små små tecken

Ibland så tänker jag inte på de negativa parallellerna, utan på de bra parallellerna. De när jag får reda på att det typ mysigaste omaka paret jag känner inledde sitt förhållande på ett liknande sätt, de träffades, lade till varandra på facebook och började chatta. Och de när jag läser ett blogginlägg som beskriver precis hur jag kände för en dryg månad sedan. Visst att dessa inte handlar om mig, men jag har ju inte haft detta förut, så att få reda på att andra som funkat är på samma sätt ger mig liksom lite hopp.

Saker jag inte gillar 3 (varning för overshare)

Hormoner. Jag och hormoner har nog aldrig varit särskilt bra kompisar, och det är dem jag skyller dagens skit på.
Jag ska snart ha mens och har nu haft ont i mina bröst i typ en vecka, som jag alltid har (sorry för overshare..).
Men idag måste hormonnivåerna nått någon jävla topp för jag är lättsårad, lättirriterad och har fanemig inte långt till tårarna. Jag har till och med börjat bråka med min älskade syster yster. Det MÅSTE vara PMS hormoner. Det kliar i hela kroppen, jag känner att jag behöver typ boxas, men boxningen har sommaruppehåll och mina bröst är så djävulskt ömma att jag bävar för att ge mig ut och springa. Men ut ska jag! Kommer se ut som en tok när jag springer och håller i brösten...
Det som är så himla störigt är att det inte alls var så här jobbigt förra månaden. Det är nästan som om varannan månad är lugn och varannan ett rent helvete.
Just nu vill jag bara att mensen ska komma även om jag hatar hatar hatar att behöva vara kvinna och varje månad få en jävla blodsutgjutelse (och bieffekter) bara för att få reda på att jag inte är gravid.

Saker jag inte gillar 2

Att behöva skriva ett dokument som borde varit skrivet för månader sedan. Jag tror att det tar emot mest för att jag känner mig övergiven i projektet. Redan veckorna efter eventet kände jag att hennes engagemang danade. Men det som stör mig mest är att hon sagt att hon gjort saker som hon inte har gjort. Det är säkert så att hon bara glömt, men det är så himla oproffsigt. Och liksom vaddå glömt, man kan glömma att göra nått, men inte tro att man gjort något när man inte har det.
Så jävla bittert. Och varje ord av denna rapport smakar av denna bitterhet.

Saker jag inte gillar 1

När folk är i en grupp men inte är uppmärksamma på sitt beteende mot andra. Situationen jag tänker på var i helgen då vi var ute och en i vårt sällskap flirtade ganska uppenbart med en annan i vårt sällskap, fast än den andra har partner. De var helt uppslukade av varandra praktiskt taget hela helgen. Jag stör mig inte på detta på grund utav att den ena har en partner, utan för att det är så himla asocialt att vara i en stor grupp och BARA prata med varandra, inte låta någon annan få en syl i vädret (i deras konversation). Speciellt om det är som VÄNNER. Vet inte riktigt hur logiken funkar med varför det skulle vara annorlunda om de var kära. Men det gör det. Lite i alla fall.
Jag gillar inte heller att jag har ont i huvudet och måste läsa en halv bok ikväll.

Dagens insikt 20: Han ser mig.

Jag ligger bredvid honom och suckar. Frågan ligger och gnager i mina tankar. Jag måste fråga, jag måste prata, jag måste ta upp det. Men vet inte riktigt hur. Vet bara att jag känner en massa och måste få veta för att sluta känna.
Jag kollar läget lite genom att säga 'I like this' och han drar mig lite närmre, jag säger 'cause I quite fancy you' och han drar mig ännu närmre.
En vanlig människa skulle ta detta som något bra. Paranoida emilou tar det som att han inte vill sätta ord på det för att han inte känner det.
Den välbekanta konflikten mellan att skjuta bort och dra närmre infinner sig igen.
Vi står på nästan samma ställe som den där gången förut och jag tror han ser det på mig. Vi står nära nära, och han ser det på mig trots våra tre decimeters längdskillnad. Han frågar om jag är okej. Jag säger att ja det är jag nog. Men han ser det på mig. Han hör det på mitt svar.
Så jag svamlar ut något som inte alls är så genomtänkt som jag hade tänkt att det skulle vara. Men det är ute i det öppna.
Jag blottar min oro. Jag blottar mina känslor. Visar mig sårbar. För just där och då var jag väldigt väldigt sårbar. Jag hade kunnat gå sönder av ett endaste ord, en endaste blick eller en endaste handrörelse. Mest för att jag kanske inte limmat ihop mig själv helt från förra året och jag tyckte att likheterna var slående. Så jag var lite extra sårbar.
Men det sårande ordet, blicken eller handrörelsen kom inte. Istället var han bara fin.
Vi sätter oss i soffan och jag är alldeles hopkurad. Bygger upp en fysisk mur mellan oss, som om det skulle skydda mig. Men han håller om mig, han kan det eftersom han har så långa armar, trots min mur. Han håller mitt huvud och ser mig i ögonen. Och säger att han gillar mig. Gillar mig mycket. Och gillar mig mer och mer.
Jag tror att jag blir glad. Men mest är jag lättad över att jag sagt det och att jag inte kraschade. Han ser denna tvekan. Han ser allt. Han ser mig. Och han är fin.

Dagens insikt 19: och så kommer lite sol

Allt som jag oroade mig för. Var bara oro.

dagens insikt 19: efter sol kommer regn.

Redan i fredags började det snurra ordentligt i mitt huvud. De där onödiga och giftiga tankarna, som sprids längre och längre ut i kroppen och in i själen med varje andetag och minsta rörelse. Tillslut känns det bäst att bara sitta stilla och göra ingenting. Där var jag igår. Men även om stillasittandet gör att tankarna inte borrar djupare så flyter de ändå runt och skapar oro. Det suger att vara där, känna så och tänka så.
Men så vänder det. Denna gång vände det för att jag insåg hur löjlig jag var. För det första så vet jag inte alls om det är så som jag tror, och för det andra så om det är så är det väl inte hela världen! Det finns så mycket värre saker som kan hända. Visst att det skulle vara trevligt om det var så att han ville spendera lite mer tid med mig, men om det inte är så får det helt enkelt vara så. (Ja jag höjde mina förväntningar till skyarna, fick lite reality check och nu bygger murar för att skydda mig och mina känslor. Men låt mig vara rationell. Det är så jag överlever.)
Och sen insåg jag idag också att jag ju varit fantastiskt glad och nöjd på senaste, ganska länge faktiskt, så det var helt enkelt dags för en liten dip. För efter sol kommer regn. Det går inte att undgå. Och sen kommer solen igen. Det är bara så det är. Livet lunkar på upp och ned, just nu gick det ned lite, men det har ju varit uppe så himla länge så det var dags för lite botten. Det blir så himla mycket lättare att hantera när man ser det i lite perspektiv.

Dagens undran 17: snubbar alltså!

Är på skolan idag och försöker jobba lite. Åt lunch med norskan och hennes kille som var på väg hem från en romantisk weekend på Isle of Wight (inne i mig så tänkte jag:JAG VILL OCKSÅ HA ROMANTISK WEEKEND!! men det kommer ju inte hända direkt. Och utanpå märktes nästan inget tror jag). Det var norskans födelsedagshelg, och hennes kille hörde med mig vad som skulle vara en bra överraskning, supergulle :)
Hur som helst skrev jag nyss ut en artikel, men det nått strul i skrivaren, så alla papper fastnade. När jag står där och försöker fixa till det kommer en snubbe och börjar säga åt mig hur jag ska fixa det. Eller snarare säger åt mig att gå åt sidan så att han kan fixa det, som om han är värsta proffset på skrivare eller?! Visst att han visste ett skrymsle som jag inte sett, men då kan man säga det på ett sjysstare sätt. Ett icke nedlåtande sätt. Plus att han vägrade att låta mig göra nått alls, och sa åt mig att vara försiktig med mina fingrar när jag försökte hitta var pappret satt fast. Och sa åt mig att jag skulle ta reda på hur många sidor det var jag skrivit ut och att jag skulle radera utskriften. Jag ba: LÅT MIG SKÖTA MIN JÄVLA UTSKRIVT SJÄLV!!! Och det störigaste är att han inte ens verkade ha någon utskrift på gång själv. Det verkar som om han bara kom till skrivaren för att 'hjälpa' mig. Jävla snubbe alltså! varför kände han det nödvändigt att komma och säga åt mig hur jag skulle få fram min utskrift?!?!

Dagens insikt 18: Det blir bara värre av detta

Detta är 20 av de 50 uppsatser jag har att rätta. Jag har gjort 8 idag för att jag har haft en fnurra på tråden så att säga. Vet inte riktigt när jag ska ha tid att bli klar med dem, förbereda för kurs på tisdag, förbereda för möte på onsdag, skriva det jag ska skriva till Island, göra allt jag behöver göra på min phd, avsluta citizenship day projektet, göra klart och öva på den där presentationen jag har sagt att jag ska göra etc. etc.
Jag skulle så hemskt gärna vilja ha en månad eller två av lugn och ro. Utan konflikter, män och socialiserande. Med begränsad kontakt med omvärlden, vissa utvalda vänner kan få kontakta mig per telefon och kanske ta en kaffe ibland så att jag inte känner mig helt övergiven. Är det ok?

Dagens insikt 17: Det blir bättre av detta

Lite shopping,lite brunch med en god vän och saker och ting känns lite bättre.

Dagens undran 16: blir det bättre om man sover på saken?

Han är hemma hos sina föräldrar denna helg. Lika bra det eftersom jag har ett ton arbete att utföra. Men han smsar inte lika frekvent som tidigare. Och det skapar ett avgrundshål i min mage. Tänk om det blir samma som förra året. Jag vet att de inte är samma, men de kanske känner samma. Samma att de inte gillar mig. De har sett vad jag har att erbjuda, vad jag är, vem jag är och hittat något de inte gillar. På tal om det har han inte sagt att han gillar mig på ett tag. Är det första tecknet för att jag bör ta mina känslor och springa? Så som jag borde gjort så himla mycket tidigare förra året?
Jag snurrar runt i cirklar. Svävar runt rädslan och osäkerheten. Och det sprider sig till hela min vardag. Blir paranoid över saker som folk gör eller inte gör, tänker alldeles för mycket på vad det kan betyda. Det tar alldeles för mycket energi. Jag är så himla trött. Jag behöver en paus och arbetsro. Det blir väl bättre om man sover på saken?

Eller är det kanske rädslan?

Detta med kärlek är ganska nytt för mig. Eller åtminstone kärlek på det här sättet. Den som är besvarad, pirrig, nära och när den är som bäst helt fantastisk.
Men så kommer ju de mindre bra stunderna. De då jag tvekar. Både på vad han vill och vad jag vill. Om det verkligen är så bra och fint som jag får för mig. Det är då jag läser in mer i hans icke-beteende än i hans beteende. Det är då jag blir paranoid och rädd. När han inte delar, när han inte kelar. Jag vill vara nära, men samtidigt skjuter jag mig ifrån honom för att jag blir sur. Sur för att han inte delar, sur för att han inte kelar. Säger att allt är ok, när jag märker att det inte är det. Det är då jag blir rädd. Sur och rädd- är det ett tecken att jag ska ta mina känslor och dra innan han hinner göra det? Jag är rädd för att bli sårad, och rädd för att mista honom. Kanske är det rädslan som är kärlek?

överkommunikation

Genom mitt abonemang har jag 500 sms och 600 minuter i månaden, men jag brukar aldrig använda upp dem. Jag har nästan tyckt att de 35 pund jag betalar i månaden har varit lite onödiga, men tänkt att om jag skulle använda alla minuter och sms skulle 35 vara jäkligt billigt per enhet liksom. Plus att jag har obegränsat med data, så jag tänker att det är det jag spenderar pengar på. Men nu har jag lyckats använda upp alla mina 500 sms på den här snubben, och dragit på mig en extra räkning på 20 pund. Och det är fortfarande 10 dagar kvar tills jag får nya minuter och sms. Vi pratade om det igår och kom överrens om att prata på facebook eller mail istället, och ringas på kvällen. Och detta innan vi ses på onsdag.
Är det detta som är kärlek? när man överkommunicerar? smsas typ 10 gånger om dagen, och måste hitta alternativa vis att kommunicera. För jag blir rastlös när jag inte hört från honom på ett tag. Det kliar i kroppen och jag undrar vad han gör. Så när han smsar ler jag och blir lugn. Det kanske är detta som kallas kärlek.

Swedish word of the day: trygg

Han har ju läst svenska under en tid, men den tar slut nu i veckan, så jag tänkte att jag kunde fortsätta svenskundervisningen med swedish word of the day. Igår fick han trygg som läxa. För jag känner mig otroligt trygg med honom. Det är konstigt för veckan har ändå varit kantad av lite osäkerhet och tveksamhet, men så när jag ligger där i hans armar så känner jag det i hela kroppen. Det börjar i bröstet och sprids ut i armarna, vill dra mig närmre för att känna mer, men vi är så nära det går. Är det så här kärlek känns?