Det har varit mycket familj här på senaste. Och det är så typiskt hur stor skillnad det är på hur jag känner mig med de olika medlemmarna i min familj.
Med den äldsta som var här med sin man så blev jag alldeles trött och utmattad. Det tar musten ur mig att vara runt henne. Alltid bolla undan. Alltid parrera. Att vara med men inte inkluderad. Att hålla undan tankar, hålla undan ledsenheten. Hålla undan besvikelsen. Efter helgen var jag alldeles slut. Det var skönt när de åkte.
Med den yngre kom jag ut på andra sidan helgen och kände mig stark och grundad. Vi pratade om bråket. Det stora bråket på Gullmars. Det där jag blev så himla besviken och ledsen och arg på henne. Där vi stod på en iskall perong i typ en timme och bråkade i offentligheten för att vi båda trodde att jag skulle med ett tåg från den perrongen. Ett tåg som jag till och med i stundens hetta var på väg att hoppa på. Vi stod där så länge att våra tår blev alldeles stelfrusna. Det var länge sedan jag bråkade på det sättet. Om någonsin. Det gjorde så ont. Rev i maggropen. Rå kärlek.
Men då i helgen så pratade vi om det. Och massa annat. Och var bara nära. Det gav mig styrka. Ända in i märgen.
Jag älskar dem båda, men de är så olika.
No comments:
Post a Comment