"Dammit, you always leave me wanting more" 

Jag går ännu en gång och lägger mig med en obehagskänsla i magen. Och en smått påträngande känsla av panik. Jag fattar ännu en gång hur jävla svår den här moral psykologi uppsatsen är. Och eftersom dagen idag bara försvann, så har jag bara lördag, söndag och måndag på mig. Tekniskt sett har jag ju tisdag också, men jag vill inte räkna den dagen som en skrivdag, utan det är en korrekturläsningsdag. Så att jag inte gör samma misstag som med den jag fick tillbaka idag och lämnar in med fullständigt meningslösa stycken. 

Men, jag ska inte klaga. Denna situation är helt och hållet självförvållad. Men, trist nog känner jag inte att denna uppsats är kul. Alltså, den är intressant, väldigt intressant, kursen är väldigt intressant, men det är bara så jäkla svårt. Och då blir det liksom inte kul. Förra uppsatsen var utmanande, men kontrollerbart. Denna uppsats är bara lååångt över min begreppsvärld. Mest för att det är väldigt psykologiskt. 

är väl bäst att bara ta tag i det imorgon. Ska försöka ha en icke FB dag. Undrar hur det går. 

Ibland så vänder världen, men rättvisa bör skipas!

Den där uppsatsen som jag skrev på när jag var hemma, eller snarare den som jag panikade över när jag var hemma, den som gjorde mig dum i huvudet, den som jag trodde jag skulle få ett väldigt dåligt betyg på. Jag har fått tillbaka den nu.

Jag fick en 67. Det är alldeles hyfsat. Men antagligen ganska så oförtjänt. Jag läste igenom den och blev riktigt förvånad. Vissa delar var bra, men andra delar var helt katastrofala. Ett helt stycke måste ha undgått mammas vakande klarhets öga. För jag har nog aldrig läst något som varit så oklart. En mening verkade vara meningen att vara två meningar, men ingen av dem var egentligen färdiga, så det blev liksom ingen mening alls i meningen. 

Men, han gillade min feministiska kritik, trots att jag inte refererade den. 

Martin fick en 64. Och det är antagligen ganska oförtjänt det med. Jag kan inte tänka mig att han skriver en uppsats på 64 nivå. Och kritiken var att han inte pratat om Focault och hans non dimensional power, coh därmed inte svarat på frågan ordentligt. Men Marta skrev på samma fråga, fick 74, och vad jag minns så tog inte hon heller upp Focault. Ganska absurt. Jag får bättre betyg än Martin? 

Martin super reagerade på sitt betyg, för det drog ned honom från ett medel på 73, till ett på 68. Och om han inte fick en 1st så ville han inte söka till en MA eller PhD. 

Jag peppade honom till att överklaga betyget. Eller åtminstone prata med någon om det. För uppenbarligen har Hay och Lees (de som rättat de olika uppsatserna) tolkat frågan på olika sätt, och om det är så att frågan inte kräver att han pratar om Focault, så ska hans uppsats rättas om för då har han blivit tilldelad ett orättvist betyg, eftersom Marta fick 74. Det är en ganska väsentlig skillnad på 64 och 74, och om det är baserat på en misstolkning av frågan från Lees sida, då ska Martin ha ett högre betyg.

Men Martin vill inte göra det. Eller han är rädd för att göra det, för "its things like these that can get you kicked out of university", alltså om han sätter sig i konflikt med en akademiker riskerar han att de håller det mot honom i framtiden, och om  konflikten blir riktigt illa så kan de sparka ut honom. Akademiker håller varandra om ryggen, precis som vem som helst, och de är långsinta. Han gick tillslut med på att prata med Hay, för att se om kritiken mot honom var befogad, men han är verkligen livrädd för att sätta sig i konflikt med Lees, för han ska rätta en del av Martins framtida uppsatser. 

Detta är ett drag hos Martin som jag stör mig rejält på. Hans enorma konspirations teorier. "They say they encourage studens to complain, but really they dont! It is important to remember that academics are people too with feelings, and if you insult them, they will most probably hold that against you in the future." Visst att akademiker är människor och har känslor, men de är ju vuxna för sjutton! De blir inte, eller borde inte bli, upprörda eller förnärmade av att någon ifrågasätter hur de har rättat deras uppsats, om du gör det på ett icke konfliktsökande sätt. Och speciellt inte om motiveringen är sund, så som den skulle vara i Martin's fall. För den enda uppenbara kritiken var att han inte pratat om Focault. Det handlar ju liksom inte om att han förnärmar Lees personligen, säger att han är dum i huvudet, säger att han gett ett orättvist betyg för att han inte gillar Martin, utan han ifrågasätter konsekvensen mellan olika rättares tolkning av frågan. Hans argument är helt irrationellt, och baserat på att folk är mer snikna än vad jag tror att de är. Och Martin skulle ju aldrig skapa en stor konflikt, han skulle ju sköta det snyggt och försiktigt. Men han är rädd för att prata med Seniors. 

Detta tar fram så sjukt mycket som jag stör mig på med Martin. Och det tar fram saker som jag stör mig sjukt på med folk i allmänhet. När de håller stenhårt på irrationella principer och inte ser saker i perspektiv. Och det faktum att de gömmer dem till vardags, men så kommer de fram som stenhårda när saker ställs på sin spets. Och Det Går Inte Att Diskutera. 

Jag respekterar att detta är något han känner starkt för, men han måste ju se det i proportion till annat. Det klart att det är dumt att vara bitchig mot våra föreläsare, men jag tror att de respekterar studenter som står upp för sina åsikter och inte bara böjer sig för hierarkin. Jag tror inte att Lees blir fruktansvärt förnärmad om Martin skulle höra sig för hur det kom sig att någon annan som skrev på samma fråga, men också utelämnade Focault, fick 10 poäng bättre än honom, speciellt när Martin brukar ligga  på 68-75 nivån. Han skulle ju inte anklaga Lees för att ha behandlat honom dåligt för att Lees tycker illa om honom. Han skulle ju heller inte göra ett personligt påhopp på Lees. Martin har uppenbarligen tagit väldigt hårt på detta, och tycker att kritiken är obefogad. Men väljer att inte ta tag i det för att han har någon sjuk respekt för de med en PhD, och en ganska sjuk bild av dem. Jag tycker att han håller helt motsatta åsikter, och en helt obefogad skepsis mot akademikers välvilja till deras studenter. Typ som att de är någon annan typ av människor som inte håller samma moral som vi. Eller, och detta skrämmer mig nog mer om det vore sant, så tror han att alla tänker så som akademikerna. Alltså att om någon förnärmar oss, så ska vi för alltid hålla det emot dem. Och det är jäkligt lätt att förnärma någon. Och vi gör allt i vår makt för att se till att de får tillbaka. 

Eller så är det baserat på någon sjuk uppfatting om hierarki och klass. Att du som är underklass ska bete dig på ett visst sätt mot de som är överklass. Väldigt brittiskt, och därmed väldigt svårt för mig att förstå. Och det vore ganska ironiskt att en sådan uppfattning kommer från Martin, arbetarklassens snobbigaste Marxist.

Hur som helst blir jag blir helt knäpp av det.

total krash

i onsdags kvall krashede min dator. mac ska inte krasha. det var darfor jag kopte en mac. I gar fick jag reda pa att det var 'hjarnan' i datorn som krashat. det som styr allt annat. Och det skulle kosta mig 5436 kr att reparera. jag krashade ocksa da. jag ringde pappa och borjade grata i affaren. som tur var var harddisken intakt och jag har all data, men jag skulle vara utan dator, och det skulle kosta lika mycket som en ny, icke mac book. Det var liksom det sista jag behovde nu nar jag anda stressar som fan over mina uppsattser och ar i allmant paniktillstand.

det sura var att garantin gatt ut for en manad sedan och jag har inte en applecare protection plan. tydligen, om jag kopt den genom deras utbildnings store sa skulle jag ha fatt det automatiskt, och det trodde jag att jag gjort. men tydligen inte. sa inte nog med att jag da har betalat 10% for mycket, men jag blev utan protection plan. med protection plan skulle det inte kosta mig mer an att aka till meadowhall och lamna in den och hamta ut den. coh eftersom den ar mer an ett ar gammal kan jag inte kopa en nu, for de kan inte garantera kvaliten pa grejer som ar mer an ett ar gamla.
Men, eftersom det bara var en manad sedan som garantin gick ut, sa gick det med pa att betala denna reparation.
jag ville inte ta tag i att ringa dem, for jag visste inte vad jag skulle saga, och var varsta radd att de skulle vara dryga och saga typ bad luck. men jag behovde inte ens saga de magiska orden ' I dont want to loose faith in the company' (enligt killen i applestore), utan hon erbjod att betala for hela reparationen, men hon kunde inte ge mig protection plan.
sa nu ar allt lost och jag borde kunna skriva mina uppsatser.

Jag tänker inte

Jag tänker inte så mycket på det här längre

och inte direkt det här heller.

För en gångs skull tänker jag inte så mycket alls på det här 

Jag tänker nog inte så mycket alls.

Förutom på det här då.

Moral psykologi är svårt som fan. Trots att det är intressant. har lusläst en artikel idag, och försökt få ihop en plan till uppsatsen. HELA DAGEN. EN artikel. en PLAN. Galet. 

Jag vaknade med panik i magen i morse. Jag somnade med obehag i magen igår kväll. 

misslyckande

Ibland har man de bästa intentionerna, försöker fixa så att det blir så bra som möjligt. Men så blir det bara fel, man misslyckas med att göra allt samtidigt, man misslyckas med att göra det man menar. Man misslyckas med att vara bra. 

Och det känns skit. Jag vill aldrig göra någon besviken, och kan nästan gå orimligt långt för att slippa det. Men ibland, ibland så tar det emot. Något funkar inte. Mina fötter vill inte gå ett endaste litet steg. Jag tänker att jag vill gå, och jag borde gå, men mina ben lyder inte. Och så kommer man ingenstans, står bara kvar och misslyckas med det man menade och ville. 

Boxnings nostalgi

Träffade en av de första snubbarna jag lärde känna på boxningen idag. Det var länge sen vi sågs. Han är gammal, men var värsta sjysst när jag började boxas och inte förstod ett ord av vad steve sa. Nu förstår jag inte vad han säger heller. Kanske var det för att han hela tiden hade sitt tandskydd i.... Han påminde mig om när jag började boxas och att jag då var i mitt första år, och hur jag nu var i mitt tredje. Det kändes helt sjukt. Alltså jag har känt de snubbarna längre än jag känt marta och alix egentligen. Sedan är väl kvantitet inte alltid kvalitet, men ändå. Det är verkligen så att de är mina kompisar, det är kul att träna, inte bara för att jag gillar sporten, men också för folket. Träningen ikväll var jättekul. Det var liksom som att hänga med kompisar. Men, samtidigt så var jag ju objekt för alla skämt. Rich sa något som jag helt misuppfattade och svarade helt fel,och det blev jättepinsamt. Men roligt också, för jag insåg ju hur fel det var, och skrattade åt mig med. Det är verkligen jättesvårt det där med att förstå vad de säger ibland.  Så oftast skrattar jag bara med. det blir roligast och bäst så. 

På fredag ska vi till Mexborough och kolla på när två av våra killar fightas. Det kommer nog bli rätt kul. 

Alltså jag är otrolig. Jag vet inte hur många inlägg om boxningen och vad som är kul som jag skrivit, men det känns alltid som om jag inte riktigt fångar det. Jag får aldrig riktigt fram det jag vill säga. Och jag fattar inte heller varför jag alltid blir så förvånad varje gång jag har kul på boxningen. Kanske för att det är så stora kontraster mellan de gånger de är kul och de gånger de verkligen är jobbigt, typ när alla de 'coola' killarna är där. De som typ är proffsboxare och typ med i gäng. 

Lite nostalgi

Herregud det är två år sedan jag flyttade hit. Pratade med Marta och Alix häromdagen om att det inte känns som om jag förändrats mycket, men bannemig det har jag nog.

Jag minns när jag bodde i Opal, och när jag träffade Martin första gången, och liksom hela förra året var ju en evighet i sig. 

jag saknar det. jag saknar att bo med Ben och Alasdair, trots att det är jävligt skönt att slippa allt tjafs.

jag saknar massor att bo med martin.

Över 1000

Nu har min blogg visats över 1000 gånger. Jag själv har nog bidragit till åtminståne 500.  men detta är bara sedan typ i våras(?). Jag vet ju också att Lisa och Susanna bidragit med sin beskärda del. Men sen vet jag inte. Men det kanske inte gör något heller. 

oh well. det har inte hänt mycket sedan sist. mer än att jag kommer underfund med att jag är lite knäpp. och det är inte så bra knäpphet som jag kommer underfund med. 

Marta var ledsen idag för att hon var trött, alltså utmattad av uppsatser. Men hon kände fortfarande att hennes uppsats skulle bli bra. Jag blir trött, men tror inte att mina uppsatser är bra. 

Nu ska jag sova innan jag kommer för långt in i det. 

Det kommer bara leda till något ont.

"Följer dig hem, tar den långa vägen så jag får känna mer av din lukt. 

En kort paus utanför Statoilmacken, vi köper folköl, 3.5.

Det kommer bara leda till något ont ändå.

Det kommer bara leda till något ont ändå. 

Jag är rädd för du ser för bra ut i svart svart lugg och anorak.

Den här skogen,gör någonting med mig jag blir alldeles för ärlig säger:

Kyss mig inte det kommer bara leda till något ont ändå.

Det kommer bara leda till något ont ändå. 

Det är kallt, du får låna min halsduk, du går så misstänkt nära mig. 

Du har missförstått, jag är inte värd det här, jag har ingenting som du vill ha. 

Det kommer bara leda till något ont ändå. 

Det kommer bara leda till något ont ändå. 

Kyss mig inte det kommer bara leda till något ont ändå.

Kyss mig inte det kommer bara leda till något ont ändå.

Du kysste mig nyss, det kommer bara leda till något ont."

Ibland så känns det som om låtar träffar mig lite extra. Jag lyssnar helt plötsligt på den lite annorlunda, vissa ord hörs mer än andra. Det är i och för sig inte första gången den här låten får en annan betydelse. Men attsingen att den kom på min genius spellista just precis då. 

Superpretto att skriva av en låttext. Men alltså just nu skiter jag i det. 

oj

Oj då. 

All you need to do now is to pull Al.

Dagens ärende

Här om dagen deltog jag i en fokusgrupp som är del i ett projekt som jag varit med i sedan första året. Det handlar om inquirybased learning och vad för erfarenheter vi har av det och andra inlärnings upplevelser. 

Nu när jag har gjort mina egna fokusgrupp intervjuer såg jag ju på de här helt annorlunda. När jag satte mig tänkte jag på var jag hade satt mig(men faktiskt inte förens när jag väl satt mig, vilket ju tyder på att det där med folks placering spelar roll),och var de andra satt. Jag var värsta tönten och tänkte massa på hur och vilken typ av frågor som ledaren frågade, hur hon reagerade på våra svar, hur hon ställde följdfrågor och hur hon ledde diskussionen. Fast egentligen blev det vi som ledde det, eftersom vi kom in på hennes nästa fråga innan hon frågat.  Och det bra är att jag faktiskt kanske inte gjorde så jättefel i mina fokusgrupper. Visst att frågorna kanske var lite felformulerade, men inte helt tokigt, och jag tycker att jag 'betedde' mig bra(med vår ledare som måttstock) och ställde bra följdfrågor. Men, jag måste ändra mina frågor. Och tack vara denna fokusgrupp har jag fått ideer om hur jag kan formulera om dem.

Vi hade en hel del ganska intressanta diskussioner, och jag kom underfund med(ännu en gång) att jag är en riktig nörd. En liten pluggis som bara älskar det hon sysslar med. Detta kom främst fram i kontrasten en jätteirriterande tjej som pluggade juridik. Hon bara bara bara pratade om hur lite kontakttid de hade, hur lite praktiskt de fick lära sig, hur dåliga föreläsarna var, hur lite kontakttid de hade(ja, det är menat en gång till), hur få böcker de hade i biblioteket, hur lite praktiskt de fick lära sig(ja ännu en gång), hur oorganiserat det var. Och bara helt enkelt hur dåligt det var. Men samtidigt som hon tyckte de hade för lite kontakttid, tyckte hon att de hade för mycket att göra, men liksom om hon skulle ha mer kontakttid, skulle hon ju ha mindre tid att läsa in informationen. Hon tyckte även att de borde bli undervisade mer i tredje året än i första året. Hon undrade vad hon fick för pengarna; bara ett bibliotek för självstudier, enligt henne. Och vänta, nämnde jag att hon tycket de hade för lite kontakttid?

Jag håller med om att sex timmar i veckan för sammanlagt 60 poäng och tre kurser inte är så himla mycket kontakttid. Jag har i genomsnitt bara något högre, men så gör jag typ 80 poäng denna termin, nästa termin kommer jag ha tre kontakttimmar i veckan. Och man kan väl tycka att, att betala 17000(eller det dubbla, som de i mitt år egentligen betalar) för sex, respektive tre timmar är lite väl saftigt. 

Men hon sa ju emot sig själv, och bara bara bara klagade på sin kurs. Såg inte att hon liksom kanske tjatade lite om hur få kontakttimmar de hade. Hon fattade inte att hon liksom gjort den poängen, att hon inte hade tillräckligt med kontakttimmar, ett par gånger. Och liksom att det kanske fanns andra saker att prata om än hur få kontakttimmar hon hade. Hon såg inte alls vitsen av självstudier, hon ville ha svaren, hon ville bli matad med information. Ok, juridik är väl lite annorlunda än politik och filosofi, det kanske finns rätta svar i större utsträckning, men liksom hon är typ 20(?), och går på universitetet och vill bli matad med information. Hon förväntar sig det. 

Visst att jag också ibland önskade att någon bara kunde ge mig svaren, ge mig analysen, säga vad som är bäst, vad som är rätt. Men det är inget jag förväntar mig av tredje året på universitetet. Jag vill lära mig, inte bara bli undervisad. Jag vill läsa själv, ta reda på, tolka, analysera och kritisera. Trots att detta är asjobbigt och jag när jag väl gör det mest klagar(som möjligtvis märkts i bloggen, eller om man träffar mig när jag är i uppsatsskrivande eller tentaplugg mode.), och inte minst så är det svårt, och att uppleva post-uppsats-stress är aldrig kul, så skulle jag inte byta det mot att bara bara bli undervisad. Eller liksom jag lägger någon typ av (kantliknande) värdering i inlärningsprocessen, i tolkningsprocessen, i mitt resonemang och i min självständighet. Jag skulle aldrig riktigt lära mig något om jag bara blev undervisad och tillsagd vad jag skulle göra. 

Så jag kom underfund med detta: jag älskar det jag gör. Jag tycker att det är viktigt. Jag kom till universitetet för att lära mig något, för att få en högre utbildning, för att var vetgirig och nyfiken, för att utvecklas. Och det spelar ingen roll att jag betalar massa pengar, för jag får ut något mer än det som pengarna skulle kunna gå till. Eller visst, det vore ju sjysst med lite mer böcker, så att man faktiskt kan få tag på det man ska läsa. 

Fokusgruppledaren frågade vad vi fått ut personligen av att gå på universitetet. Jag sa att jag upptäckt att jag blivit en nörd, att jag bara pratar om politik hela tiden och är jätte spänd på min kandidatuppsats och att få skriva den, och att det är det som ockuperar mest av mina tankar och min tid. När jag inte läser för mina seminarier osv. Så jag har inte mycket mer personligt. Hon sa då att jag blivit en: Scholar in Politics. 

Är det det man är när man alltså färgats så hårt av sitt ämne att man inte kan socialisera på något annat sätt än genom att prata om det? Är det det man är när man har svårt att kommunicera med nytt folk som inte delar ens passion, eller som inte har universitetspoäng?(jag ser den elitistiska varningen på mitt uttalande där, men jag ser inte felet hos dem, jag ser felet hos mig!) Är det det man är när man brinner för ämnet, när man skulle kunna prata om det(och kanske gör) hela tiden? Ja, då måste jag nog acceptera det. 

Bara det faktum att jag nu skrivit detta inlägg om hur fel den där tjejen hade, och hur upprörd jag blev av det, säger väl ganska mycket om hur insnöad jag är. (ett inlägg som förövrigt är 1150ord och tog typ 50 minuter att skriva, fan alltså, om uppsatser vore såhär lätta! Men jag inser ju också att våra 1500 filosofi uppsatser var asakorta!

Jag kanske är på väg att bli en akademiker. Kanske. Det är ju en framtid som jag har tänkt mig förut, men inte riktigt känt på det sätt som jag känner nu. Trots mina tveksamheter då när jag sitter och skriver de där tradiga uppsatserna, så kanske det blir en Dr. Andersson innan jag blir 26.

appropå...

det här inlägget om svunnen tid, så måste jag tillägga att det handlar kanske inte om att få tillbaka, utan att gå tillbaka. Det jag inte kan gå tillbaka till är den tiden och den situationen. Och därför kan jag inte känna de exakta känslorna igen. 

Jag är någon helt annan stans i mitt liv. Den där affischen sitter ju uppe på väggarna här i Sheffield nu. Ljusslingan ringlar sig i mitt rum runt ett fönster denna gång. 

Och liksom kanske går det att få liknande känslor i andra sammanhang. Kanske kan man få tillbaka det där som var. Men det kommer ju inte vara samma, för jag trånar inte längre efter killen i bandet. Jag sitter inte längre i min säng med stickigt överkast. Jag är inte för fem år sedan. Och på något sätt känns det okej när jag tänker på det så. För när jag inser att det inte är det samma och därför ju inte kan vara det samma, letar jag inte längre efter det. 

Kanske. 

Och så det där som kommer efter.

Satt uppe till 2 igår. Då hade jag 130 ord kvar att skära bort, och det ansåg jag vara möjligt att göra på morgonen innan klockan 12. 

Då var jag ganska lugn. Jag hade fått ihop något som åtminstone makade lite sense. Jag hade redigerat det, sett bristerna och förbättrat dem. Mamma (min ständiga co-writer, eller kanske snarare co-cutter) sa att hon fattade, men egentligen tror jag att hon säger det mest för att peppa mig. I och för sig frågade hon när vi kom till den 'svåra' delen vad det egentligen var jag ville säga. DÅ var det dåligt. Riktigt snurrigt. Men med lite klipp och klistra och prat så blev det något mer begripligt. 

Vaknade tidigt, och kände riktigt bristen på panik. Jag var lugn, hade kontroll. Tog mig ned till biblioteket, och började redigera. Ta bort de där sista orden. Skrev ut skrev om. Och plötsligt var klockan 11 och jag skrev ut uppsatsen, gick till politics department och lämnade in den. Har efter det inte gjort mycket idag. Men har samtidigt inte känt mig så där sjukt lättad som jag trodde att jag skulle känna mig efter paniken som jag kände hela förra veckan. Men det kom inte. Tror att den kanske avtog långsamt allteftersom jag jobbade mer med orden. 

Men, så kommer det oundvikliga efter. Det som känns efteråt. Inte direkt efteråt, utan en stund senare. Då när formuleringar kommer fram till mitt medvetande. Jag hör dem i huvudet och hör att de inte funkar. Det värsta är kombinationerna, då två meningar kommer upp, som jag på något sätt sagt något om och deras förhållande. Och jag känner att det inte funkar. Så kände jag nu med min hela feministiska kritik av Hays argument. Och att jag inte knöt samman Hay med Wight. Utan presenterade dem som kontraster. Fan alltså. Uppsatsen är skit. Och jag hamnar i post-uppsats- panik. 

Och alltså jag spellcheckade ju inte en sista gång, jag grammatik kollade inte ens.

Denna panik är nästan värre än under-uppsats- panik, för den kan man i alla fall göra något konstruktivt av, men post-panik kan man fanemig bara acceptera. Eller kanske snarare ignorera. Men acceptera att man inte kan göra något åt det man panikar över. Det är liksom essensen av post-panik. Den infinner sig när det är för sent.