Och så det där som kommer efter.

Satt uppe till 2 igår. Då hade jag 130 ord kvar att skära bort, och det ansåg jag vara möjligt att göra på morgonen innan klockan 12. 

Då var jag ganska lugn. Jag hade fått ihop något som åtminstone makade lite sense. Jag hade redigerat det, sett bristerna och förbättrat dem. Mamma (min ständiga co-writer, eller kanske snarare co-cutter) sa att hon fattade, men egentligen tror jag att hon säger det mest för att peppa mig. I och för sig frågade hon när vi kom till den 'svåra' delen vad det egentligen var jag ville säga. DÅ var det dåligt. Riktigt snurrigt. Men med lite klipp och klistra och prat så blev det något mer begripligt. 

Vaknade tidigt, och kände riktigt bristen på panik. Jag var lugn, hade kontroll. Tog mig ned till biblioteket, och började redigera. Ta bort de där sista orden. Skrev ut skrev om. Och plötsligt var klockan 11 och jag skrev ut uppsatsen, gick till politics department och lämnade in den. Har efter det inte gjort mycket idag. Men har samtidigt inte känt mig så där sjukt lättad som jag trodde att jag skulle känna mig efter paniken som jag kände hela förra veckan. Men det kom inte. Tror att den kanske avtog långsamt allteftersom jag jobbade mer med orden. 

Men, så kommer det oundvikliga efter. Det som känns efteråt. Inte direkt efteråt, utan en stund senare. Då när formuleringar kommer fram till mitt medvetande. Jag hör dem i huvudet och hör att de inte funkar. Det värsta är kombinationerna, då två meningar kommer upp, som jag på något sätt sagt något om och deras förhållande. Och jag känner att det inte funkar. Så kände jag nu med min hela feministiska kritik av Hays argument. Och att jag inte knöt samman Hay med Wight. Utan presenterade dem som kontraster. Fan alltså. Uppsatsen är skit. Och jag hamnar i post-uppsats- panik. 

Och alltså jag spellcheckade ju inte en sista gång, jag grammatik kollade inte ens.

Denna panik är nästan värre än under-uppsats- panik, för den kan man i alla fall göra något konstruktivt av, men post-panik kan man fanemig bara acceptera. Eller kanske snarare ignorera. Men acceptera att man inte kan göra något åt det man panikar över. Det är liksom essensen av post-panik. Den infinner sig när det är för sent.