Lite bort-längtan

det är egenligen underlig att man, eller kanske jag, känner som mest bort-längtan när det är som bäst. Ikväll var vi på en klubb, en sådan där klubb som jag vanligtvis inte gillar, men som funkar om det känns rätt. Och ikväll kändes det rätt. Trots att det var med en del av de som känns lite obekväma, på det sättet att man inte är riktigt säker på om de fattar vad man menar eller om man själv fattar vad de menar. Men där på dansgolvet så spelade det ingen roll om vi fattade eller inte, vi bara dansade.
Men mitt i detta bra, så när jag nu kommer hem, hem till mitt nya rum, det med den stora garderoben och fönsterkarmen, så är det någonannanstans jag vill. Det är både hem till Sverige och till Sheffield, på samma gång. Så egentligen är det ju inte Hem, utan bort. Kanske är det för att jag vet att kvällen, som var riktigt bra, hade varit fantastisk med de som jag verkligen känner mycket för. Att om jag kan ha så kul med nya bekanta, tänk då hur bra det hade varit med mina käraste.
Jag saknar er. Jag saknar er massor, i varje ögonblick, hela tiden. Och som allra mest när jag har det fantastiskt.

Den stora flytten

Igår gick alltså flyttlasset till Southampton. Bilen räckte nästan till, fick överge ett par saker hos mormor. Men rummet är typ fullt nu ändå. Saknar lite förvaring så ännu så länge ligger alla mina skärp på golvet och alla smink och hårsaker ska vi inte ens börja att prata om...
Imorse var jag och käraste moster nere vid vattnet, det är inte riktigt havet eftersom Southampton ligger i en lång vik där en flod mynnar ut, men det var vatten. Jag trivs vid vatten, och jag kände direkt att jag verkligen kommer att gilla att bo här. Det kände jag i och för sig redan när jag google-street-viewade området som jag bor i, ett väldigt mysigt område med lummiga ekträd som skapar aller och lövhögar som man kan släpa fötterna igenom. Det kände jag också när vi körde in på området som jag bor på och såg de gamla tegelhusen omgivna av samma lummiga ekskog. Och inte minst kände jag det när jag klev in i mitt rum och upptäckte den breda fönsterbrädan och den stora garderoben. Jag visste då att jag gillade Southampton. Trots att madrassen är som att sova på konservburkar, bara ett av mina tre eluttag fungerar, jag behöver ladda på elmätaren med pengar och jag verkar ha blivit ihopföst med de internationella postgraduate studenterna. Allt det går att ha överseende med för att jag har min stora garderob, mitt fönsterbräde, skogen och havet.
Det här kommer att bli bra.

eller eh

det där första inlägget om vännerna, det kom ju innan det jag skrev tidigare. bara för att det sparades som datumet då jag började skriva det. försökte fippla med när det skulle publiceras, men det funkade ju inte. så, här är det , alla andra inlägg från första terminen kan man ju läsa här, och andra terminens bravader kan man ju läsa om här, men fubba inte i denna kronologiska historia, utan läs bara fram till juni!

11903?

Föresten undrar jag vad som skett med min counter där nere i högra hörnet. Den har hållit sig på något tusental under hela min bloggtid, men nu har den fått fnatt och gått upp till nästan 12000. Har jag blivit spammad? Eller har min bloggläsarkrets plötsligt, helt utan mitt vetande, utvidgats radikalt? Kanske har den bara fått fnatt.

Hösten och uppbrotten

De där utlovade utvärderande inläggen från min tid i Sheffield dröjer som kanske har märkts. Men de är på väg, jag lovar. Det första ligger redan som ett utkast som bara behöver skrivas klart.
Det är bara det att jag har så mycket-lite att göra. Alltså, mycket småsaker att göra. Som att hänga med folk, hjälpa syrran och pappa med grejer, röja ut mitt rum, få ordning på flytten osv. Alltså saker att göra innan jag åker tillbaka.
Hösten, eller september, betyder ju just det för mig, att åka tillbaka; uppbrott. För de flesta betyder september uppstart, nystart och återseende. Men allt det kommer ju en månad senare för mig, det kommer ju först i slutet av september eller början av oktober. Då kommer återseendet, uppstarten och nystarten. Men September betyder mest uppbrott från det jag har här hemma.
Det är ändå lite lustigt det här med uppbrott, för första gången jag åkte var det ett jäkla stohej det var avskedsfester, presenter och tårar. Massa fina ord och lyckönskningar, det låg spänning och förväntan i luften och det pirrade i magen och ända ut i tåspetsarna när jag tänkte på det jag hade framför mig. Jag var redo att åka, redo för utmaningen. Samtidigt kände jag ju självklart en viss sorgsenhet över att lämna familj, vänner och Sverige; de som var så fina och sa så fina ord om vad jag betydde för dem, men det finaste var nog tårarna. De som visade mer känslor än vad orden någonsin kunde uttrycka. Och som vi grät! Mamma sprang tårögd efter flygbussen som jag satt på och knackade på fönstret där jag satt med lika tåriga ögo. Detta trots att vi skulle ses bara en vecka senare när de kom över till England med en bil fullastad av den materiella delen av mitt liv. Det avskedet där måste ha betytt mycket mer än, 'Hej då, vi ses om en vecka!' Det måste ha varit ett farväl av minsting-dottern, och denna dotter flyttar längst första gången hon flyttar.
Men allteftersom har avskeden avtagit, blivit mindre spektakulära, mindre anmärkningsvärda och mindre dramatiska. Och inte minst mindre tårar! De har blivit som 'jahaja, hej då igen då, vi ses väl om ett tag' Där ett tag kanske låter som nästa vecka,men vi alla vet betyder typ tre månader. Mitt flackande fram och tillbaka har blivit vardag och något som vi vant oss vid.
Men denna höst betyder nog flytten något mer. Denna höst är flytten mer definitiv, mer permanent. Jag kommer inte komma hem lika mycket de kommande åren, och definitivt inte under så lång period under sommaren. Men det försvinner nästan lite i vardagen i att jag åker tillbaka.
Denna flytt är inte bara en annan typ av avsked heller, utan det är en annan typ av uppstart. Jag ska börja en ny utbildning på ett helt nytt ställe, så det blir egentligen inget återseende, bara nytt nytt nytt. Men också detta glömms bort i vardagen i att jag åker. Jag har inte riktigt känt samma spänning och förväntan som jag gjorde den 11 september 2006. Kanske är det för att jag typ vet vad som väntar, eller så är det bara för att jag är van att åka.
Jag blir alltid lite melankolisk om hösten för att när alla andra börjar på nytt och har sina återseenden avslutar jag och har bara uppbrottet framför mig. Det blir liksom ett tidigt uppbrott med alla som återser sina gamla klasskompisar eller jobbarkompisar. Ett uppbrott medans jag är här, som skapar ett vakuum. Vad ska jag göra medans? Innan det riktiga uppbrottet som leder till min uppstart?
Men jag undrar vad som gjort att avskeden inte känns lika mycket längre, inte är lika dramatiska eller tårfyllda. Kanske är det för att jag vet att jag har ett liv där borta, kanske är det för att jag vet att livet här i någon mån finns kvar.

Vänner del 1

Ettan, det var året som jag hade längtat efter och bävat inför så länge, och det var vännerna som jag var mest nervös över. Skulle jag trivas, ha lätt att få kompisar och känna mig trygg och säker?
Året började ju med att jag träffade alla de där masterstudenterna på international orientation week. Av någon anledning så drog jag mig alltid då till de äldre, de som inte var 18 och just flyttat hemifrån. Jag kände mig inte riktigt bekväm med de på min kurs, det var så stor skillnad på oss; de hade kommit till Univeristietet för att komma ifrån föräldrarnas övervakning och leva studentlivet, jag hade flyttat från Sverige och lämnat familj, vänner och trygghet bakom mig för att plugga. Jag ville lära mig, de ville supa. Så jag hängde med de som kommit längre i livet, men tyvärr innebar inte det alltid att vi ville samma saker, hade samma intressen eller värderingar. Och det främsta var kanske att de bara skulle vara där ett år och jag tre. Jag skulle etablera ett liv där, de var där tillfälligt. Det blev svårt att balansera, och jag skärmade av mig från de på min kurs genom att, man kan väl nästan säga, se ned på deras ungdom, samtidigt som att det var med dem som jag behövde komma överrens, knyta band och hänga för det var med dem som jag skulle spendera kommande tre år. Det var en väldigt jobbig konflikt där även om jag hade kul med masterstudenterna under hösten började inse att det inte funkade, samtidigt som jag inte direkt hade något alternativ.
Så i viss mån besannades alla mina största farhågor den där första terminen, jag kände mig inte riktigt bekväm med England och det Universitetet hade att erbjuda mig, så jag ville bara hem. Och detta färgade mycket av första terminen, då jag spenderade många timmar gråtandes i telefon med mamma och pappa som peppade mig till att fortsätta kämpa och hitta saker att göra för att få mig att trivas.
Det måste vart svårt för Abi, hon som var min närmsta kompis på kursen, hon som räddade mig från det första hemska boendet och som jag trivdes bra med. Jag var ju missnöjd med hela min existens. Men hon var mitt hopp och den som öppnade dörren till det riktiga freshers livet, och hon skulle ju vara där framöver också. Första terminen gav ju även Martin, och han är väl ett kapitel för sig som det skrivits, ältats och tänkts tillräckligt om.
Så andra terminen tog jag tag i mig själv och började boxas, jag träffade annat folk och hade min egen grej, jag ockuperade min tid och mina tankar på något annat än att försöka få det perfekta livet som jag hade föreställt mig. Boxningen blev liksom min egen grej, ett intresse, och ett andnignshål där jag träffade en massa annat folk, folk som inte alla pluggade, och de som pluggade pluggade inte på samma universitet eller samma kurs. Det blev något att se fram emot. Boxningen var riktigt kul, men jag har inte riktigt lyckats komma tillbaka till den lika intensivt som jag gjorde då under ettan. Kanske för att jag inte behövt det andningshålet.
Andra terminen bjöd även på andra trevligheter, i och med att boendesituationen löste sig i och med att Martin hookade up med Ben, Alasdair och Emily så började jag hänga med dem, både för att lära känna dem, men också genom att vi letade hus tillsammans. Jag kom in i ett gäng och häng som jag började trivas med, och jag slappnade av och njuta av studentlivet. Under första veckan på andra terminen träffade jag även Marta. Vi hade ett seminariutm tillsammans i 'Comparative Politics' och jag satt hela tiden och pratade om Sverige, för även om jag varit en anglofil i hela mitt liv och började känna mig hemma i England, så har jag märkt att Sverige ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Marta kom då fram till mig efter seminariet och frågade om jag pratade Svenska, jag blev först nästan lite förnärmad, varför skulle jag inte prata Svenska?? Men tydligen hade hon stött på många utlandsboende som snackade om sitt ursprung, men bott utomlands hela sitt liv så de inte ens kunde språket. Men, det utvecklade sig till en nära vänskap under de kommande åren, och jag är väldigt glad åt att ha lärt känna Marta. Alla de bekanskaperna gjorde att jag började se ett liv framför mig i Sheffield, ett liv som jag såg fram emot.
Men samtidigt som jag började trivas mer och därmed fick fler vänner så blev det ju konflikter. Folk blev svartsjuka på varandra, och jag drogs åt alla olika håll och klarade inte av att koordinera. Jan och Abi blev båda svartsjuka på Ben som jag pluggade med och skulle bo med, och jag var väl kanske lite onödigt hård mot dem båda. Jag undrar varför det ska bli så jämt, att folk blir sura för att man har andra vänner och andra intressen. Visst att jag tycker att det är jätteskönt att bli 'en i gänget' och vara självklar, och det är väl något som jag alltid har strävat efter och velat vara. Men samtidigt klarar jag inte av de kraven som blir då(från vissa, självklart inte alla) man inte, enligt dem, helhjärtat upplåter all sin tid till deras umgänge. Eller om man, ve och fasa, har andra vänner som man har det trevligt med! Utan dem! Denna balans hade jag väldigt svårt med under ettan, jag ville inte offra självklarheten samtidigt som jag inte ville gå miste om trevligheten. Tidigare har jag löst dessa konflikter genom att spärra av delar av mitt liv, det var livet i Saltis under veckorna, och livet i VH under helgerna. Sedan tog kanske Saltis över, för att sedan under sabbatsåret minimeras till förmån för VH igen. Men nu var jag tvungen till att multitaska, och även om jag kan göra det rätt bra när det gäller mina grejer, så har jag ofantligt svårt för det när andra kommer in i bilden, för jag vill ju vara alla till lags. Jag vill vara överallt hela tiden, inte gå miste om något eller prioritera bort någon. Inte behöva säga till någon att jag inte kan komma med på det där de bjuder med mig på för att jag är upptagen med annat. Eller, det värsta, hamna i en situation där jag inte kan bjuda med någon som frågar på det jag ska göra. Så var det nämligen på grund av Abi och Bens frostiga relation. Om jag skulle göra något med Ben och Alasdair kunde jag inte bjuda med Abi, för jag visste att det skulle bli obekvämt. Och detta gjorde såklart Abi ledsen. Så jag hamnade i en obekväm situation där jag nog tog för mycket ansvar för mina vänners välbefinnande.
Jag lärde mig ändå väldigt mycket under mitt första år. Och trots att första terminen fylldes av tårar så blev det ju bättre. Tårarna fick mig väl att ändå inse vad det var jag ville ha, och att det bara skulle ske om jag gjorde något åt det. Trots att jag är fullt medveten om att bara man själv kan ta ansvar för sin egen situation så hade jag nog förväntat mig att England skulle bli en vändning. Att jag skulle förändras endast av bytet av geografiskt läge, att mitt sätt att vara bland folk och se på sociala situationer skulle ändras av en flygresa. När detta inte skedde är nog den sunda reaktionen att gråta och längta hem. Där hade jag ju tryggheten, där visste jag hur det låg till, och jag hade Lövis-hemma som alltid kunde ge mig en automatisk boost av lugn. Nu var jag tvungen att hitta det lugnet i mig själv, på ett nytt sätt, och det började jag väl till viss mån göra under andra terminen. Jag är inte helt och fullt färdig med den processen, men det kanske man aldrig blir, eller kanske inte bör bli.

Jag vill bara att det ska vara riktigt dåligt väder

Idag så har jag suttit inne hela dagen, jag har suttit inne och läst. Läst seriösa grejer, oseriösa grejer, halvseriösa grejer och lite facebookande på det. Och trots att jag ju njuter av att läsa alla dessa grejer, jag gillar det, det är roligt, intressant och bra, så får jag asadåligt samvete. Jag har ju bara suttit inne och läst, denna fina dag då jag är i Strängnäs. Eller inte riktigt, jag var ute och åt lunch med mamma och så gick jag en liten promenad och stannade till i några butiker på vägen, men insåg då att jag bara ville handla, och var då tvungen att gå hem eftersom jag är luspank och lever på lånade pengar.
Jag gillar att läsa, men känslan förtas lite av det dåliga samvete jag känner när det känns som om man borde vara ute och njuta av det (halv-)fina vädret och den friska luften. Jag satt en stund på balkongen, men det blev lite för kallt för det blåser så på första våningen, och om jag har balkongdörren öppen för att njuta av den där friska luften så blåste nästan halva lägenheten ut...Så jag har mest suttit inne och läst, utan särskillt mycket frisk luft. Och jag har dåligt samvete för det. Allt skulle kännas så mycket bättre om det bara var dåligt väder, då skulle jag kunna sitta inne och kolla på grejer på internet eller läsa utan dåligt samvete. Eller kanske om det var riktigt fint väder, då skulle jag kunna sitta på balkongen och sola, eller gå till parken. Men nu när det är överhängande risk för regn och kallt så känns det inte så pepp. Detta mellanväder gör liksom att man går i limbo mellan innesittare och utenjutare, och just idag valde jag att vara lite innesittare, men med ångest. Allt skulle vara så mycket lättare om det bara var riktigt dåligt väder.

Löööööv!

Såg just att jag fått ett mail från rektorn på instutionen som jag ska till som gratulerar mig till stipendiet och ser fram emot att jobba med mig, och signerar med bara G! liksom som om vi är bundisar. han är ju faktiskt rätt trevlig.

Det lustiga är att det i mailet ser ut som att mailet även har kommit förbi första G, min handledare, som sedan då skickade iväg det til rektor G.
Fina snubbar det där, jag ser också fram emot att jobba med dem.

God för 1.4 miljoner

Ikväll fick jag reda på att jag även fått ett av research council stipendierna. Alltså ännu ett organ som tycker sig anse att mitt projekt är värt att satsa 700 0000 på, så sammanlagt är jag god för över miljonen. Men så är det ju inte, jag får ju bara det ena eller andra. Men det är två instutioner som tycker att det är värt det. Men är jag verkligen så bra? Är mitt projekt så bra? Tidigare tyckte jag att det var grymt att mitt nya universitet behövde min forskning, att de behövde mig. Men det var ju ganska så subjektivt, och som käre M uttryckte det: You talked yourself in to that one didnt you? och visst det kanske jag gjorde till viss mån, men det tyder ju bara på att jag kan snacka för mig, sälja mig och mitt projekt. Och om de inte tyckte att det var ett bra projekt skulle de ju inte ta sig an det, vare sig jag kunde snacka eller inte. Det är ju för bövelen akademiker!
Hur som helst, så stod jag just i köket och resonerade om detta, att hur var egentligen konkurrensen om jag som bara har en 2.1 får det här andra stipendiet. Det som alla sagt är så himla hård konkurrens, det som är så svårt att få, ansökan vi skickade in på vinst och förlust, typ för att ha gjort det. Om jag får det, vem mer har fått det? Har folk tackat nej? Jag kan liksom inte riktigt uppskatta det ordentligt utan att veta exakt hur grymt det är.
Eller jo, det klart att jag kan uppskatta det, alltså att jag får betalt för att plugga fyra år till, att jag får fördjupa mig i precis det som jag tycker är som mest intressant och tror att jag har något att säga inom. Och visst förstår jag att andra också måste se det om det är så att jag får tre erbjudanden om finansiering. Men, för attförstå precis exakt hur grymt det är måste jag känna till och veta mer om konkurrensen. Hur många har fått det? Vad ska de forska på? Hur många sökte? Det finns så många frågor som behöver besvaras för att jag ska fatta att det är extra och objektivt grymt. Jag tycker liksom att det är grymt, men borde typ andra tycka att det är det?
Tillbaka till köket, där jag även nojade över att eftersom allt varit så spikrakt nu(ehm med lite krasher...), så är jag rädd att tappa tråden om två år. Tappa intresset eller inte få några intressanta eller användbara resultat. Och liksom faila då.
Då säger allas vår favorit-mormor att det kommer komma en tid då mina profesorer har tröttnat på mig och min forskning. Då när jag typ är klar, och det här säger hon från erfarenhet, ett innifrån perspektiv från universitetslivet. För hon har ju sett så mycket. Varit med om, tagit del av och hjälpt andra som skrvit doktorsavhandlingar. Överallt har hon sett professorerna tröttna på sina doktorander. Hon ville bara ge ett inifrånperspektiv.
Det jag inte ser är hur detta skiljer sig, men samtidigt följer från min noja om att tappa tråden. Å ena sidan så just uttråkningen är ju det jag nojar över och bävar inför, men å andra sidan så förstår jag inte hur hon ju då kans påstå att hon för diskussionen frammåt genom att sätta sig i en skapad kontrast med mig. Varför gör man så? förstod hon inte vad jag sa, eller förstod jag inte vad hon sa? En sak var i allafall klar; de skulle tröttna på mig. Det visste hon från insidan.
För övrigt så började hon att peppa, tror jag, när jag tvekade på min objektiva grymhet, och sa att de ville ha mig för att mitt ämne var nytt, och det visste hon från insidan av universitetsvärlden att det var det som gällde, det var det man ville ha. Och att det var universitetet som hade valt ut mig. Men så var det ju inte riktigt, jag fick förklara att det inte var universitetet denna gång, det var ju förra gången, utan nu var det ett oberoende organ som sagt att de tyckte forskningen verkade bra. Och jag kunde inte låta bli att tänka att hon nog inte har en aning om vad det är jag ska forska på, om inte mamma skvallrat, för jag har nog inte sagt något. För hon har inte frågat, och även om hon hade gjort det så vet jag inte om hon skulle komma ihåg, för hon kommer inte ihåg efter miljoners förklaraingar av Pelle vad det är för forskning som han håller på med och vad han gör om dagarna...
Men jag menar, vad jag ska forska på visste hon säkerligen även det från insidan av universitetsvärlden, för hon har ju jobbat där.

It's our favourite person again

Mormor. Hon är här igen. Denna gång är inte bättre än vanligt. Det är samma gamla attityd och otacksamhet, som jag inte får eller kan bemöta, för det är ju mormor. Det slutar med att jag sitter tyst och biter ihop tills jag får ont i huvudet. Jag har ju skrivit om det förut, om hur hon tycker att jag ska cykla och sova i lador istället för att jobba och finansiera min utbildning, och om hur hon är alldeles omöjlig att tillfredsställa och hur hon trugar.
Idag när jag berättade att jag och L ska till Lissabon så fick jag höra att hon minsann aldrig skulle klara av att åka till en storstad så här mitt i sommarvärmen, hon skulle minsann hellre åka till en mindre stad. Till och med Stockholm var för utmattande. Eh, ja, jo det förstår man väl, hon fyller ju 90 i höst! Inte undra på! Jag ville bara säga att det ju var tur att hon inte skulle åka på resan då, utan att det faktiskt var jag och L som skulle åka. Men höll ihop, och höll inne. Men så frågade hon om vi skulle ha mycket pengar med oss, för det fanns väl många klädaffärer där i Spanien (till saken hör att jag redan rättat henne då hon trodde vi skulle till typ Barcelona, och att hon redan pikat med att säga att det väl fanns AC i affärerna, så det skulle väl vara okej med värmen ändå).
Då kunde jag inte hålla mig längre, för den saken har hängt efter mig så länge jag kan minnas (eller jag härleder den psykningen från mardrömssommaren på Fläck), och då handlar det inte längre bara om hennes personliga preferenser att hon inte skulle vilja åka till en storstad på semester, utan här klankar hon ned på mig, för hon ser det, och det är alltid så, som att jag bara vill shoppa kläder, det är allt jag lever för och allt jag gör.( Sure, jag gillar att klä mig fint, men om vi ska räkna kvantitet så vinner Jenjen lätt.) Även när jag åker till Lissabon. Det finns inte i hennes huvud att jag har några andra intressen, och det är det som stör mig. Hon ser mig då som ointresserad av andra kulturer, mat och andra nöjen, och detta gör mig ju då också okultiverad. Ociviliserad. Typ.
Men det hon inte förstår eller inser, trots sin toleranta predikan, är att folk uppskattar saker och ting på olika sätt. Bara för att jag inte gillar saker på samma sätt som hon, betyder inte att jag inte gillar dem. Och det är detta hyckleri som jag helt enkelt inte pallar. Så jag svarade henne:
Nej jag tror att vi ska lägga mest pengar på hotell, mat och utflykter. Och föresten ligger Lissabon i Portugal.

Trådlöst

Äntligen har vårt trådlösa börjat fungera igen efter åsk och blixtnedslaget efter seglingen. Det gav en paus i detta tankedelande, fast så brukar det ju bli på sommaren ändå. Jag tänker ju lika mycket, kanske mer, men tar mig inte tid att dela det på detta sätt. Jag tänkte till exempel massa på familjen när vi var ute och seglade, tänker på hur ohyfsade människor är mot folk som ger dem en service och tänker på framtiden i nya staden. Men jag ligger inte och har svårt att somna för att tankarna kliar i mig, har inte svårt att fokusera på skolan för att tankarna grämer mig, utan jag lever ett lättare liv där det handlar om att gå upp strax innan sju på morgonen och dela ut post. Sommaren är lätt nu, lagom mycket jobb och en hel del ledighet, snart blir det konstant ledighet tills jag åker till england igen. Med allt som jag har planerat så blir det inte så mycket av att göra ingenting, men det känns bra.
Jag tänker utnyttja sommaren till max, och njöt av att vara uppe till sju imorse, hoppades på en soluppgång, men fick magiskt grått ljus istället. Jag hade glömt hur fantastiska gryningstimmarna är, hur det känns att gå barfota i daggvått gräs, hur det känns att plöja genom högt gräs för att komma till andra sidan ängen. Jag hade glömt hur det kändes. Jag hade glömt hur det luktade under morgontimmarna, hur morgonen luktar annorlunda än dagen och hur skogen luktar och hur det känns att kliva på rötter. Men det känns som sommar. Grå magisk sommar.

Sommarlov

Nu har jag varit hemma i snart tre veckor. Första veckan var ganska så full av aktiviteter, och på söndagen bestämde jag mig för att göra ingenting. Nu är jag ledig i två veckor och övar mig vidare på att göra ingenting, och det fungerar sisådär. Jag har ju alltid ett litet krav på mig att göra något här hemma, typ måla något, städa, klippa gräs osv. och just nu är det hjälpa till med båten och förbereda inför seglingsturen på torsdag som gäller. Men, mitt i allt detta så lyckas jag ta det ganska lugnt också, och jag känner att jag kan göra det här med att bara ta det lugnt. All denna avslappning har gjort mig otroligt trött, jag sover typ 10 timmar natten, somnar eller slumrar en stund på dagen och går runt och är allmänt ganska trött. Kanske är det tre års stress som äntligen tar ut sin rätt.
Jag trodde att jag skulle ha problem med att göra ingenting, att det skulle klia i kroppen, att jag skulle bli frustrerad eller känna att jag borde göra det ena eller andra. Jag var också rädd för att jag skulle känna mig ensam, liksom när man inte har något att göra, ingen att träffa. Kanske kommer frustrationen, kliet, bordet och ensamheten, men just nu är jag bara trött.
Någon gång, kanske när vi kommer tillbaka från seglingen, då ska jag låna böcker om deliberative democracy och lite annan demokratisk teori, för att grunda inför nästa år och vidga mina perspektiv. Då kanske känslan av borde och kliet har kommit till mig.
Men nu ska jag ned till båten och fixa.

Projicering

Ikväll hade mamma födelsedagfest. Massa folk, mat och prat. Väldigt vuxet och väldigt trevligt. Men, två incidenter skedde:
Den första var när jag stod och pratade med min syssling Oskar när vi drack välkomstdrinkar, och det anlände mer folk. Av någon anledning så trodde åtminstone tre personer (dessa var de uppenbara) att jag och Oscar var tillsammans. Jag förstår inte alls varför, för vi stod bara bredvid varandra, med lagom personligt avstånd emellan oss. Det verkar som om dessa människor ser vad de vill se.Två unga personer står bredvid varandra mitt ibland en massa andra vuxna, den enda förklaringen de kan komma på är att vi skulle vara tillsammans.
Den andra var lite mer pinsam, och ännu mer av en missuppfattning. Mamma höll tal, och pratade om vad hon skulle ägna sin tid till i framtiden, och sa att hon inte riktigt visste vad det skulle innebära. Så var det någon som inflikade barnbarn, varpå jag och Jennifer typ gömde oss, eftersom vi fick allas förväntansfulla blickar på oss (vaddå endast vara en barnproducerande maskin?), och vi båda vet att det ligger så långt i framtiden (om det ens kommer att ske) att vi inte ens kan tänka oss det nu. Ingen av oss har ju ens en kille, eller vet var vi vill vara om fem år, Jen vet väl knappt ens var hon är om två år. Det är ju liksom helt otänkbart för oss båda. Jag trodde att detta var tydligt från vår reaktion. Men icke, senare när jag sitter och pratar med min mammas kusin, så gratulerar han mig, och säger att det måste vara väldigt kul. Jag kopplar såklart direkt till min doktorand och tackar och säger att ja det ska bli riktigt kul, jag ser verkligen fram emot det. Så säger han att han inte riktigt hade vågat fråga, av rädsla att ha fel, och berättar om en kollega som gjort den typiska pinsamma tabben att gratulera en som inte var gravid till graviditeten, baserat på denna persons val av mer 'luftiga' klänningar på senaste. Jag chockas och skrattar och säger att det måste ha varit fruktansvärt pinsamt! Jag tänker att han menar att man generellt kan misuppfatta saker, och därför inte pushar frågor som kanske skulle vara känsliga. Varför nu framtiden skulle vara känslig. Men, jag tänker att han kanske resonerar så. Men så frågar han; Så vem är pappan?
Jag blir helt förbluffad, förstår inte alls vad han menar, tror att han blandat ihop mig med någon annan. Vaddå pappan? Och så var jag tvungen att anstränga mig hårt för att inte skratta honom rätt i ansiktet. Jag? Gravid?!
Nej då, han hade tolkat det som så när jag reagerade som jag gjorde på barnbarns frågan! Han vet uppenbarligen ingenting om 22-åringar och deras känslomässiga reaktioner (plus att jag, kom jag på nu, ju druckit vin hela kvällen, och till och med stått med en flaska vin framför honom och fyllt på mitt och andras glas...) Han ursäktade sig såklart och jag gjorde avbön på hela barnfrågan, att jag inte alls är där i mitt liv än, är inte färdig med det jag vill göra än, och att min och Jennifers reaktioner handlade om detta.
Det är underligt hur folk kan tolka saker precis hur de vill. De ser vad de vill se och vad de hoppas på att se.
Men, jag blev inte så provocerad, för jag vet ju liksom vad jag känner om dessa saker, typ med killar och barn. Jag tycker att jag är för ung (inget om andra som har barn eller vill ha barn vid min ålder eller yngre, utan detta är min värdering av mig själv) och ofärdig och det finns liksom inte i min begreppsvärld att skaffa barn. Jag menar, jag har ju inte ens haft ett ordentligt förhållande. Men det är som om de vuxna här ikväll förväntade sig att en 22-åring skulle ha koll på allt och vara vuxen på det sättet. Jag vet att de förväntar sig det, men det är för at de kommer från en annan generation, numera är det inte underligt att skaffa barn senare om ens skaffa barn över huvudtaget. Och det är inte underligt. Jag ser ingen stress med detta, utan det kommer när tiden och jag är redo. Alltså, det klart att jag vill bli kär, hitta en kille osv. och det klart att jag stressar och panikar om det då och då. Men rationellt är det ju så att det kommer när det kommer.
Men så kom jag på det här med att föreställa sig det som man vill ha, och det kommer att göra att man får det. Det undermedvetnas kraft. Och kanske så är jag undermedveted icke inställd till en tvåsamhets framtid och barn, och därför kommer jag aldrig att ha det. Min undermedvetna (och omedvetna?) inställning till att ha en pojkvän, eller inte ha en kille, gör alltså att jag agerar på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att få en kille.
Men det är ju en försvarsmekanism.

Avslut

Imorgon är min sista dag som jag bor någonstans i Sheffield. Min sista dag som jag spenderar som en undergraduate i samma stad.
Jag kommer att sakna Sheffield. Och allt som har varit. Den här bloggen var ju menad att vara en kommunikationsportal till er där hemma för mig och mina upplevelser här i Sheffield. Dit jag flyttade för att plugga. Och nu när det är över, så är det dags för lite avslut, utvärdering och slutgiltiga tankar. Ännu har jag inte bestämt vad som ska ske med denna blogg, kanske fortsätter den, kanske startar jag en ny. Jag har börjat bli nojig över vad jag skriver och vad som kan hittas genom en lätt sökning och jag måste börja tänka på om vad och vem jag skriver.
Jag börjar nu sista kvällen med en lite generell (och halvfull) utvärdering av tiden här. Generellt har upplevelsen varit bra. Jag har lärt mig fruktansvärt mycket, om mig själv, andra människor och akademiskt. Men jag har varit med om mycket skit också. Och det är väl oftast det som, i alla fall på senaste, kommit fram och jag fått utlopp för här på bloggen.
Jag ska så småningom försöka sammanfatta allt under teman; Vänner, Kärlek, Skola. Kanske tillkommer något mer, men det känns som om dessa är hjärtefrågorna under min tid som undergraduate i en Dual Honors Bachelor of Arts in Politics and Philosophy vid Sheffield University, som jag den 23e juli kommer att få på papper. Det har varit ganska mycket av dessa teman, både positivt och negativt, och bloggen har fått en mer känslomässig form än vad som egenligen var menat från början.
Mycket har hänt som jag aldrig trodde skulle ske, mycket har hänt som jag var alldeles säker på skulle ske, och en hel del har hänt som jag anade skulle ske. Jag trodde aldrig att jag skulle komma ut ur det här med en vilja, önskan och möjlighet att fortsätta forska, jag var alldeles säker på att jag skulle fortsätta vara Emilou och gilla England, men det mesta som skett har jag bara anat. Som tillexempel att jag skulle trivas och vantrivas, och faktiskt också, att jag skulle fortsätta vara Emilou.
Grejen är den att jag vet var jag står jag vet var jag är, men jag flyttade hit för att få förändring. För att förändras. Men det jag fattat är att det hanlar mindre om att förändra mig själv än att accepptera och hantera mig själv och hur Emilou funkar i sociala, akademiska och känslomässiga situationer.
Jag har blivit både besviken och positivt överraskad, och ofta både och. Både över mig själv och andra. Men i slutendan så tror jag att universitetslivet i Sheffield har gjort mig gott. Kanske hade det kunnat vara lika bra eller bättre någonstans närmre familjen, vännerna och tryggheten hemma i Sverige, men jag hade också gått miste om en massa.
Jag ska försöka sammanfatta. Kortfatta och utveckla. För nu tar dessa år slut. Och jag ska någonannanstans.