abort fokus abort fokusera abortera

Det är för övrigt väldigt underligt hur mycket man egentligen kan skriva med bara två argument. Jag har nu skrivit 4290 ord på att Harman inte definierar vad som ger (en del) moralisk status, eller vad 'en del' egentligen betyder, och att hon antar en förutbestämd moralisk status av foster, vilket inte passar så bra ihop med att den faktiska framtiden av ett foster bestämmer dess moraliska status. Det är underligt hur hon antar detta, men säger att kvinnans val är unikt för att det bestämmer den moraliska statusen av fostret och att beslutet att göra en abort är det moraliskt signifikanta, inte själva aborten, för att inte göra en abort är moraliskt signifikant för det resulterar i moraliska skyldigheter gentemot det framtida barnet. Och det går helt emot att vi inte bara har rätt till, utan faktiskt har självbestämmande, och kan resultera i en syn på kvinnor(gravida kvinnor eller kvinnor som har reproduktionsförmåga) endast som fosterbehållare. För om det är så att ett fosters öde är förutbestämt, så när en kvinna blir gravid och det visar sig att detta foster råkar vara ett med moralisk status, då är hon moraliskt skyldig att behålla det. Hon har inget eget val, utan hennes kropp ska ställs till foga för fostret och dess framtid. För det visade sig att fostret hade moralisk status.
Man ba, Hallå?! vad hände med en kvinnas rätt att välja? Även om Harman säger att hon anser att den väldigt liberala synen på abort är rätt, där det inte behövs moraliskt rättfärdigande för att göra en tidig abort, så är det inte alltid så att Harman anser att en kvinna har rätt att bestämma huruvida hon vill behålla fostret eller ej, utan i vissa tillfällen så görs det beslutet åt henne.

Eh, detta har jag inte sagt i uppsatsen ännu. Kankse bäst att copy+paste och översätta. Sen ska jag nog gå hem och laga middag.

Måndag

Hade möte med min handledare imorse. Och jag ska bara skriva om Harman, och kritisera hennes argument. För det jag skrivit hittills är ju 3500 ord, och jag skulle inte kunna göra Little rättvisa på 2000 ord. Det gjorde att jag ju snart är klar med uppsatsen. Måste bara göra det tydligt, väldigt tydligt. Och det kräver ju ännu en gång fokus. Men nu har jag lite motivering för att fokusera, för jag bestämde just ett möte med G i Southampton på måndag, dagen innan uppsatsen ska in. Och mamma är i England i helgen, så jag måste verkligen jobba hårt när jag jobbar.... och ja,det märks det väl att jag gör?
Måste också panika lite över mötet på måndag. Han föreslog lunch, och det blir ju så där frukansvärt jobbigt och obekvämt. Äta tillsammans! herregud. Vad är det jag ger mig in på? och liksom jag är så himla seg, för han är ju liksom jätteupptagen, varför hörde jag inte av mig tidigare?
äsch.

Fokus fokus fucking jävla fuckos

Det första utkastet var ju typ 8000 ord, och vid mötet med min handledare gick jag med på att slänga ut Bordo för att få plats med utvecklingen av det andra. Och eftersom jag läst in för mycket och missuppfattat ett par argument så kapades en del poänger bara på att ta bort det som var fel. Men så även nu då, när jag begränsat mig till endast två huvudargument och uvecklat dem (i outgrundlig detalj) ja då så är det ändå typ 3000 ord. alltså HALVA uppsatsen. Det betyder att jag måste skära något för att ens få möjlighet till att skriva en introduktion och slutsats. Eller så kanske nästa bit kan få vara bara 2000 ord. Men det blir ju sådan obalans, och I bet you att jag kommer kunna skriva 3000 ord eller mer på nästa bit, för det är ju där som mitt argument (som jag förövrigt tappat bort) är meningen att komma fram.
Men istället för att faktiskt skriva klart denna del, för att kunna börja på nästa så sitter jag och kollar facebook varannan minut, jag vet inte vad jag tror ska hända i facebook världen under den tiden som jag skriver en mening, men uppenbarligen tycker min hjärna att två minuters(!) fokus är nog. Mycket mer än nog. Det är nästan som ett sötsug. Måste måste måste Ha ha haaaa. Och nu så skriver jag ju här också. Jag tror att det ger uttryck för något sjukt kommunikationsbehov som egentligen bara döljer ett bekräftelsebehov. Ser jag vad andra gör, syns jag på nätet, ja då finns jag. Nu ska jag försöka återgå till icke-existens ett litet tag.


Ska bara kolla facebook först...

Magkänslan

Jag har den där känslan i magen där det känns som om jag är något på spåret. Något stort. Något bra. Om jag bara lyckas få ihop det. Då, då blir det bra. Jag nosar på det, är nära. Det suger i magen av upprymdhet, för jag vet att om jag kommer igenom det, så kan det bli något jag är riktigt stolt över. Men det krävs lite mer koncentration lite mer fokus. Lite mer tanke. Frågan är om jag pallar.
Och så kommer ju mamma i helgen också.

Stoltast

Min syster yster som fick blindtarmsinflammation organiserade denna Peppmarch for art. Hon är typ grymmast i stan, och jag är typ stoltast i världen

Det verkar vara sjukhusvecka för familjen. Syster yster hemma i Sverige åkte in till sjukhus i morse med ont ont i magen, och i eftermiddags konstaterade de att det var blindtarmen som inte ville vara med längre. Och ännu en gång sitter jag för långt ifrån för att kunna vara där och ta hand om. Det är ju liksom ännu en gång ingen fara, men jag blir ju orolig. Och får svårt att koncentrera mig . Jag har lyckats skriva endast 400 ord på den sista delen i uppsatsen, och det kommer nog dröja innan jag får iväg det där första utkastet till min handledare...

Och i detta (misslyckade) uppsatskrivande vänder jag lite på dygnet också. Det funkar ju bäst så.

Eh?

Man skulle kanske kunna tro att det skulle gå lättare att skriva uppsats när jag inte har någon att ta hand om, men ICKE. Jag vaknade typ elva imorse, i och för sig efter att ha suttit uppe till klockan två och skrivit. Men har egentligen inte fått något mer gjort idag. Kollat på det jag skrev igår och gjort lite kommentarer. Måste måste skriva det där om intimitet idag. För jag måste måste få iväg det imorgon. Och snart ska vi åka och hälsa på mormor på sjukhuset. Och tro det eller ej, jag hittade minsann lite NYPONSOPPA i Tinkas skafferi. Ska ta med lite i en termos och hoppas på att hamna in the good books så att säga.
Sedan skulle man ju också kunna tro att efter att jag två gånger tackat nej till min plats vid Manchester, så skulle de sluta skicka emails till mig om det, men ICKE. Har fått två mail som förbereder oss för vår vistelse vid Manchester university och school of social sciences. Och jag är ännu en gång glad över att jag inte ska dit.

Det här med ansvar

Jag åkte igår till min moster för att göra min kusin sällskap i att ta hand om mormor. Jag visste att det skulle bli jobbigt, för min mormor är inte den lättaste att hjälpa för hon vägrar ta emot hjälp (som vi sett förr). Och visst blev det som jag befarade, istället för att bli glad över att jag tagit med blåbärssoppa, så fick jag bassning för att det inte var nyponsoppa. Men jag visste ju liksom att hon behöver mig, Rowan behöver mig, Tinka behöver mig, så jag försökte se över att hon bara klagade, och vad vi än gjorde så gjorde vi fel. Försökte se över att hon ropade på mig en gång i kvarten för att hjälpa henne hitta pulmicorten/ge en näsduk/hjälpa henne ställa sig upp, för att när jag väl kom dit hitta på femton andra saker som jag behövdes för. Det gick sådär, för det är sjukt frustrerande att inte få någon tacksamhet alls för det man gör när det är en sådan ansträngning att göra det.
Men, samtidigt så kände jag ju att detta är mitt ansvar, det är okej att hon bossar runt på oss, för hon behöver vår hjälp. Det är vårt ansvar att hjälpa henne. Visst att det skulle vara mycket lättare om hon inte var så strulig, men obekvämlighet tar inte bort det ansvar jag tagit och fått genom att åka hit och ta hand om henne.
I eftermiddags åkte mormor in till sjukhus. Det är egentligen inget allvarligt, men doktorn som kom mitt på dan tyckte att det var säkrast så, för det var antagligen en lunginflamation och hon behövde antibiotika. Och helt plötsligt kan jag inte ta hand om henne längre. Det finns inget jag kan göra. Jag kunde inte åka med till sjukhuset för bara en kunde åka med i ambulansen, och det var bäst att Rowan åkte, för jag skulle ju inte hitta tillbaka från sjukhuset. Jag kunde inte heller åka efter för jag är inte försäkrad att köra Tinkas bil. Och ännu en gång, jag har ingen aning om hur jag skulle ta mig dig med kollektivtrafiken. Så det enda jag kan göra är att sitta här hemma och låta mormor vara på sjukhuset med Rowan. Det som stör mig är också att vi ju inte har någon egentlig möjlighet att åka och hälsa på henne, vilket ju gör att jag sviker mitt ansvar ännu mer. Egentligen är det ju inte en så himla big deal, hon har varit inne med sådana här infektioner tidigare, hon får pennicilin, stannar ett par dagar och kommer hem och mår bra. Och det är ju inte på något sätt mitt fel att hon blivit sjuk, utan vi gjorde det som låg i vårt ansvar att göra när hon blivit sjuk. Men det gnager och jag oroar mig. För det är ju mitt ansvar att ta hand om henne.

Ambitiös som fan

Inte nog med att den där kandidatuppsatsen som jag lämnade in i torsdags var typ det ambitiösaste jag gett mig in på (men också det roligaste) eftersom jag bestämt mig för att göra egen forskning i Sverige. Utan att egentligen veta vad det skulle innebära. Nu har jag ju också gett mig in på att hitta på ett eget argument för den här sista feminismuppsatsen om abort. Eller det handlar om ett fosters moraliska status, och jag argumenterar att ett foster inte automatiskt har moralisk status, utan att det tillskrivs det när kvinnan bestämmer sig för att behålla det och låta det använda hennes kropp för sin fortlevnad. Hon går även då med på att forma ett speciellt förhållande med fostret/barnet, och därmed får hon moraliska skyldigheter gentemot det och det får moralisk status. Det är alltså tre huvud principer;
1. foster har ingen automatisk moralisk status (och därmed har vi inga moraliska skyldigheter gentemot det)
2. Kvinnan har rätt att bestämma vad som ska ske med hennes kropp, fostret behöver använda hennes kropp för dess fortlevnad.
3. graviditet och föräldraskap är intimitet och relationer, och en kvinna har rätt att inte vilja ingå de relationerna (och även den biologiske pappan har rätt att inte ingå föräldrarelationen, men det blir ett annat argument). En konsekvens av detta är alltså att en kvinna har rätt att göra abort.
argumentet är alltså att eftersom fostret behöver använda sig utav kvinnans kropp för sin fortlevnad, men kvinnan inte har några moraliska skyldigheter gentemot det eftersom det saknar moralisk status och hon har rätt till självbestämmande över sin kropp så har hon rätt att neka fostret användande av hennes kropp. Men om hon väljer att tillåta det så ingår hon också i en speciell relation med fostret och får då moraliska skyldigheter. Två foster kan därmed ha olika moralisk status, beroende på huruvida det har blivit inbjudet till att använda kvinnans kropp.

Detta får även konsekvensen att:
4. En kvinna som väljer att låta fostret använda hennes kropp, tillskriver fostret moralisk status och hon får därmed skyldigheter till det, och formar ett moraliskt förhållande med fostret för att behålla fostret innebär inte bara graviditet, utan även föräldraskap. Detta moraliska förhållande kan delas med en partner, och det är självklart bådas ansvar att se till att uppehålla sina skyldigheter till barnet som de bestämt sig att forma ett moraliskt förhållande med. Men om partnern backar ur eller inte är närvarande(spermadonatorer) kan kvinnan fortfarande välja att gå vidare med graviditeten och stå själv i det moraliska förhållandet. Det som inte kan ske är att partnern bestämmer att kvinnan ska behålla ett foster som hon inte är beredd att låta använda hennes kropp för att utvecklas till något som hon inte vill forma ett moraliskt förhållande med.

Tuesday 3rd of October 2006

Det var då som vi skrev upp oss till seminarier såg jag just på den gamla kursplanen för 'Matters of Life and Death' och det var då som jag och Martin träffades i paternostern och sedan hamnade i samma seminarium.
Underligt. Spelar det någon roll? Tror inte det.

Det blåser i regeringen som vänder kappan med vinden

Vad är nu detta?
Moderaterna försvarar den Svenska Modellen? Tja, det är väl så att den nu är något i vår tradition att bevara, snarare än en aktiv politik att föra för att ge folket inflytande och makt. Men det visar också på att partierna hoppar till höger och vänster på skalan och inte riktigt håller sig vid en ideologi.

Defeated

Fredagen var inte bra alls.

Jag överrumplades av känslor och kände en blandning av att vilja gå hem och bara vara själv, och att inte klara av att vara ensam. Ironiskt nog fick jag komplimangen att jag var självständig och peppade sedan min välgörare med att hon måste vara självständig också.
Jag kunde inte kontrollera mina känslor. Min upprördhet sken igenom. Jag besegrades.
Och det känns som om de alla tror att de vet vad det handlar om, utan att egentligen förstå. Kanske ser de mer än jag, men det var ju inte så. Inte så som det såg ut. Men det är nog att känslorna visas för att folk ska tro, anta och dra slutsatser. Och jag besegras.

Nej det är inte okej

att hon dissar folk som valt att gå den akademiska vägen.
att en kille kan ligga/flirta bort dissen medan jag som tjej måste leva med att jag har blivit introducerad som intelligent och därmed hamnat i direkt konflikt med de som dissar akademiker.
Ingenting är egentligen okej idag.