dagens insikt 23: gråskala

Det är inte ofta som jag inser att gråskalor är okej. För det mesta snurrar jag runt någonstans mittemellan kontrasterna, kan inte bestämma mig vad som är bäst, rätt eller fel. Men när det gäller relationer så är jag ganska krass. Eller kanske snarare när det gäller relationer till de som sårat mig. Om jag blir sårad så packar jag ihop känslorna och sticker, hör aldrig av mig mer och vill aldrig se dem igen. Antagligen är det en försvarsmekanism, för att slippa bli sårad igen. Kanske är det ett tecken på styrka och karaktär.
Men nu ger jag mig ut i gråskalans land även när det kommer till den typen av relationer. Egentligen har jag gjort det ett par gånger förr när jag tänker efter. Jag tar en timeout, men förlåter och kommer tillbaka. Eller ser att världen är större än mitt sår i själen. Men det är bara med de som jag tycker är värda det, de som förtjänar det. Och inte nog med det, när de väl är tillbaka tagna så måste de förtjäna det. Annars drar jag igen. Så kanske är det inte grått, utan egentligen ganska svart och vitt, men att jag tillfälligt kommer tillbaka. Nu är jag i alla fall på väg tillbaka, misstänksamt smyger jag tillbaka till hans medvetande och han till mitt. Försiktigt trevar jag efter bevis för att han förtjänar det. Ännu så länge är det relativt tveksamt.