras på barnens rättigheter, för de är annorlunda. Barn är beroende av vuxna, och ska därför bli skyddade av dem eller från dem om det behövs. En kvinna är inte beroende av en man, och även om hon skulle vara det, skulle inte de kvinnliga rättigheterna hjälpa henne. För tillfället anser jag att de kvinnliga rättigheterna mest gör feministerna en björntjänst.

Jag möter motstånd för att jag är kvinna. Säkerligen. Men det gör mig förbannad. Jag låter det inte slå ned mig. Ett typ exempel var när jag boxades här om veckan. Min tränade föreslog för en kille att han och jag skulle sparras lite senare, men den här killen var tveksam och sa något om att han inte ”diggade hela den här tjejboxnings grejen”. Jag måste erkänna att jag först blev lite nedstämd. Det kändes som att jag fått ett slag under bältet, och jag kunde inte göra något åt det. Han gav mig inte ens en chans, utan dömde ut mig direkt, bara för att jag var tjej. Han hade nog inte ens sett mig boxas. Senare hamnade vi i ringen i alla fall och han höll en ganska avslappnad gard, som om jag hade velat tillät mig att ge honom en knock out. Men min styrka är att jag är stark och vågar gå på. Han var inte riktigt beredd på detta antar jag och med ett av de första slagen jag gav honom (en höger uppercut) överraskade jag honom rejält med min styrka och han kastade ur sig ”var försiktig med mina revben!haha!”. Senare överraskade jag honom med en höger overhand rätt på hans haka. Efteråt erkännde han att jag faktiskt kunde boxas, eller i alla fall slåss hårt.

Jag föredrar att bevisa att jag har rätt, än att spela kaxig. För i så fall överraskar man mer. Och förvånar. Kanske måste man som kvinna jobba hårdare för att bevisa sig rätt, men Gör det! I boxningen är det kanske tvärt om, folk förväntar sig inte att jag ska kunna boxas, men jag gör det och jag gör det bra. I andra situationer kan det vara svårare att få det så konkret. Och det handlar inte alltid om konkreta saker, utan mer attityder till dig som kvinna. Jag tror att det handlar om att inte vara rädd att visa framfötterna.

Jag förstår och känner själv av situationer där det är svårt. Jättesvårt. Men jag vill inte skylla det på att det råkar vara män i omgivningen. Självklart ska det var lika lön för lika arbete. Men det får vi genom att respektera varandra, oavsett kön. Det må låta naivt.

Jag vill tro att världen är på väg att förändras. Jag vill tro att anledningen till att det är majoriteten män i bolagsstyrelser idag är för att kvinnor i den åldern inte hade samma utbildningsmöjligheter förr, och därför finns det inte lika många kompetenta som kan konkurrera om jobben. Men jag vill också tro att det kommer att ändras med vår generation. Dock får kommentarer som nämns ovan mig att tveka.

Gudrun Schyman frågade på någon bolagsstämma om vd:n sett några problem med att det var så få kvinnor i hans styrelse, men det tyckte han inte att han märkt av. Schyman triumferade då med att hon då förstod varför det var så få, eftersom han inte ens såg det som ett problem.
Schyman känns rabiat. Bra idé att köpa aktier och gå den vägen för att pressa för fler kvinnor. Men jag vill inte få ett toppjobb för att jag är kvinna, jag vill få det för att jag är en kompetent kvinna.

draft exam timetable=Mardröm

idag kollade jag det. Jag har alla utom en tenta samma vecka. helvetet börjar 29e maj och slutar 2a juni. det betyder att jag slutar skolan en vecka tidigare än jag trodde jag skulle göra. men det betyder också att jag har fyra tentor inom loppet av 5 dagar! jag kommer att dö! Speciellt eftersom vi inte har någon inläsningsperiod alls att tala om! när jag kommer tillbaka nu efter påsk kommer jag att ha en deadline varje vecka fram till exams. uschusch usch. jag vill inte tillbaka!
när jag åkte tillbaka sist hade jag iallafall något att se fram emot, de nya kurserna. nu har jag bara hemskheter i antågande.

ingen boxning idag

Idag träffade jag min moster. Vi gick ut och åt middag. Det är så himla lyxigt att få gå ut och äta ibland, och slippa betala. Det är grymt att ha en moster här i England. Dit kan jag åka när jag behöver prata lite Svenska, eller vara ifred. Få känna mig hemma och bry mig om folk som jag bryr mig om på riktigt. På grund av middagen boxades jag inte idag. Eller kanske tack vare. Jag har börjat få ont i mina vader av att hoppa hopprep, och i handlederna av att slåss för hårt. Igår boxades jag med Ala, tjejen som gått en fight. Det var grymt bra. Först övade vi lite teknik, och sen sparrades. Vi slogs på riktigt och Steve kom med tips hela tiden. Hon är seriös, och Steve har eventuellt fixat en fight åt henne.

Jag har försökt skriva uppsats idag. Det går inte så bra. Den ska inte vara inne förens två veckor efter påsk. Jag känner inte adrenalinet. Jag hade ju tänkt skriva klart två uppsatser denna vecka, jag har inte ens lyckats med en. Jag har den på gång, men det går liksom inte att koncentrera sig. Jag måste ha deadlinen inom en snar framtid för att få ihop något. Eller så skyller jag bara på det. Kanske är det så att jag måste koncentrera mig fullt typ en helg, för att få ihop alla snygga formuleringar. Men jag har haft tid att koncentrera mig fullt, och inte lyckats. Jag har 14 sidor med anteckningar. Dataskrivna. Jag vet ungefär vad jag vill säga, men kan inte strukturera det och vet inte vem som säger vad. Imorgon ska jag gå till biblioteket och försöka koncentrera mig.


Ibland undrar jag om det bara är så att jag vägrar att känna det jag känner. Det klassiska förnekandet av känslorna. Kanske för att jag inte vill erkänna att jag har fel. Det är kanske lättare att bara tillåta sig att känna.

Jag läste en massa gamla dagböcker. Jag gör det ibland för att påminna mig själv. Jag kände så mycket mer då, tänkte mer. Nu känner jag mest irritation och ilska. En del engagemang också. Och prestationsvilja. Inte ångest för tillfället. Pragmatiska saker. Torrt och teoretiskt. Praktiskt. Saker som händer som jag reagerar på. Folk runt omkring mig som påverkar mig. Hela tiden.
Inte alltid så som jag vill.

min skrivare fungerar!!

Jag har bråkat och klagat över min skrivare, för att den inte fungerar. Men nu har jag lyckats få den att fungera! Jag vet inte om det var att jag installerade programvaran igen eller att jag bytta patroner. Men nu fungerar den!Dock måste jag ändå skriva ut artiklar i biblioteket, för jag kommer inte åt databaserna hemifrån. Men men, eller jag kan ju emaila dem till min egen dator...eller så kan jag fiffla med att få remote access. Men jag vet inte riktigt hur...

Hur som helst är det skönt att min skrivare fungerar nu. Nu ska jag fortsätta läsa om England och EU. Någon som vill göra det istället för mig? eller kanske söka jobb åt mig?

An ordinary day in the life of Emily

Igår bjöd Martin över mig på Sunday roast, Sangria och Scrubs. Det var en trevlig kväll, men vi var alla besvikna på Sangiran, den gav inte de effekter vi önskade. Eller snarare, inga effekter alls. Slösri med våra stackars studentpengar!
Jag har inte sovit hemma på hela helgen. Vårt brandlarm bestämde sig för att visa att det fanns, och pep med jämna mellanrum, så det gick inte att vara i vår lägenhet utan att bli galen. Det var ett så pass högt ljud att ingenting hjälpte för att stänga det ute.
Det som gjorde det hela ännu mer oumbärligt, och är orsaken till att jag inte sovit hemma, var att våra vaktmästare inte är här på helgerna. Vi har bara väktare, och de har inte tillgång till något, de ska bara se till att ingen inkräktare kommer in. Värdelöst. Vad ska man göra om man får översvämming? Tror de att olyckor inte händer på helgerna? Jag vaknade av brandlarmet på lördagmorgonen, och ingenting skulle bli gjort åt det förens måndagen. Så jag bestämde mig för att ha en sleep-over weekend. Dock på två olika ställen. Det har funkat. Men nu längtar jag efter att få sova i min egen säng igen.
Det är underligt hur viktigt det kan vara. Och att denna säng känns som min. Tja, jag har ju bott här i typ ett halvår, så det är kanske inte så konstigt. Dock är det komplicerat att ha två Hem. Det är så lätt att säga hem om båda ställena i samma mening, och då blir det komplicerat och förvirrat. Enkel logik och sunt förnuft kan självklart överkomma dessa problem, men ibland saknar jag dessa företeelser.
Nu ska jag iallafall gå och sova i min säng.

20 och 29e april, då är det fight.

Tyvärr är det inte jag som fightas. Eller det kanske är tur. Det är en kille som jag tränat med ett par gånger. tydligen har han fightats förut. Jag skulle nästan vilja åka och kolla. eller jag skulle vilja. men jag har ingen aning om var det är.eller jag vet vilka städer det är i, men har ingen aning om var i städerna eller var städerna ligger. Vi får väl se. Jag har kommit en bit på min philosophy of religion uppsats. Det funkar lite nu. Jag kommer bara inte ihåg vem som säger vad. men det blir nog bra tillslut.
idag boxades jag igen. 5e gången den här veckan. Det börjar faktiskt kännas i kroppen nu. Inte för att jag sparrats och fått slag, utan för att musklerna gör ont. När jag kom hem igår hade jag jätteont i vaden och var helt sjukt trött. nu har jag lite ont i ryggen. Och så har jag ju alltid ont i mina handleder. Nu har jag fått lite ont i en av fotlederna också. Men det gör inget. För det är värt det. Väldigt mycket värt det.

Imorgon ska James lära mig lite försvar. Det är nog bra.

In a couple of months you'll be ready

Igår gick jag ned till gymmet för att ställa in min och Emilys privatlektion idag. När jag kom ner där var det fyra killar som sparrades, och jag kunde inte förmå mig att gå när jag förmedlat mitt ärende, trots att jag var på väg att handla mat. Det var jätte intressant att se dem sparras. Jag har inte tittat på så mycket boxning förut, men lärde mig rätt mycket av att bara titta.

Jag pratade lite med Steve om tisdagen, och frågade vem tjejen var som ville ha en fight. Han visade då henne på en planch, så hon har gått fighter tidigare. Han sa att hon var bra, men att hon hade problem med självförtroende. Så fort hon fick en fight planerad sjönk hennes självförtroende. Jag blev förvånad eftersom hon peppade mig så pass. Steve sa då att jag nog skulle reagera på samma sätt, att jag skulle börja säga att mina handleder gjorde ont osv. Och det har han nog rätt i. Men sen sa han att han trodde att jag skulle vara redo för en fight om ett par månader, med tanke på den utveckling jag gjort på den tid jag tränat. Jag sa att det var smickrande, men att jag inte riktigt trodde att jag skulle våga. Han sa/frågade då: You are very professional with the things you do, right? jag svarade då: Well, yes, if i enjoy it I am. And I really love this.

Sen lät han mig hålla i styrketräningen med killarna. Det var hur kul som helst att vara på den sidan för en gångs skull. Slippa göra övningarna och skrika på dem hur de skulle göra. Sen stretchade jag med dem, och tvingade dem att göra massa avancerade övningar för att bli mer flexibla. Jag vet inte hur glada de var över det..!?Det var lite mysko dock eftersom två av killarna tränat med mig tidigare, och kommer att göra det också. De andra två var rätt så bra boxare, så det var också konstigt att jag som nybörjare stod och domderade.

Sen gick jag och handlade, och påvägen tillbaka mötte jag en av killarna som jag just plågat. Vi pratade lite, och han började berätta om olika boxningstyper, och vi bestämde oss för att ta en kaffe istället för att stå ute och frysa. Vi pratade sen i typ en och en halv timme om olika boxnings tekniker. Han ska lära mig grunderna i försvar. Jag vet Lisa och Sue, jag är jättelöjlig som kan prata i timmar om filosofi och boxning. Men vad ska man annars prata om? Vädret?

Snart kommer jag hem. Om jag bara skriver klart dessa förbaskade uppsatser först. Men det är så svårt att koncentrera sig. Jag vill bara boxas hela tiden.

Do you wanna fight?

Denna gång handlar bloggen typ bara om boxning. Så jag var tvungen att hitta lite bilder.

Igår på boxinginen var det typ 20 pers. Helt galet. Allt man kunde slå på slogs på. Vi var tre par i ringen och sparrades, någon var sprang på löparbandet, någon sparrades, och resten var på säckarna. Aldrig förr har jag sett så många. Steve hade problem med att komma ihåg alla namn.
Det var en tjej där som jag aldrig sett förut, men som var jätte vältränad och grym boxare. Hon hade tydligen gått några fighter till och med. Efter träningen när jag stretchade pratade hon med Steve om att hon ville att han skulle ha en tjejboxnings show. Steve sa att det inte var nått problem med att få tjejer som kunde boxas, han hade 4 tjejer nu som skulle kunna det; det var de två emilyna(en av dem alltså jag!!) och tjejen som var där och en annan tjej jag täffat förut. Men att problemet var att han inte kunde få sponsorer.
Detta skulle kanske kunna vara jag. Om ett tag.

Jag hörde bara dem prata om det, men var inte med i diskussionen, men sen frågade den tjejen mig om jag ville fightas för klubben. Jag sa att jag antagligen inte skulle våga. Hon sa att det var samma sak som att sparras. Jag sa att jag inte kunde nått om det, utan bara slogs, och därför kände mig osäker. Hon tyckte inte det var en bra anledning, men förstod var argumentet kom i från. En annan kille frågade mig senare precis samma sak; Do you wanna fight? like for the club? jag svarade samma sak igen. Då sa Dave(en kille jag träffade första gången jag var där) att jag hade en ordentlig styrka i mina slag. Jag som trott att det bara var tjejerna som klagade...men nu börjar killarna tycka det också.

Det är grymt smickrande!


Problemet är bara det att jag verkligen itne känner att jag har tekniken. Det känns mest som om jag hoppar runt. Och slår random punches. Och får en del slag tillbaka. Igår fick jag fyra slag i ansiktet, iof av olika styrka, men rätt på munnen. Två av dem var från Emily. Vi är farliga tillsammans. Det kommer nog sluta med några utslagna tänder och en bruten käke, om vi inte lär oss få in bättre slag. Det som överraskade mig med att få slagen i ansiktet var att det inte gjorde så ont faktiskt. Eller det gjorde ont ett tag, när jag precis fått slaget. Men sen var det okej och jag boxades vidare.
Typ såhär kännde jag mig.

Lisa, jag håller dig uppdaterad om det blir någon fight och du får komma till Sheffield. Tror dock inte att det är nödvändigt att spara pengar till det, ännu iaf. Det är ganska otroligt att det blir en fight. Men visst vore det lite spännande? Och ganska otroligt. Jag sa ju när jag började boxas att jag inte gjorde det för att fightas, men nu är det nästan tvärt om. Sparringen är det roligaste. Och jag blev ganska sporrad av att Steve tyckte jag kunde gå i en fight. Det skulle ju iof vara med Emily, som är på samma nivå som jag, så det är inte jätte speciellt. Men kul ändå!

It freaks me out.

Todde det skulle vara enklare än så här.
Jag vill inte ha det så.
Jag vet inte var det kommer ifrån.
Jag förstår det inte.
Ju mer jag hatar honom, desto mer gillar han mig.
Han tycker inte att det varit nått problem på senaste tiden.
Att bråken inte handlat om oss. Not directly atleast.
Jag vill inte ha honom. Men han vill ha mig.
Det är lönlöst. Om tre månader åker jag hem för sommaren, och när jag kommer tillbaka är han inte kvar. Men det är inte det enda problemet. Jag gillar honom inte lika mycket som han gillar mig.
He freaks me out.

Tänk, jag hade samma sak i maj förra året. Tre månader är inte värt att satsa på.

varsågod Sue

Susanna, här kommer en bild från våran söndagsmiddag.
från vänster är det Alasdair, Ben, Alex(som jag inte ska bo med) och Martin.



Vi lekte någon konstig lek, och de blev alla straffade på samma gång. Så de var tvungna att göra ovanstående.

Website Trauma

Onsdagen var hen hektisk dag. Först skrev vi på för huset på Junction Road. Det är ett okej hus. Rummen är stora och vi kommer att få ett nytt kök. Efter det frågade Ben om jag kunde komma och hjälpa till med hemsidan som vi hade som grupprojekt, se att allt såg bra ut och så. Jag skulle egentligen ha boxats, men jag gick med på att hjälpa till. Det slutade med att vi jobbade till klockan ett. Då krachade data systemet. Så spenderade vi typ en och en halv timme med att försöka hitta det igen. Men vi lyckades inte. Vi bestämde oss för att gå upp tidigt dagen efter och hoppas på att det fungerade då. Jag fick ungefär 4 timmars sömn. Som tur var fungerade systemet på morgonen. Dock underskattade jag hur lite tid vi hade och börade fixa med småsaker, en del var nödvändiga, men andra inte. Så när vi hade typ en timme kvar behövde vi spara den på en CD skiva och skriva ut den. Det visade sig vara svårare än det låter. För det första behövde vi vara försiktiga med vad vi sparade på skivan, allt behövdes inte, så det var itne bara att kopiera mappen. utan vi var tvugna att se till att rätt filer kom på CDn. Sen när vi skrev ut den direkt från hemsidan upptäckte vi efter halva jobbet att inte all text var med. så vi fick sitta och klippa och klistra in all text till ett word dokument. Det tog evigheter. Vi lämnade in hemsidan 10 min sent. Och dataproblem räknades inte som anledning nog att få uppskjuten deadline.
Det värsta är att jag känner mig jätteansvarig för att vi blev sena. om jag inte bytt mig om alla petitesser hade vi kanske varit i tid. nu får hela gruppen 5% avdrag. Å andra sidan skulle säkert något annat ha hänt, och vi kunde ju inte veta att det skulle ta så lång tid att skriva ut. men det känns lite jobbigt ändå.
Igår hade jag sen föreläsningar från 13 till 18, men jag var på adrenalin hela dagen så jag kände mig inte särskillt trött. På kvällen var vi bjudna till ett house party. Det var helt galet. Fyra våningar hade gjorts om till festlokal. Det var olika musik på alla olika plan. Jag kommer inte ihåg om jag var på alla fyra planen, det var svårt att skilja dem åt, det på nedervånginen gick att känna igen eftersom de satt upp folie i köket.Men de andra var alla likadana. träffade massa folk från massa olika sammanhang. alla verkade vara där. Men eftersom jag sovit dåligt och stressat var alkoholen väldigt effektiv! Jag pratade en massa svenska, försökte mig på lite franska, eftersom jag träffade mina franska kompisar. Men ignenting var särskillt lyckat.Till en början var det helt okej, men sen slog det till helt plötsligt och jag kunde inte gå rakt och världen snurrade. När vi kom dit såg vi folk i köket som dansade, jag tyckte de var löjliga, men slutade sen själv på dansgolvet, rockandes. Det resulterade i att jag idag har ont i nacken, som alltid när jag inte är vid mina sinnens fulla bruk dagen innan...

Idag har varit väldigt segt. Gick till föreläsningen, boxades, åt, men har inte gjort något mer än så.Kanske orkar jag göra något. eller så gör jag det imorgon. tror inte att jag skulle lyckas så bra med vad jag än tar för mig. Bestämde just att titta på Lost. och äta glass. Det blir en bra fredagskväll. kanske.

Jag har varit här i ett halvår nu. Plus lite till, typ en vecka. Det är underligt. Men det är bra nu.