Emilou och systrarna

Det har varit mycket familj här på senaste. Och det är så typiskt hur stor skillnad det är på hur jag känner mig med de olika medlemmarna i min familj.
Med den äldsta som var här med sin man så blev jag alldeles trött och utmattad. Det tar musten ur mig att vara runt henne. Alltid bolla undan. Alltid parrera. Att vara med men inte inkluderad. Att hålla undan tankar, hålla undan ledsenheten. Hålla undan besvikelsen. Efter helgen var jag alldeles slut. Det var skönt när de åkte.
Med den yngre kom jag ut på andra sidan helgen och kände mig stark och grundad. Vi pratade om bråket. Det stora bråket på Gullmars. Det där jag blev så himla besviken och ledsen och arg på henne. Där vi stod på en iskall perong i typ en timme och bråkade i offentligheten för att vi båda trodde att jag skulle med ett tåg från den perrongen. Ett tåg som jag till och med i stundens hetta var på väg att hoppa på. Vi stod där så länge att våra tår blev alldeles stelfrusna. Det var länge sedan jag bråkade på det sättet. Om någonsin. Det gjorde så ont. Rev i maggropen. Rå kärlek.
Men då i helgen så pratade vi om det. Och massa annat. Och var bara nära. Det gav mig styrka. Ända in i märgen.
Jag älskar dem båda, men de är så olika.

Emilou som syndabocken

Idag känns det ännu en gång som om jag bara ställer till problem. Jag ser problem, inte lösningar, frågar dumma frågor, vet inte vad jag snackar om. Presenterar saker dåligt. Skriver dåligt. Folk måste ta över och göra om och göra rätt.
Jag känner mig alltså jobbig. Kanske har det att göra med den nya tjejen på jobbet. Hon har varit här bara ett par veckor och är redan mycket mer självgående än jag. Men så jobbar hon ju med det hon redan kan för hon har jobbat lokalt förut. Jag har aldrig ens jobbat som tjänsteman förut. men det gör ju inte min situation lättare...

Emilou och livet.

Jag missade just bussen till jobbet med typ 30 sekunder. Och det spöregnar. Och jag är förkyld. De är maj och jag har fortfarande på mig min vinterjacka. Igår skulle jag och träna men bussarna krånglade så jag kom alldeles för sent. Det är ungefär så livet känns just nu.

Emilou skäms.

Jag insåg just att jag bloggar om vädret. Kul blogg det här har blivit. Ikväll kanske jag kan blogga något mer roligt. Kanske kan jag redigera några av de halvskrivna inläggen som ligger och skräpar.

Emilou och våren, äntligen!

Vi hängde i park igår, och grillade på kvällen. Och idag är det soligt och så varmt att jag kan ha jacka med bara tshirt under. Och även det är faktiskt lite varmt. Jag kanske till och med tar på mig solglasögon så småningom!

Emilou och språket

Jag har ikväll kommit underfund med att egentligen så kan jag det mjuka, förhandlande, förmedlande språket. Jag kan spela spelen. Men jag har bara inte tidigare varit i en situation där det behövs. I det akademiska är det okej att vara lite (eller mycket) konstig. Man kan svamla och snurra rätt mycket. Det som spelar roll är att du kan uttrycka dig i skrift. Att du kan tänka klart. Att interagera med andra människor är sekundärt. Detta är inte att säga att det inte är viktigt att kunna nätverka, men om man jämför med andra jobb, dom tex. att jobba som tjänsteman så är det inte lika viktigt.
Och om jag jämför mig själv med tex den andra doktorand praktikanten så är jag definitivt inte så konstig. Han är nästan värd ett helt eget blogginlägg. Men det kan hända att han då framställs i dålig dager.
Men det är också i relation till honom som jag känner att jag kanske inte är så dålig ändå. Definitivt inte den bästa baseline att jämföra sig med men ändå något. Jag är ju liksom inte helt ute och cyklar.
Det jag börjar inse mer och mer är att allt är relativt. Jag visste egentligen redan detta, men relativiteten har liksom fått en annan relevans och mening nu.

Emilou och SOLEN!

Det syns kanske inte så väl, men det här är min favorit vinkel av battersea powerstation. Men det som syns kanske mer är att det ju är SOL! det har regnat och regnat, men så idag är det sol. Det gör livet lite lättare att leva!

Emilou och pendlandet

I tisdags tog det mig en halvtimme att färdas 800 meter med bussen på grund av köer. Men då var jag alldeles för trött för att promenera. Idag har jag kommit över en del av min extrema trötthet och promenerar därför sista biten. Jag borde föresten vara nervösare idag eftersom vi har ett stort möte om rapporten idag. Men icke, jag är helt enkelt ganska blasé.

Emilou har inte lust att jobba heller

Träningen var fruktansvärd imorse, det är som om jag inte har någon kraft alls i benen. Ingen ork alls i kroppen.
Och nu på jobbet har jag ingen lust att göra något alls.
Jag ska skicka massa mail, och är värsta osäker på hur jag ska skriva dem. För tidigare har jag ju fått så mycket förmaningar för hur och vad man ska eller inte ska säga. Fast så känner jag att skit samma. Jag lär mig ju inget om jag inte försöker. Jag kan ju skriva och uttrycka mig. Släng er i väggen tjänstemanna snacket!

Emilou bloggar

Ja,jag lovade ju att blogga mer. So here we go.
Igår var vi lediga från jobbet, jag och Marta gick och tränade och hängde i Clapham. Upptäckte Clapham! Jag var asdålig på träningen, pallade inte ens springa en halvtimme. Visst att det var uppförsbacke i en halvtimme, men ändå. Sopigt som fan. Sen gick vi och åt lunch på ett fantastiskt café. Men jag var så hungrig att jag tog första bästa istället för att verkligen tänka ut vad jag ville ha.
Åh och sen var det sol! Detta är faktiskt så fantastisk som det låter för det har regnat i veckor! Och det var varmt till och med, så jag satt i solen och läste en stund. Jag har verkligen saknat silen och värmen.
Men jag mår lite skit. Tror att jag håller på att bli lite sjuk för jag har liksom ingen ork. Tredagars helgen hjälpte inte så mycket eftersom den var fullspeckad och med spänt syster besök.
Så nu när jag är på väg till gymmet så har jag ingen lust. Men om jag inte går så: 1. Är jag lat och 2 måste betala avgift. Så nu står jag utanför gymmet och ska tvinga mig själv att träna.

Emilou lovar

oh my dear, vad jag saknar Sheffield nu.
Jag läste just ett gäng gamla inlägg från tiden i sheffield, både bra och dåliga, och jag saknar det som fan. Det är så himla lätt att glömma bort vad man gjort, känslor och händelser. och fy fan vad smart jag var!
Vare sig de är bra eller dåliga så är det lätt att glömma. Glömma vardagen.
SÅ jag lovar nu mig själv att bli bättre på att blogga igen. Jag ska sluta vara så rädd, det är ändå knappt någon som läser denna blogg och ingen skulle egentligen veta att det är jag förutom om de kände mig redan. Jag ska också sluta bry mig om att det ska vara bra skrivet. För ibland blir det bra och träffsäkert, och ibland bara skit. Men det har ändå mening. orden behöver inte vara vackra för att få mening.
Egentligen skulle jag ju bara kunna skriva dagbok, för även om jag skriver detta delvis för mina hjärtan i sverige så är det ju mest för mig själv i framtiden. men jag gillar ändå att jag skriver för någon annan än pappret som jag skriver på. Så det ska bli mer bloggande. jag lovar.

Emilou och vuxenheten

Mekaniker, flygvärdinna, student, brevbärare, konsult, media analytiker.
Numera är vi något som på något vis definierar vem vi är. Det är vad vi gör och så som vi beskriver oss. Vi är inte längre bara elever på en skola. Boende i ett visst område, utövare av en sport, medlem i en organisation. Vi är inte längre en jämn massa av typ samma.
Vi har blivit vuxna och definieras av något mer än våra hobbies. Det är också något som jag tror definierar oss mer än våra hobbies, för våra jobb formar vår vardag, ofta vår umgängeskrets, vi delar en del värderingar-en del från själva jobbet, en del delar vi genom att vi valt det jobb vi valt.
Jag är doktorand. Jag är forskare. Jag delar definitivt inte värderingar med alla andra forskare, men det finns de som jag delar viljan att göra detta varje dag med.

Emilou och jobbet-fail

Det verkar mindre och mindre troligt att jag faktiskt får stanna längre.
Det känns också mer och mer som att de inte vill ha mig kvar. Jag är antagligen bara paranoid, men jag får dåliga vibbar av vår chef. Som i måndags då hon under vår genomgång av veckan inte frågade mig vad jag skulle göra i veckan. Och igår när vi båda jobbade sent så pratade hon knappt med mig.
Personliga vendetta ska väl egentligen inte spela roll när det kommer till jobba, men detta kombinerat med att jag tabbar mig och inte jobbar särskilt självständigt ger mig känslan av att de känner att de lika gärna kan vara utan mig. Jag känner ju inte heller egentligen att jag presterar mitt allra bästa, eller vid min fulla kapacitet. Så jag förstår dem egentligen om de inte vill ha kvar mig. Det känns som om jag började starkt med att komma på smarta saker och ta initiativ, men att jag på något sätt gjorde fel i de situationerna så att de inte litar på mig längre. Och jag vet inte vad jag ska göra för att ställa saker till rätta. Vet inte vad jag ska göra för att få vår chef att gilla mig.
Allt detta gör även att det är jobbigt att gå till jobbet numera, så egentligen gör det inte mig något om de inte vill ha kvar mig. Jag saknar min lägenhet. Saknar att ha en egen plats. Saknar att veta vad jag gör, kunna det jag gör. Jag skulle vara redo att åka tillbaka till Soton.
Men jag vill bara veta.

Emilou undrar

Om man jobbat 11 timmar får man äta popcorn till middag då?