Jag är ju feminist

Det fick jag reda på av en kompis för ett par år sedan. Vi var mitt inne i en diskussion om något litterärt verk, kanske Fröken Julie. Vi var och är ganska nära vänner, men har aldrig diskuterat politik, eller jämställdhet. Så plötsligt säger han: "Ja men det klart att du säger så, du är ju feminist! "
Som att det var den självklaraste saken i världen. Jag vet inte riktigt vad det berodde på. Att han, min vän, hade den förutfattade meningen om mig. Jag blev väldigt förnärmad. Kanske var det min asymmetriska frisyr, kanske var det att jag pratade för mig. Men att jag skulle vara feminist för det hade aldrig slagit mig.

”Män och kvinnor är ju jämställda, vi har ju kvinnliga rättigheter”
Detta påstående mötte jag i ett seminarium för några månader sedan. Från en kille som är en riktig snubbe, denna typ av snubbar finns bara i England. Vi pratade om rättigheter i allmänhet, och han tog upp dessa i synnerhet som ett exempel på där rättigheter är bra att ha. Jag såg det som en klapp på huvudet. Han gömde sig bakom de rättigheter ”vi” som kvinnor har för att kalla sig jämställd. Men han visade den totala motsatsen.

Kanske är dessa exempel på verbala snedsteg. De menar gott, men jag tolkar fel. Men tyvärr tror jag inte riktigt det. Dessa i så fall verbala snedsteg visar så mycket mer. Ungefär som en Freudiansk felsägning. De visar vad de egentligen tycker och tänker. Deras förutfattade meningar. Dessa förutfattade meningar syns oftare i handlingar, som tillexempel i situationer där mannen i gruppen förväntas ta en ledar roll, och att man därför lyssnar på hans åsikter.

Min moster berättade för mig att när hon, hennes man och deras vänner har diskussioner om miljön så kan deras vänner vända sig till hennes man, som jobbar på ett bryggeri, för att höra hans åsikter och tankar om vad vi kan göra för att förbättra miljön genom att ändra vår vardag. Det ironiska är att det är precis det min moster jobbar med. Hon är därför mycket mer påläst om ämnet, medan hennes man mest säger vad han själv tycker. Kanske är det roligare att höra på, och han kan prata för sig, men vill man inte ha en del fakta också när man har en diskussion?

Jag vill inte bli kallad, eller kalla mig själv feminist. Det konceptet är alldeles för utvattnat. Rödstrumporna har blivit rosa. Jag vill inte ha en stämpel i pannan som säger hur jag ska leva mitt liv, som gör det ännu lättare för folk att döma mig.

Första gången jag kom i kontakt med feminism var genom en kompis som hade gjort ett arbete om feminism. Hon hade blivit omvänd och kallade sig stolt feminist. Jag sade då att jag inte ville kalla mig feminist för att jag trodde att jämställdhet var bättre. Min uppfattning om feminism då var ungefär som gemene man (ja, min förutfattade mening, efter erfarenhet) uppfattar feminism; kvinnorna ska ta över världen, män är djur och duger ingenting till förutom att avlas med. Min vän motsatte sig då direkt och sa att det var inte alls det som feminism handlar om, det handlar om att män och kvinnor ska behandlas lika. That’s it.

De mänskliga rättigheterna är universella. De gäller alla. Alla har ett ansvar att leva upp till dem och alla har skydd under dem. Varför behöver vi då speciella för kvinnor? Om de mänskliga rättigheterna respekterades, skulle män och kvinnor behandlas lika. Vad är det som säger att det skulle bli bättre för att man lägger till några fler rättigheter för det ena könet? Detta argument kan inte appliceras på barnens rättigheter, för de är annorlunda. Barn är beroende av vuxna, och ska därför bli skyddade av dem eller från dem om det behövs. En kvinna är inte beroende av en man, och även om hon skulle vara det, skulle inte de kvinnliga rättigheterna hjälpa henne. För tillfället anser jag att de kvinnliga rättigheterna mest gör feministerna en björntjänst.

Jag möter motstånd för att jag är kvinna. Säkerligen. Men det gör mig förbannad. Jag låter det inte slå ned mig. Ett typ exempel var när jag boxades här om veckan. Min tränade föreslog för en kille att han och jag skulle sparras lite senare, men den här killen var tveksam och sa något om att han inte ”diggade hela den här tjejboxnings grejen”. Jag måste erkänna att jag först blev lite nedstämd. Det kändes som att jag fått ett slag under bältet, och jag kunde inte göra något åt det. Han gav mig inte ens en chans, utan dömde ut mig direkt, bara för att jag var tjej. Han hade nog inte ens sett mig boxas. Senare hamnade vi i ringen i alla fall och han höll en ganska avslappnad gard, som om jag hade velat tillät mig att ge honom en knock out. Men min styrka är att jag är stark och vågar gå på. Han var inte riktigt beredd på detta antar jag och med ett av de första slagen jag gav honom (en höger uppercut) överraskade jag honom rejält med min styrka och han kastade ur sig ”var försiktig med mina revben!haha!”. Senare överraskade jag honom med en höger overhand rätt på hans haka. Efteråt erkännde han att jag faktiskt kunde boxas, eller i alla fall slåss hårt.

Jag föredrar att bevisa att jag har rätt, än att spela kaxig. För i så fall överraskar man mer. Och förvånar. Kanske måste man som kvinna jobba hårdare för att bevisa sig rätt, men Gör det! I boxningen är det kanske tvärt om, folk förväntar sig inte att jag ska kunna boxas, men jag gör det och jag gör det bra. I andra situationer kan det vara svårare att få det så konkret. Och det handlar inte alltid om konkreta saker, utan mer attityder till dig som kvinna. Jag tror att det handlar om att inte vara rädd att visa framfötterna.

Jag förstår och känner själv av situationer där det är svårt. Jättesvårt. Men jag vill inte skylla det på att det råkar vara män i omgivningen. Självklart ska det var lika lön för lika arbete. Men det får vi genom att respektera varandra, oavsett kön. Det må låta naivt.

Jag vill tro att världen är på väg att förändras. Jag vill tro att anledningen till att det är majoriteten män i bolagsstyrelser idag är för att kvinnor i den åldern inte hade samma utbildningsmöjligheter förr, och därför finns det inte lika många kompetenta som kan konkurrera om jobben. Men jag vill också tro att det kommer att ändras med vår generation. Dock får kommentarer som nämns ovan mig att tveka.

Gudrun Schyman frågade på någon bolagsstämma om vd:n sett några problem med att det var så få kvinnor i hans styrelse, men det tyckte han inte att han märkt av. Schyman triumferade då med att hon då förstod varför det var så få, eftersom han inte ens såg det som ett problem.
Schyman känns rabiat. Bra idé att köpa aktier och gå den vägen för att pressa för fler kvinnor. Men jag vill inte få ett toppjobb för att jag är kvinna, jag vill få det för att jag är en kompetent kvinna.