dagens insikt 25: Emilou- manstjusaren

Läste lite inlägg från 2008, och slogs av hur många 'romanser' jag hade på gång där ett tag. Och hur jag njöt av det. Hur jag skrev det här inlägget om männen och att jag inte ville ha ett komplicerat förhållande. Eller nått förhållande alls. Jag ville ha okomplicerat hångel.
Mitt liv ser så himla annorlunda ut nu. Jag har totalt gått in i rollen som ungvuxen akademiker. Och även om mitt liv kanske är lite trist, delivis på grund utav det otroligt begränsade kulturella utbudet i Southampton, men kanske även lite beroende på de umgängeskretsar jag har, så är jag här för att min karriär är här. Visst att det är trist att behöva vara så begränsad när man är 24, att behöva vara på ett ställe för att man måste. Men jag kommer (förhoppningsvis) vara doktor när jag är typ 26. Jag får betalt för att göra det jag oftast trivs ofantligt bra med, forska. Jag får åka till Island på konferens. Att jag tar på mig den här rollen är egentligen inte så konstigt; jag har ju alltid varit lillgammal och självständig. Och denna kombination är väl det som lett mig till att nu vara ungvuxen akademiker och singel. Jag går min egen väg och ännu så länge har ingen duglig snubbe korsat denna väg och velat fortsätta bredvid mig.
Men det kommer väl 'när man minst anar det', som det heter. Lyssnade på ett gammalt sommarprogram med Mia och Klara för ett tag sedan, och en av dem (kommer inte ihåg vem, tror att jag diskade samtidigt) tog upp detta att när man är singel får man jämt höra att det kommer när man minst anar det. Kärleken. Men jag går runt och minst anar det, har gått runt och inte velat ha det, men det har aldrig kommit. Eller Han har aldrig kommit. Eller vad det nu är man ska vänta på. Är det rätt situation? är det rätt person? är det rätt känsla? Man vet när det kommer. Jaha, som om det skulle hjälpa när man vill ha det nu.
Så då, back in the day of 2008, ville jag inte ha det, men var manstjusare. Och nu vill jag ha det men ser inte ens potential. Så medans ska jag nog bara fokusera på karriären. Jobba hårt som fan och inte bry mig om all skit som händer runt omkring mig. Det distraherar bara från det jag vill uppnå. Så Emilou ger upp männen och tar tag i kariären.

Jobbar hemma

Jag blev väckt av att min handledare ringde mig imorse. Vi debriefade vårt arbete igår lite. Det är så sjukt frustrerande att jobba i grupp. Eller jobba i grupp med folk som inte kan jobba i grupp.
Men eftersom jag vaknade sent och har massa att göra blev det till att jobba hemifrån i pyjamas idag. Har inte jobbat hemifrån på superlänge. Men det är skönt att inte vara på kontoret. Och jag kan tvätta samtidigt. Men i och med att min tvättmaskin gör mig nervös så går det sisådär. Pratade också i evigheter med E på telefon, debriefade senaste dagarnas intensiva debatt med M på facebook. Och numera är jag inte bara säker på att jag inte vill ge mig in i det pga. hans issues, utan jag vill inte vara i närheten av en person som har en sådan syn på människor och samhället. Hans profilbild har texten 'stop looting you antisocial wankers' och han tycker att polisen ska börja använda gummikulor mot upprorsmakarna, och att armen ska tas in. Men vi såg i London att mer polis på gatorna verkade ha en stävjande effekt, vi behöver inte trappa upp våldet. Han trodde också att det bara handlade om girighet och att de ville ha ett par nya skor. Jag tror inte att detta är hela historien, och poängterade detta men han bemötte med simplistiska, populistiska, semi-politiska one liners.
Jag kan heller inte låta bli att tänka att om han bara lade ned hälften av den energin han verkar ha lagt ned på att provocera på facebook de senaste dagarna på antingen att underhålla och behålla en relation i verkliga livet eller att faktiskt jobba på sin phd så att han inte blir stressad och måste säga upp verkliga relationer så hade han kunnat ha ett mycket bättre liv. Jag tycker synd om honom som har en så cynisk och bitter bild av samhället och är så socialt inkompetent. Men jag är i alla fall helt säker på att jag inte på något vis vill ha honom i mitt liv.

Dagen efter

Igår verkade det som om politikerna började ta detta på allvar. De kom tillbaka från sina semestrar och besökte utsatta områden. De satte in extra polis och fördömde våldet. Samtidigt splittrades debatten, handlade det bara om girighet eller något annat. Det sades vara viktigt att inte politisera detta våld, inte ursäkta det för att de känner sig utanför. Men samtidigt började det komma perspektiv som såg till de underliggande orsakerna och poängterade vikten av att inte bara fördöma. Just den här artikeln ledde till en lång debatt mellan mig och M under dagen, kolla in min facebook sida för att följa en debatt mellan en samhällsvetare och en nyhetsläsare.
Det som chockar mig är den skuldbeläggande retoriken. Dessa är 'thugs' det är 'mindless violence' de är unga som om de är gamla nog att begå dessa brott också är gamla nog att bli strafface. Cameron säger att inga löjliga mänskliga rättigheter ska stoppa rättvisan, han påstår det hanlar om gäng och ett inte bara broken society utan ett sjukt samhälle.
Rättegångarna har inletts och magistrates court skickar vidare fallen till crown court för de har mer makt, så något ganska litet som att ha stulit två tshirts kan man få 10 års fängelse. Det resonerar Camerons ord att de som begått dessa brott kommer att känna av konsekvenserna.
Det gör ont att höra dessa hårda ord. Det gör ont för att det saknas en brist på delat ansvar för att ha alienerat dessa människor så pass att de känner att det är okej att stjäla och leva rövare. Cameron säger att det saknas diciplin, det saknas moral, men han ser inte att han och de andra som suttit på makten kanske har en del i att ha skapat det samhället. Detta, och det är det som många inte förstår, tar inte bort ansvaret från de som begår dessa brott, men denna insikt kan bidra till lösningen. Istället så ses långa straff som lösningen. Långa straff i fängelser som redan är överbelagda, och som jag tror nog med forskning har visat leder till en socialisering in till mer våld och kriminalitet. På gatorna har nu polisen rätt att använda vattenkanoner och plastkulor, ännu en gång en helt fantastisk teknik för att bygga upp förtroendet för polisen, vilket efter avlyssningsskandalen och dödskjutningen som ledde till dessa uppror är på ett all time high. Fattar de inte att en överreaktion skulle provocera mer än det skulle lugna, och det skulle förmodligen leda till en upptrappning av våldet och en tragedi ligger precis runt hörnet. Dock var det en polis på tv nyss som faktiskt påstod att både vattenkanoner och plastkulor var en otroligt dum ide. Att polisen hade gjort ett bra jobb och visat exempel på hårt proportioneligt motstånd.
Det är också lustigt att det hittils varit en fråga om unga, bara unga, men en av de som blivit dömda idag är 31. Jag undrar när 30 åringar ansågs vara ungdomar.

Ken Klarkson hävdade att det handlade om 'disafected youh' Disafected my ass.
Och den där guardian journalisten de just pratade med på BBC påpekade att det handlade om fattiga områden, vilket ju är en helt korrekt observation. Men sedan påstod han att det handlade om att de ville ha saker som de annars inte har råd med. WTF!? Som om det leder till så här mycket uppror!

Big Societal backlash

Jag stör mig på två saker med rapporteringen av upproren i London. Det första är hur det förpassas som först och främst 'troublemakers' och sedan 'copy cats'. Hur alla verkar följa statens analys att detta handlar om ett par nya sneakers. Eller en adidas hoodie. Och alla verkar försvara polisen, det är ju förbannat synd om polisen som måste jobba så hårt. Jag tror att det handlar om något helt annat, men vad vet vi inte än. Jag tror inte att man mobiliserar så många människor på så många ställen bara för att man vill ha en hoodie. Detta är ju meningen att vara den apatiska generationen. Den som inte bryr sig, inte har en kollektiv identitet, slacktivisterna. Jag skulle verkligen vilja veta vilka de är, varför de gör det. För tillfället kan inte heller jag få ihop logiken i att en snubbe skjuts och att sen London brinner. Men jag anar att det handlar om sociala orättvisor, maktlöshet och en fördjävla ilska och frustration. När inte ens borgmästaren tar ditt uppror på allvar, vad finns det kvar att göra än att skada ekonomin. Då kanske de som sitter på makten bryr sig.
Kankse. För det är det andra som stör mig. Rebellerna antas vara unga, och det kanske de är, men det är jävligt typiskt och lämpligt för då kan det förpassas som ungdomligt uppror, ett uppror som går över. Jag vill inte dra hela framtids argumentet för jag tycker inte att det är det starkaste. Det jag tycker är det starkaste är att om det handlade om någon annan grupp, säg svarta, så skulle frågan få, eller kunna, avspisas så snabbt. Om det var svarta som gjorde uppror skulle Boris vara tillbaka på direkten (eller man kan ju hoppas). För rasism är dåligt. Men att behandla en annan grupp medborgare med denna respektlöshet accepteras, för de är unga. Då kan det handla om sneakers och ingen ställer sig upp och säger, men vänta nu, detta är diskriminering. Vi vägrar att lyssna på detta uppror, detta uppror från våra MEDBORGARE, men bara för att de är unga så har de inte samma rättigheter som vi andra. Jag menar inte alls att säga att vi ska curla dessa ungdomar och bejaka våldet, men jag tror inte heller att förnekelse kommer att fungera så jävla bra.
Folk blir förvånade över hur de kan förstöra sina egna närområden, hur de vänder sig mot sina egna. Men kanske är det menat som en kommentar till Camerons Big Society där medborgarna uppmanas att ta ett större ansvar i sina lokala områden. Typ driva bibliotek, stå för välgörenhet etc. Kankse försöker dessa demonstranter visa fingret åt Cameron och hans mysiga stora samhälle. Kanske försöker de säga att vi skiter i våra lokala områden, det finns större issues än så, och du som premiärminister borde fanimig ta lite ansvar istället för att säga åt oss att vi helt inte gör nog som medborgare. Vi ska volontärarbeta och driva vårt lokala bibliotek emellan våra två jobb och trots att vi inte kan läsa och därför inte kan använda biblioteket.
Jag vet att volontärarbete kan vara bra för att minska sociala problem, föra samhällen samman och utveckla människor. Men jag tror inte att volontärarbete för det första kan lösa alla problem och för det andra kan ske utan kvalificerad guidning. Någon som kan organisera, planera, budgetera. Saker och ting händer inte bara för att folk står på samma ställe.
Men jag är ytterst tveksam till att det är så här det kommer att analyseras i media. Det kommer att handla om meningslöst våld av unga mot deras egna områden, det kommer att talas om ett broken britain, och att vi faktiskt behöver a bigger society. För att ge dem alla en björnkram.

Eller kanske lite bättre

För sen ser jag bilder på facebok på kompisar som verkar leva precis samma liv som de levde för typ 10 år sedan, och jag får tillbaka hoppet lite.

jag drömde om dig inatt

Jag drömde att vi stod i en bar och buffades och skrattade, men sen lade du armen om mig och höll om mig. Tätt intill dig. Mitt huvud nådde bara halvvägs upp din överkropp, så som det gör om jag inte har höga klackar på mig. Och jag bara vilade mitt huvud där. Drog in lukten av din kropp. Trygg.
Jag kan nästan känna din arm runt mig även nu när jag är vaken. Jag kan nästan känna buffandet och skrattet. Mitt huvud på ditt bröst.
Men i drömmen var du någon som jag inte är helt säker på att du egentligen är. Jag tror att du kanske kan vara den personen ibland. Men inte hela tiden.
Ändå pirrar det i magen när du hör av dig. Ändå så hugger det i magen då du säger att du är 'off out' för jag får för mig att du ska och fika med någon annan. Någon annan som är bättre än jag. Som kan få dig att njuta av livet och inte vara rädd.
Jag kanske inte vill ha dig, men jag vill inte att någon annan ska ha dig heller.

Takvattenfall

kanske skulle vara en kul grej att ha i lägenheten om man planerade att ha det, men när vatten börjar rinna ur taket som om någon knäppt på en kran så känns det inte så kul. Att det sedan syns en stor vattenskada i taket är ju bara grädde på moset.

dagens insikt 24: Det blir bara värre

Jag såg just på facebook at en av mina gymnasiekompisar har gift sig. Det verkar som om jag kommit in i åldern då en del av mina vänner skaffar kids, gifter sig och gör hela vuxengrejen. Det poppar upp ungar och ringar lite här och var när som helst.
Och varje gång så blir jag smärtsamt medveten om att jag ju inte ens har en kille. Inte ens har haft ett långvarigt förhållande, om man inte räknar min kille jag hade när jag var sex år, vi var faktiskt ihop i ett helt år. Men det kan nog inte räknas. Så jag är inte med eller ens i närheten av den där klubben, och det gör ont varje gång jag ser det. Kanske inte så mycket för att jag egentligen vill vara med i giftas klubben, men jag vill ha någon som jag skulle vilja gifta mig med.
Men så tänker jag att det ju ännu inte är så farligt, jag har ju ändå en massa vänner kvar som både är i par utan barn och ring och en hel massa singlar också. Men tänk om 10 år, när jag är 34 då kommer det se helt annorlunda ut. Då kommer säkerligen de flesta av mina vänner vara gifta och kanske ha ett barn eller två (de som har börjat redan nu menar jag). Så det är väl egentligen bara att vänja sig, för det blir bara värre.

Jävla fegis.

Jag tror det som stör mig med M är att han är en sån jävla fegis. Allt är jobbigt, allt är svårt och komplicerat. Så pass att det inte är värt att göra. Små saker förstoras till världsproblem. Och världsproblem kan man ju inte tackla. Varje liten incident blir ett orosmoment, som med tanden och nu cykel olyckan. Visst att båda sakerna kan klassas som verkliga problem som ställer till det. Men det är hur han låter dessa saker begränsa honom så ofantligt som jag stör mig på, som att han var tvungen att få hit föräldrarna och åka hem med tanden. Det finns liksom ingen jävlar annamma, utan bara klagan, problem och uppgivenhet. Ingen fighting instinkt överhuvudtaget. Det var väl det som var problemet med oss också, han gav bara upp. Och bestämde för oss båda att det inte var värt att försöka.
Och jag vill inte ha en fegis. Jag vill ha någon som inte är rädd för äventyr. Någon som testar gränser utan att vara provokativ. Någon som är självständig.

jävlarns sommar

Nu när jag har megamycket att göra och inte kan läsa utomhus så blir det supersommar i England. Vi satt ute på lunchen och jag höll på att smälta bort. Det var så varmt att när jag kom in i kontoret igen som i vanliga fall anses stekhett så tyckte jag det var behagligt. Och det som kommer med sommaren är ju även getingar. Igår lyckades jag sätta handen på en geting som stack mig i fingret. Har inte blivit stucken av något på flera år och blev alldeles chockad av hur ont det gjorde. Hela fingret svällde upp och jag kunde inte skriva på hela eftermiddagen. Allteftersom dagen gick så gick svullnaden ned, och allt var frid och fröjd tills imorse då jag vaknade och hade ett ännu mer svullet finger, och det har blivit värre under dagen så nu är det mer svullet än igår kväll. Jag trodde att sånt här skulle bli bättre med tiden, inte värre! Jag hoppas innerligt att det blir bättre till imorgon. Annars blir det till att gå till doktorn på fredag! Vet inte hur mycket man ser på den här bilden egentiligen, men det är väldigt rött och svullet. Bonus på bilden är ju att ni får se nya frillan! Fejjan är ju inte så himla snygg, men jag koncentrerade mig på att ta kort.




OCH i söndags när vi var ute och plockade björnbär så ramlade jag i ett dike och skrapade upp hela armen på björnbärsbuskar och brände mig på brännässlor. Känns inte som om detta är min vecka....

Som tur är blir det regn och åska på söndag.

dagens insikt 23: gråskala

Det är inte ofta som jag inser att gråskalor är okej. För det mesta snurrar jag runt någonstans mittemellan kontrasterna, kan inte bestämma mig vad som är bäst, rätt eller fel. Men när det gäller relationer så är jag ganska krass. Eller kanske snarare när det gäller relationer till de som sårat mig. Om jag blir sårad så packar jag ihop känslorna och sticker, hör aldrig av mig mer och vill aldrig se dem igen. Antagligen är det en försvarsmekanism, för att slippa bli sårad igen. Kanske är det ett tecken på styrka och karaktär.
Men nu ger jag mig ut i gråskalans land även när det kommer till den typen av relationer. Egentligen har jag gjort det ett par gånger förr när jag tänker efter. Jag tar en timeout, men förlåter och kommer tillbaka. Eller ser att världen är större än mitt sår i själen. Men det är bara med de som jag tycker är värda det, de som förtjänar det. Och inte nog med det, när de väl är tillbaka tagna så måste de förtjäna det. Annars drar jag igen. Så kanske är det inte grått, utan egentligen ganska svart och vitt, men att jag tillfälligt kommer tillbaka. Nu är jag i alla fall på väg tillbaka, misstänksamt smyger jag tillbaka till hans medvetande och han till mitt. Försiktigt trevar jag efter bevis för att han förtjänar det. Ännu så länge är det relativt tveksamt.

Hej då föräldrarna!

Nu har de åkt, och hela dagen igår så gick jag runt och hade lite ont i magen för att jag kommer att sakna dem så. Jag tror att de kanske också kände det. För idag när de skulle åka så hoppade mamma i princip bara i bilen, vinkade och åkte. Tror att hon kanske var lite stressad också, men det var ett bra sätt att undvika tårar. (istället tåras ögonen lite nu...)
Det har varit en väldigt mysig vecka, vi har hunnit med både att njuta och fixa med lägenheten. Och jag har fått lite av en energiboost och semester. Så nu känns det lite lättare att ta tag i alla dessa saker som jag måste få klart väldigt väldigt snart.
Jag har också fått lite styrka att, eh, ta tag i mitt liv. Känna av vad det är jag gillar och vill göra, rent generellt känna mer. Tror att jag känner för lite och analyserar för mycket.
En annan bra sak är att i och med att vi har satt igång så himla tidigt på mornarna har jag eventuellt fått in en vara att vakna tidigt. Jag vaknade nämligen klockan sju första gången imorse, ska verkligen försöka untnytta detta!
Men nu, tillbaka till pappret.

dagens insikt 22: finaste föräldrarna

Även om mina föräldrar har gjort mig totalt galen vissa stunder denna vecka, speciellt då vi är alla tre i lägenheten och ska fixa med grejer, eller då mamma avslutar mina meningar, eller när pappa frågar en fråga men inte verkar lyssna på svaret, så är det väldigt trevligt att ha dem här. Ha dem helt för mig själv och bli lite ompysslad. Vi har liksom ordnat med saker för att lägenheten ska kännas ännu mer hemma, typ målat väggarna, köpt lampa och matta, helt enkelt saker som jag inte pallat eller haft möjlighet till själv. Tror inte att jag någonsin vill flytta från denna lägenhet nu!
Men vi har också bara slappat och haft semester, var i Boscombe igår och jag badade i havet. Två gånger! Idag såg vi på båtar som ska segla jorden runt*, och imorgon ska vi till Isle of Wight.
Jag kommer verkligen att sakna att ha dem här så nära när de åker tillbaka på söndag. De har verkligen gett mig en otrolig energiboost. Och jag känner mer och mer att det är svårt att vara så långt ifrån de som ger mig denna typ av boost. Klart att jag kan träffa den typen av människor här också, men ingenting kan ju ersätta ens föräldrar. Och även om mina föräldrar har ett underligt sätt att visa omtanke så är de de finaste i världen och det gör ont att vara ifrån dem så mycket som jag är.


* och jag har eventuellt bestämt mig för att mitt nästa äventyr blir en långseglats.