Ken Klarkson hävdade att det handlade om 'disafected youh' Disafected my ass.
Och den där guardian journalisten de just pratade med på BBC påpekade att det handlade om fattiga områden, vilket ju är en helt korrekt observation. Men sedan påstod han att det handlade om att de ville ha saker som de annars inte har råd med. WTF!? Som om det leder till så här mycket uppror!

Big Societal backlash

Jag stör mig på två saker med rapporteringen av upproren i London. Det första är hur det förpassas som först och främst 'troublemakers' och sedan 'copy cats'. Hur alla verkar följa statens analys att detta handlar om ett par nya sneakers. Eller en adidas hoodie. Och alla verkar försvara polisen, det är ju förbannat synd om polisen som måste jobba så hårt. Jag tror att det handlar om något helt annat, men vad vet vi inte än. Jag tror inte att man mobiliserar så många människor på så många ställen bara för att man vill ha en hoodie. Detta är ju meningen att vara den apatiska generationen. Den som inte bryr sig, inte har en kollektiv identitet, slacktivisterna. Jag skulle verkligen vilja veta vilka de är, varför de gör det. För tillfället kan inte heller jag få ihop logiken i att en snubbe skjuts och att sen London brinner. Men jag anar att det handlar om sociala orättvisor, maktlöshet och en fördjävla ilska och frustration. När inte ens borgmästaren tar ditt uppror på allvar, vad finns det kvar att göra än att skada ekonomin. Då kanske de som sitter på makten bryr sig.
Kankse. För det är det andra som stör mig. Rebellerna antas vara unga, och det kanske de är, men det är jävligt typiskt och lämpligt för då kan det förpassas som ungdomligt uppror, ett uppror som går över. Jag vill inte dra hela framtids argumentet för jag tycker inte att det är det starkaste. Det jag tycker är det starkaste är att om det handlade om någon annan grupp, säg svarta, så skulle frågan få, eller kunna, avspisas så snabbt. Om det var svarta som gjorde uppror skulle Boris vara tillbaka på direkten (eller man kan ju hoppas). För rasism är dåligt. Men att behandla en annan grupp medborgare med denna respektlöshet accepteras, för de är unga. Då kan det handla om sneakers och ingen ställer sig upp och säger, men vänta nu, detta är diskriminering. Vi vägrar att lyssna på detta uppror, detta uppror från våra MEDBORGARE, men bara för att de är unga så har de inte samma rättigheter som vi andra. Jag menar inte alls att säga att vi ska curla dessa ungdomar och bejaka våldet, men jag tror inte heller att förnekelse kommer att fungera så jävla bra.
Folk blir förvånade över hur de kan förstöra sina egna närområden, hur de vänder sig mot sina egna. Men kanske är det menat som en kommentar till Camerons Big Society där medborgarna uppmanas att ta ett större ansvar i sina lokala områden. Typ driva bibliotek, stå för välgörenhet etc. Kankse försöker dessa demonstranter visa fingret åt Cameron och hans mysiga stora samhälle. Kanske försöker de säga att vi skiter i våra lokala områden, det finns större issues än så, och du som premiärminister borde fanimig ta lite ansvar istället för att säga åt oss att vi helt inte gör nog som medborgare. Vi ska volontärarbeta och driva vårt lokala bibliotek emellan våra två jobb och trots att vi inte kan läsa och därför inte kan använda biblioteket.
Jag vet att volontärarbete kan vara bra för att minska sociala problem, föra samhällen samman och utveckla människor. Men jag tror inte att volontärarbete för det första kan lösa alla problem och för det andra kan ske utan kvalificerad guidning. Någon som kan organisera, planera, budgetera. Saker och ting händer inte bara för att folk står på samma ställe.
Men jag är ytterst tveksam till att det är så här det kommer att analyseras i media. Det kommer att handla om meningslöst våld av unga mot deras egna områden, det kommer att talas om ett broken britain, och att vi faktiskt behöver a bigger society. För att ge dem alla en björnkram.

Eller kanske lite bättre

För sen ser jag bilder på facebok på kompisar som verkar leva precis samma liv som de levde för typ 10 år sedan, och jag får tillbaka hoppet lite.

jag drömde om dig inatt

Jag drömde att vi stod i en bar och buffades och skrattade, men sen lade du armen om mig och höll om mig. Tätt intill dig. Mitt huvud nådde bara halvvägs upp din överkropp, så som det gör om jag inte har höga klackar på mig. Och jag bara vilade mitt huvud där. Drog in lukten av din kropp. Trygg.
Jag kan nästan känna din arm runt mig även nu när jag är vaken. Jag kan nästan känna buffandet och skrattet. Mitt huvud på ditt bröst.
Men i drömmen var du någon som jag inte är helt säker på att du egentligen är. Jag tror att du kanske kan vara den personen ibland. Men inte hela tiden.
Ändå pirrar det i magen när du hör av dig. Ändå så hugger det i magen då du säger att du är 'off out' för jag får för mig att du ska och fika med någon annan. Någon annan som är bättre än jag. Som kan få dig att njuta av livet och inte vara rädd.
Jag kanske inte vill ha dig, men jag vill inte att någon annan ska ha dig heller.

Takvattenfall

kanske skulle vara en kul grej att ha i lägenheten om man planerade att ha det, men när vatten börjar rinna ur taket som om någon knäppt på en kran så känns det inte så kul. Att det sedan syns en stor vattenskada i taket är ju bara grädde på moset.

dagens insikt 24: Det blir bara värre

Jag såg just på facebook at en av mina gymnasiekompisar har gift sig. Det verkar som om jag kommit in i åldern då en del av mina vänner skaffar kids, gifter sig och gör hela vuxengrejen. Det poppar upp ungar och ringar lite här och var när som helst.
Och varje gång så blir jag smärtsamt medveten om att jag ju inte ens har en kille. Inte ens har haft ett långvarigt förhållande, om man inte räknar min kille jag hade när jag var sex år, vi var faktiskt ihop i ett helt år. Men det kan nog inte räknas. Så jag är inte med eller ens i närheten av den där klubben, och det gör ont varje gång jag ser det. Kanske inte så mycket för att jag egentligen vill vara med i giftas klubben, men jag vill ha någon som jag skulle vilja gifta mig med.
Men så tänker jag att det ju ännu inte är så farligt, jag har ju ändå en massa vänner kvar som både är i par utan barn och ring och en hel massa singlar också. Men tänk om 10 år, när jag är 34 då kommer det se helt annorlunda ut. Då kommer säkerligen de flesta av mina vänner vara gifta och kanske ha ett barn eller två (de som har börjat redan nu menar jag). Så det är väl egentligen bara att vänja sig, för det blir bara värre.

Jävla fegis.

Jag tror det som stör mig med M är att han är en sån jävla fegis. Allt är jobbigt, allt är svårt och komplicerat. Så pass att det inte är värt att göra. Små saker förstoras till världsproblem. Och världsproblem kan man ju inte tackla. Varje liten incident blir ett orosmoment, som med tanden och nu cykel olyckan. Visst att båda sakerna kan klassas som verkliga problem som ställer till det. Men det är hur han låter dessa saker begränsa honom så ofantligt som jag stör mig på, som att han var tvungen att få hit föräldrarna och åka hem med tanden. Det finns liksom ingen jävlar annamma, utan bara klagan, problem och uppgivenhet. Ingen fighting instinkt överhuvudtaget. Det var väl det som var problemet med oss också, han gav bara upp. Och bestämde för oss båda att det inte var värt att försöka.
Och jag vill inte ha en fegis. Jag vill ha någon som inte är rädd för äventyr. Någon som testar gränser utan att vara provokativ. Någon som är självständig.

jävlarns sommar

Nu när jag har megamycket att göra och inte kan läsa utomhus så blir det supersommar i England. Vi satt ute på lunchen och jag höll på att smälta bort. Det var så varmt att när jag kom in i kontoret igen som i vanliga fall anses stekhett så tyckte jag det var behagligt. Och det som kommer med sommaren är ju även getingar. Igår lyckades jag sätta handen på en geting som stack mig i fingret. Har inte blivit stucken av något på flera år och blev alldeles chockad av hur ont det gjorde. Hela fingret svällde upp och jag kunde inte skriva på hela eftermiddagen. Allteftersom dagen gick så gick svullnaden ned, och allt var frid och fröjd tills imorse då jag vaknade och hade ett ännu mer svullet finger, och det har blivit värre under dagen så nu är det mer svullet än igår kväll. Jag trodde att sånt här skulle bli bättre med tiden, inte värre! Jag hoppas innerligt att det blir bättre till imorgon. Annars blir det till att gå till doktorn på fredag! Vet inte hur mycket man ser på den här bilden egentiligen, men det är väldigt rött och svullet. Bonus på bilden är ju att ni får se nya frillan! Fejjan är ju inte så himla snygg, men jag koncentrerade mig på att ta kort.




OCH i söndags när vi var ute och plockade björnbär så ramlade jag i ett dike och skrapade upp hela armen på björnbärsbuskar och brände mig på brännässlor. Känns inte som om detta är min vecka....

Som tur är blir det regn och åska på söndag.

dagens insikt 23: gråskala

Det är inte ofta som jag inser att gråskalor är okej. För det mesta snurrar jag runt någonstans mittemellan kontrasterna, kan inte bestämma mig vad som är bäst, rätt eller fel. Men när det gäller relationer så är jag ganska krass. Eller kanske snarare när det gäller relationer till de som sårat mig. Om jag blir sårad så packar jag ihop känslorna och sticker, hör aldrig av mig mer och vill aldrig se dem igen. Antagligen är det en försvarsmekanism, för att slippa bli sårad igen. Kanske är det ett tecken på styrka och karaktär.
Men nu ger jag mig ut i gråskalans land även när det kommer till den typen av relationer. Egentligen har jag gjort det ett par gånger förr när jag tänker efter. Jag tar en timeout, men förlåter och kommer tillbaka. Eller ser att världen är större än mitt sår i själen. Men det är bara med de som jag tycker är värda det, de som förtjänar det. Och inte nog med det, när de väl är tillbaka tagna så måste de förtjäna det. Annars drar jag igen. Så kanske är det inte grått, utan egentligen ganska svart och vitt, men att jag tillfälligt kommer tillbaka. Nu är jag i alla fall på väg tillbaka, misstänksamt smyger jag tillbaka till hans medvetande och han till mitt. Försiktigt trevar jag efter bevis för att han förtjänar det. Ännu så länge är det relativt tveksamt.

Hej då föräldrarna!

Nu har de åkt, och hela dagen igår så gick jag runt och hade lite ont i magen för att jag kommer att sakna dem så. Jag tror att de kanske också kände det. För idag när de skulle åka så hoppade mamma i princip bara i bilen, vinkade och åkte. Tror att hon kanske var lite stressad också, men det var ett bra sätt att undvika tårar. (istället tåras ögonen lite nu...)
Det har varit en väldigt mysig vecka, vi har hunnit med både att njuta och fixa med lägenheten. Och jag har fått lite av en energiboost och semester. Så nu känns det lite lättare att ta tag i alla dessa saker som jag måste få klart väldigt väldigt snart.
Jag har också fått lite styrka att, eh, ta tag i mitt liv. Känna av vad det är jag gillar och vill göra, rent generellt känna mer. Tror att jag känner för lite och analyserar för mycket.
En annan bra sak är att i och med att vi har satt igång så himla tidigt på mornarna har jag eventuellt fått in en vara att vakna tidigt. Jag vaknade nämligen klockan sju första gången imorse, ska verkligen försöka untnytta detta!
Men nu, tillbaka till pappret.

dagens insikt 22: finaste föräldrarna

Även om mina föräldrar har gjort mig totalt galen vissa stunder denna vecka, speciellt då vi är alla tre i lägenheten och ska fixa med grejer, eller då mamma avslutar mina meningar, eller när pappa frågar en fråga men inte verkar lyssna på svaret, så är det väldigt trevligt att ha dem här. Ha dem helt för mig själv och bli lite ompysslad. Vi har liksom ordnat med saker för att lägenheten ska kännas ännu mer hemma, typ målat väggarna, köpt lampa och matta, helt enkelt saker som jag inte pallat eller haft möjlighet till själv. Tror inte att jag någonsin vill flytta från denna lägenhet nu!
Men vi har också bara slappat och haft semester, var i Boscombe igår och jag badade i havet. Två gånger! Idag såg vi på båtar som ska segla jorden runt*, och imorgon ska vi till Isle of Wight.
Jag kommer verkligen att sakna att ha dem här så nära när de åker tillbaka på söndag. De har verkligen gett mig en otrolig energiboost. Och jag känner mer och mer att det är svårt att vara så långt ifrån de som ger mig denna typ av boost. Klart att jag kan träffa den typen av människor här också, men ingenting kan ju ersätta ens föräldrar. Och även om mina föräldrar har ett underligt sätt att visa omtanke så är de de finaste i världen och det gör ont att vara ifrån dem så mycket som jag är.


* och jag har eventuellt bestämt mig för att mitt nästa äventyr blir en långseglats.

Dagens insikt 21: detta har aldrig varit mer sant

ännu en gång känns det precis så här.

Kanske är jag lite känslig för att imorgon är den stora dagen G. Dagen då alla mina 'goda' vänner från Mastern kommer tillbaka och vi ska fira att vi klarat av att plugga en master. Men jag sitter och tragglar precis samma papper och har egentligen ingen lust. Ingen lust att träffa dem, ingen lust att skriva, ingen lust att göra detta längre. Jag har en sådan där existentiell kris. För jag har ingen lust för jag tror att jag inte kan.
Kanske är jag lite känslig för att jag har spenderat två och en halv fulla dagar med mamma och pappa. Det är inte bara jobbigt för att de totalt saknar känsla för privatliv och privat sfär, bäst exemplifierat ikväll då jag skulle prova och visa två olika alternativ till graduation klänningar, och pappa följer efter mig in i rummet går 30 cm bakom mig, och ställer sig precis bredvid mig. Varpå jag på ett skämtsamt sätt säger att han saknar känsla för privatliv, varpå mamma kommer in och är nyfiken på vad vi pratar om. Båda klagar över att mormor alltid frågar vad de gör och försöker hålla koll på dem, jag undrar om de inser att de gör precis samma sak. Men det gör också ont när jag förstår att pappa inte hänger med. Och när mamma vägrar prata om mormor. Eller när de frågar samma fråga femton gånger. Eller om de frågar en fråga men inte lyssnar på svaret. Så de måste fråga igen.
Så därför är jag kanske lite extra känslig just för tillfället. Speciellt om personer som jag redan är lite irriterad på, eller som har sårat mig, börjar säga åt mig vad jag ska göra. Då skulle jag mycket väl kunna be dem fara och flyga!

Hur man överlever som doktorand 17

Man får hit föräldrarna, och de är här hela veckan. Vi ska måla mitt rum imorgon, ta tag i det där jag inte tagit tag i på det nästan hela år jag bott här. Men nu ska väggarna bli så där fint gråblåa. Jag har av denna anledning rensat ut allt i mitt rum förutom sängen och garderoben. Och gardinerna. Så nu är allt i vardagsrummet och det ser ut så här:


Någonstans ska alla kläder från garderoben ta vägen också för annars går den inte att flytta.
Egentligen fattar jag inte varför jag inte gjort detta tidigare. Det tog inte alls lång tid att röja rummet.

dagens insikt 20: Jag ser nu ut typ såhär

Jo jag klippte ju av mig håret här om veckan. Jag ser ut typ som Tove Styrke, och det är jag ju ganska nöjd med.

och ja, anledningen till att jag bloggar så mycket för tillfället är för att jag har ett papper att skriva. och bara inte kan koncentrera mig. Jag har just ätit mandlar till middag.