appropå ingenting

tycker jag att detta är fantastiskt, speciellt eftersom Svenskt Näringsliv kritiserar Harry Potter kursen (som visade sig vara jättebra för lärare som fortbildade sig).
Jag får en nästan surrealistisk känsla när USA, liberalismens moder, hjärta och hjärna har en president som vill införa universell sjukvård och inför universitetskurser i Svensk kriminallitteratur medan Sverige, socialdemokratins moder, hjärta och hjärna säljer ut mer och mer av allmänyttan och skär ned på finansiering av kultur och reformerar universitetsutbildning till en extra rad på CVt för att få ett jobb och universiteten till likriktande arbetsförberedande institutioner.
Hur mycket jag än älskar Sverige så är jag ganska glad att jag inte lever i alliansens sverige. För jag är fanimig inte i någon allians med denna typ av politik.

Hur man överlever som doktorand 16: ja då har man jobbat då

Eller jag har gjort en plan för hur pappret ska bli. Förhoppningsvis funkar det. Bestämde mig för att totalt skippa två delar, och det gör förhoppningsvis att det blir så kort som det behöver vara. Omstrukturerade lite. Nu ska jag bara ge mig på att klippa och klistra och skriva till en liten del. En liten del som jag inte alls har lust att skriva. För den innebär att jag inser att det finns så många saker som vi borde gjort, men som vi inte gjort, för att utvärdera. För att få reda på om eleverna ens tyckte det var värt det. För panelen frågar specifikt om data. Och så kommer samma ilska, bitterhet och irritation tillbaka.
Jag bet tillbaka idag föresten. Hon såg titeln på mitt papper, läste vad det stod och sa: jo men det självklara svaret på det måste ju vara ja. vad är grejen liksom?
Jag svarade att titeln ju hade en underrubrik också som specificerade vad det handlade om, och att det faktiskt kanske inte var så himla självklart att svaret är ett rungande ja. Önskar också att jag hade påpekat att vi ju faktiskt befinner oss i den akademiska världen och där är saker och ting aldrig så självklara.
För liksom vad är hennes poäng? varför kände hon att det var en kommentar som var värd att yttra? Om hon var nyfiken över frågeställningen finns det mycket trevligare sätt att ta upp det på än att vara provokativ. För jag antar att det var det hon ville vara. Kanske var det välment, hon kanske också har märkt av att vi har en lite minst sagt kylig relation för tillfället, och att provocera mig skulle då kunna få mig eld och lågor över något som jag bryr mig om skulle kunna smälta lite av permafrosten som ligger som en istid emellan oss. De vågade inte prova det under kalla kriget, men vi har kanske inte means of mutual destruction tillhanda så då kan det vara värt att prova. Prova att provocera. Men det funkar inte på mig. Jag reagerar bättre på mjuka medel. Där man visar respekt och vänlighet. Och jag tycker inte att den fundamentalt ifrågasättande formuleringen och tonen som hon framförde sin provokation på reflekterar någon typ av vänlighet, ödmjukhet eller respekt. Så jag bet tillbaka och hon gick därifrån.

hur man överlever som doktorand 15 :eh vaddå jobba?

I augusti åker jag till Island för att presentera två papper på en konferens. I augusti ska vi även skicka in ett papper för publicering. För tillfället är två av dessa papper halvskrivna. Och ett helt oskrivet.
Men av någon anledning så kommer jag mig inte för att skriva det papper som jag kan jobba med själv. Det är en omarbetning av min master dissertation, och jag är inte helt säker på vilka delar jag ska ha kvar och vilka delar jag ska göra mig av med. Jag skulle vilja prata med G och få lite tips, men han är för tillfället på andra sidan jorden.
Jag är verkligen ganska omotiverad att doktorera för tillfället. Ser inte poängen med det jag gör, för jag gör ju inget. Jag tror att jag är alldeles för lat för att doktorera. Jag behöver kontinuerlig stimulans. Och det får man inte när man bara läser och läser. Eller det kanske man kan få om man har lite självdiciplin. Men det är något som jag totalt saknar. Jag kan varken se till att jag jobbar eller bestämma vad jag ska jobba med.
T kommer hit på torsdag, vi ska jobba med caught på onsdag. Och hela nästa vecka är mamma och pappa här för min graduation. Så jag har egentligen ingen aning om när jag tänkt att hinna skriva dessa papper. Om inte nu.

Hur man överlever som doktorand 14

Man* spenderar fredagskvällen drickandes öl med de andra doktoranderna och har lite djupa tankar, svamlar om dem till lite folk.
Sen träffar man finaste finaste smartaste Mandie och brunchar. Pratar känslor, tankar och planer.
Och istället för att gå hem och läsa de där kapitlen som bör läsas inför skrivandet av pappret till Island så kollar man på tv serier och läser bloggar om kärlek hela dagen. Önskar att man någonsin får uppleva den kärleken. Den där då man springer tillbaka för att ge en sista puss. Den som är överallt och hela tiden. Jag vet att det kanske inte är så eller någonsin kommer bli så med M, men jag ser ett annat värde i honom. Kanske. Vi får se.
Nu är klockan halv sju, då är det dags för middag och sen är det ändå för sent att läsa de där kapitlen. Kanske. Eller så får jag dåligt samvete och sätter mig och sträckläser klockan nio. Men jag har ju varit bakis idag. Och druckit cola. Det gör jag bara när jag är bakis.

*Man är ju självklart jag. Hela tiden.

Show me some respect

Asså jag blir så jävla trött på människor som är så jävla laid back att de missar att vara hövliga. Typ komma i tid, visa intresse, kommunicera osv.
Slut på meddelande

dagens insikt 20: det här med avslut

Ja det var det jag hade tänkt att skriva om, för det är väl dagens händelse. Eller veckans.
I tisdags sågs vi, jag och han som jag skrivit och pratat om och tänkt på så mycket på senaste. Och det kändes som om vi var tillbaka på ruta ett. Men utan spänningen som kommer med något nytt. Det var som om vi tagit ett steg, eller fem, tillbaka men ändå hade vår historia. Jag stal en puss innan jag hoppade på bussen, och en timme senare får jag ett sms som är början på slutet. Jag är då på väg för att äta middag med en kollega, och jag blir rejält förbannad för att han inte sagt, eller ens antytt något när vi sågs. Och för att han inte säger det rakt ut utan framför sina preferenser på ett väldigt konvolut vis. Jag ber honom att vara rättfram och ärlig eller sluta slösa min tid. Och han hör inte av sig mer.*
Men efter ett par dagars tänkande inser jag 1. det var rätt aggressivt, och 2. han måste förklara sig. Så jag kontaktar honom och föreslår att träffas. Och det var det som skedde idag.
Jag trodde jag skulle vara mer nervös än jag var. Jag trodde det skulle vara jobbigare än det var. För trots att jag skakade i hela kroppen under delar av samtalet så är jag nu övertygad om att avslut är det som är bäst. Detta kom egentligen inte heller som en nyhet, eftersom det bara känts helt rätt då och då, men då har det känts som om det skulle kunna bli riktigt bra. Riktigt Bra. Det är nog det som kändes/känns jobbigast, den förlorade potentialen. Men det har liksom varit ett gradvis avslut på vår lilla romans.
Och efter dagens samtal vet jag att trots potentialen kan jag inte vara ihop med någon som inte ens är villig att försöka. Inte bara försöka med oss, utan att försöka med de saker som tydligen stoppar oss. Jag kan inte, vill inte, vara ihop med någon som har den typen av issues. Därför känns det inte så mycket. Visst att världen kändes avgrundsmörk i tisdags kväll och på onsdag och att ensamheten kröp på mig när helgen närmade sig, men det löstes med ett fullspäckat schema. Ironiskt nog har jag mitt i detta hittat någon typ av lugn. Jag har kontroll över mina känslor och mitt liv, och är övertygad om att även om det skulle vara jag som var felet, så spelar det ingen roll för det han visat sig vara nu är inget jag vill ha. Och det vet han. Jag önskar verkligen att denna känsla håller i sig. På många sätt har han gett mig mer än han vet.

Så egentligen blir detta lite av ett anti-klimax inlägg, för visst att det gjorde ont, men det är liksom över. Eller löst. Avslutet är avslutat.


*eller det är ju inte helt sant med tanke på att han kommenterade på min FB status, varpå jag blir mer irriterad, för var är det med snubbar som liksom inte fattar/accepterar när man ber dem dra åt helvete. Jag har mött på tre av dessa trögfattade snubbar.

Tystnad

Men livet fortsätter och jag hänger tvätt.

Saker jag inte gillar 4

Just nu känns det som om det är en massa jävla saker jag inte gillar. Jag är otroligt lättirriterad för tillfället. Mest av allt är det folks beteenden som stör mig. Situationer då jag bara skulle vilja säga åt folk att dra åt helvete. Massa situationer från långt långt tillbaka som sitter kvar i min kropp som små glasskärvor eller stickor som inte dragits ut och blivit inflammerade.
och jag känner så här:

små små tecken

Ibland så tänker jag inte på de negativa parallellerna, utan på de bra parallellerna. De när jag får reda på att det typ mysigaste omaka paret jag känner inledde sitt förhållande på ett liknande sätt, de träffades, lade till varandra på facebook och började chatta. Och de när jag läser ett blogginlägg som beskriver precis hur jag kände för en dryg månad sedan. Visst att dessa inte handlar om mig, men jag har ju inte haft detta förut, så att få reda på att andra som funkat är på samma sätt ger mig liksom lite hopp.

Saker jag inte gillar 3 (varning för overshare)

Hormoner. Jag och hormoner har nog aldrig varit särskilt bra kompisar, och det är dem jag skyller dagens skit på.
Jag ska snart ha mens och har nu haft ont i mina bröst i typ en vecka, som jag alltid har (sorry för overshare..).
Men idag måste hormonnivåerna nått någon jävla topp för jag är lättsårad, lättirriterad och har fanemig inte långt till tårarna. Jag har till och med börjat bråka med min älskade syster yster. Det MÅSTE vara PMS hormoner. Det kliar i hela kroppen, jag känner att jag behöver typ boxas, men boxningen har sommaruppehåll och mina bröst är så djävulskt ömma att jag bävar för att ge mig ut och springa. Men ut ska jag! Kommer se ut som en tok när jag springer och håller i brösten...
Det som är så himla störigt är att det inte alls var så här jobbigt förra månaden. Det är nästan som om varannan månad är lugn och varannan ett rent helvete.
Just nu vill jag bara att mensen ska komma även om jag hatar hatar hatar att behöva vara kvinna och varje månad få en jävla blodsutgjutelse (och bieffekter) bara för att få reda på att jag inte är gravid.

Saker jag inte gillar 2

Att behöva skriva ett dokument som borde varit skrivet för månader sedan. Jag tror att det tar emot mest för att jag känner mig övergiven i projektet. Redan veckorna efter eventet kände jag att hennes engagemang danade. Men det som stör mig mest är att hon sagt att hon gjort saker som hon inte har gjort. Det är säkert så att hon bara glömt, men det är så himla oproffsigt. Och liksom vaddå glömt, man kan glömma att göra nått, men inte tro att man gjort något när man inte har det.
Så jävla bittert. Och varje ord av denna rapport smakar av denna bitterhet.

Saker jag inte gillar 1

När folk är i en grupp men inte är uppmärksamma på sitt beteende mot andra. Situationen jag tänker på var i helgen då vi var ute och en i vårt sällskap flirtade ganska uppenbart med en annan i vårt sällskap, fast än den andra har partner. De var helt uppslukade av varandra praktiskt taget hela helgen. Jag stör mig inte på detta på grund utav att den ena har en partner, utan för att det är så himla asocialt att vara i en stor grupp och BARA prata med varandra, inte låta någon annan få en syl i vädret (i deras konversation). Speciellt om det är som VÄNNER. Vet inte riktigt hur logiken funkar med varför det skulle vara annorlunda om de var kära. Men det gör det. Lite i alla fall.
Jag gillar inte heller att jag har ont i huvudet och måste läsa en halv bok ikväll.

Dagens insikt 20: Han ser mig.

Jag ligger bredvid honom och suckar. Frågan ligger och gnager i mina tankar. Jag måste fråga, jag måste prata, jag måste ta upp det. Men vet inte riktigt hur. Vet bara att jag känner en massa och måste få veta för att sluta känna.
Jag kollar läget lite genom att säga 'I like this' och han drar mig lite närmre, jag säger 'cause I quite fancy you' och han drar mig ännu närmre.
En vanlig människa skulle ta detta som något bra. Paranoida emilou tar det som att han inte vill sätta ord på det för att han inte känner det.
Den välbekanta konflikten mellan att skjuta bort och dra närmre infinner sig igen.
Vi står på nästan samma ställe som den där gången förut och jag tror han ser det på mig. Vi står nära nära, och han ser det på mig trots våra tre decimeters längdskillnad. Han frågar om jag är okej. Jag säger att ja det är jag nog. Men han ser det på mig. Han hör det på mitt svar.
Så jag svamlar ut något som inte alls är så genomtänkt som jag hade tänkt att det skulle vara. Men det är ute i det öppna.
Jag blottar min oro. Jag blottar mina känslor. Visar mig sårbar. För just där och då var jag väldigt väldigt sårbar. Jag hade kunnat gå sönder av ett endaste ord, en endaste blick eller en endaste handrörelse. Mest för att jag kanske inte limmat ihop mig själv helt från förra året och jag tyckte att likheterna var slående. Så jag var lite extra sårbar.
Men det sårande ordet, blicken eller handrörelsen kom inte. Istället var han bara fin.
Vi sätter oss i soffan och jag är alldeles hopkurad. Bygger upp en fysisk mur mellan oss, som om det skulle skydda mig. Men han håller om mig, han kan det eftersom han har så långa armar, trots min mur. Han håller mitt huvud och ser mig i ögonen. Och säger att han gillar mig. Gillar mig mycket. Och gillar mig mer och mer.
Jag tror att jag blir glad. Men mest är jag lättad över att jag sagt det och att jag inte kraschade. Han ser denna tvekan. Han ser allt. Han ser mig. Och han är fin.

Dagens insikt 19: och så kommer lite sol

Allt som jag oroade mig för. Var bara oro.