Emilou och ett par timmar på Skype och det moraliska dilemmat

Jag kommer hem från bion med arkeologerna och har fortfarande ont i huvudet. Pratar med mamma och säger att jag är så himla trött. Har gått och lagt mig klockan tio hela veckan. 

Men jag kommer också hem till ett meddelande från aktivisten, han som varit  huvudpersonen i mitt kärleksdrama under så lång tid, men nu blivit omkörd av tysken. Han vill Skypa. Vi har inte facebookat på ett tag, och definitivt inte lika ofta som förut. Han har inte ens någon 'cover story' för att vilja prata, oftast förut har det alltid funnits en annan anledning. 

Jag är ju egentligen trött, men säger sure I'm home now och tänker att vi ska prata i kanske en timme. Två och en halv timme senare har vi pratat i mun på varandra, flugit mellan ämnen,drivit med varandra och bråkat. Jag ligger i sängen när vi lägger på, det har nästan blivit en vana nu, och jag har en lycklig känsla i magen. Huvudvärken är borta. 

Ikväll ska jag träffa tysken. 

Jag har inte haft modet att säga något till aktivisten om att ultimatumet jag ställde förut inte längre gäller. Men någon gång måste jag nog säga något så att han inte tror att det fortfarande är så. Ibland undrar jag hur sjutton jag hamnat i denna situation. Från att inte ha träffat någon fin kille på evigheter så träffar jag två fina samtidigt. 

Livet alltså. 

Emilou darling

När jag hörde en kompis kalla sin tjej darling tänkte jag att jag aldrig vill bli kallad darling. Det lät så ömtåligt, så mjukt och underlåtande. Fast på ett nedlåtande sätt, som att jag kallar dig något mjukt som låter fint, men egentligen är det jävligt nedlåtande och för att jag ska visa att jag bestämmer hur du är. 

Men i fredags när han sa 

Darling, we need to talk about us

så sa han det på ett så fantastiskt skämtsamt fint sätt att det liksom var okej.

Och i lördags när han sa

Darling, do you happen to have a spare toothbrush?

Då fastnade det. 

Emilou darling. 

Emilou och migrän

Jag fick en ordentlig migrän attack i söndagskväll och det har hållit i sig. Det som är så himla sopigt är att jag brukar träna bort smärta, men nu så orsakade träningen smärta (fick attacken efter en jogging tur). Och jag börjar känna det i kroppen. Säkerligen gör migrän efterdaningarna en hel del, men jag känner mig deppig, trist och allmänt sopig. Konstant trött är jag också. Jag har nu försökt låta bli skärmar idag och har bokat massage på torsdag. Förhoppningsvis går den här skiten över snart. Ska ändå till doktorn imorgon. 

Emilou and when he was drunk

He said that this could be something good.

I don't trust anything he says when he is drunk. 

But I remember it. 

Emilou och tandborsten

Ja just det. Han gick och köpte en tandborste (och mjölk) imorse efter pannkaksfrukosten jag fixade. En tandborste för att ha här. Den är blå och när han gått smsar jag You had to get a bloody blue toothbrush didnt you? so stuck in gendersterotypes!
Han panikade bara lite över faktumet att han skulle ha en tandborste här, trots att det var han som föreslog det. Jag sa att det bara var praktiskt och hygieniskt, och att jag när som helst kunde slänga bort den. Men just nu betyder det ändå att han vill komma tillbaka hit.
Men jag försöker att inte lägga för mycket vikt i att det nu står två tandborstar i mitt badrum. Det betyder inget mer än att han hade fräsch andedräkt när vi pussades hejdå.

Emilou och 'oss'

Jag står utanför puben och ser i ögonvrån att han kommer cyklandes över concourse och tänker att nej nu måste jag gå in för att slippa vara själv med honom när han kommer. Men så kommer han den där som överraskade mig för ett par veckor sedan ut och jag stannar kvar. Vi skrattar och skämtar, egentligen ett perfekt upplägg för honom att se. Han kommer fram och säger hej, frågar om de andra är där inne och går vidare. 

Det är varmt och kvavt inne på puben så jag föreslår att vi ska gå ut och sätta oss. Jag vet inte om de träffat varandra förut, överraskiningen och han han den här nygamla kanske dejten. Vi sätter oss på en cirkelformad bänk och plötsligt sitter jag mitt emellan dem. Överraskningen och jag pratar datainsamling, jag frågar om han vill komma till Cardiff i november, kanske dejten pratar med andra. Jag sitter mitt emellan dem och skickar meddelande till Rafi omg what is happening here!? Överraskningens kompisar vill dra och äta, och han försöker få med oss ut på kvällen och ber om mitt nummer framför kanske dejten och jag säger text me when you go out, han kommer tillbaka en vända och säger att i'll text you when we go out. 

Allt eftersom droppar folk av, kanske dejten och jag bondar över house of cards och jag skickar uppdateringar till Rafi som säger I am intrigued to hear where this night will end. Let the best man win! och jag har dåligt samvete i en sekund för att jag spelat dem mot varandra. Överraskningen smsmar under kvällen och frågar var vi är, säger att de drar ut i stan.

Tillslut är det bara han och jag kvar, och han säger skämtsamt darling we have to talk about 'us' jag frågar do we have to?  Men då är det ju redan på bordet. 

någonstans i vårt dividerande om huruvida vi behöver prata om det säger han its not you, its me och mitt hjärta sjunker. Jag pallar inte. Vad fan är det med honom? Jag går på toa och samlar kraft att vända situationen. Jag kommer tillbaka och säger ok I am going to try really hard to not get angry with you because I know its not your fault. What makes you say that, or behave this way, is based on a presumption about what I want and what I feel, which is really frustrating because you dont know what I feel. I'm just really fed up with guys who presume things about me. Och i bakhuvudet tänker jag att om detta slutar illa så kan jag ju alltid smsma överraskningen. 

Vi blir utkastade från puben och sätter oss utanför och pratar mer. Han säger att han är rädd för att det ska bli för seriöst och att han är en commitmentphobe. Han vet ju inte var han är om ett halvår, så han vill inte gå vidare med något som kan bli seriöst för att it gets messy when I have to leave. 

Och ännu en gång kokar vreden och frustrationen i mig you're not the only one who doesnt know where they will be in six months. I have no idea what I'm doing after march. And I am trying really hard now not to get really angry with you because that is a rubbish excuse. You cannot base a decision now on what might or might not happen in six months. Even if we didint know that things were going to change in six months, for all I know things could change in a month or tomorrow no matter what is happening in six months. 

Jag säger att det enda jag vill veta nu är om han gillar mig nu. Inte vad han ser för framtid för oss. Och baserat på onsdagens beteende så känns det som att han inte gillar mig. Han håller med om att onsdagen var skit, och att det var för att han fick panik och tänkte att om han kom med upp så skulle det betyda att det är seriöst. Jag säger att han drar på alldeles för stora växlar och antar saker om mig och mina känslor som gör mig irriterad. I really dont understand why we are having this conversation. It shouldnt be this complicated.

Så säger han att ja, men det klart att han gillar mig. Gillar mig mycket. Men han har issues. Och jag säger, men vad fan det har ju jag med! 

Så tillslut säger vi att om han följer med mig hem betyder det inte att vi kommer gifta oss, eller att det betyder att det kommer bli messy om ett halvår. Det behöver inte vara så jävla seriöst. Så vi går hem till mig. Dricker gin och hånglar. So we're making out now? Yes I think we are. 

Emilou är snabb

Kanske är det så att jag bara helt enkelt är för snabb. Att för mig så var det självklart att gårdagen bara skulle vara en fortsättning av fredagen och lördagen. Men det kanske inte är så för honom. Han kanske måste i ett mer nyktert tillstånd tänka mer, känna mer, ta det lite mer piano. 

Men för mig när vi väl har tagit steget till att ligga en gång kan man ju lika gärna göra det igen. Och känna, tänka, spela piano samtidigt. Den här sidan av mig kommer fram mer och mer ju äldre jag blir. Den rastlösa, snabba, beslutsamma. Det kan ta mig evigheter att bestämma mig, men när jag väl bestämt mig så finns ingen tvekan. När jag väl känner eller tycker något så är jag trygg och säker på den känslan eller åsikten.
Men i relationer är jag ju ändå livrädd att visa den känslan. Speciellt om jag inte får respons från den andra personen. Då blir jag osäker och frustrerad. Ledsen och besviken.

Så kanske ska jag försöka ta det lite lugnt i mitt huvud. Fatta att alla inte är lika snabba som jag. Det måste få ta lite mer tid. Han måste få lite mer tid. Det är ironiskt hur lik denna situation är situationen jag har/hade med Matt. 

Så jag kanske ska lära mig av mina misstag och ta det lite lugnt.

Emilou och tji fick jag

Dejten igår. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den.
Det började med fjärilar och slutade med irritationsklump i magen.
Hans mod var borta och hans klagosida kom fram. Jag pallar verkligen inte med en till klagosnubbe. Det är så himla jobbigt att bemöta sån skit. Ska jag peppa? Ska jag släppa? Ska jag hålla med? Jag pallar liksom inte.
Klagan hade kunnat kompenseras med mod, men vi kramades inte ens hejdå. Jag förnedrade mig själv med att bjuda upp honom, men han sa att han måste gå. Vilket ju egentligen är fullt förståeligt för det var ju vardag, men det är ju åtminstone en inbjudan till att make a move.
Och här var det jag som trodde att han var mogen och okomplicerad, tji fick jag.

Emilou och det behöver kanske inte vara mer komplicerat än så här

Så kommer måndagen och vardagen och jag har glömt allt det där som jag kände i fredags och lördags. Eller jag kommer ju ihåg att jag kände det men jag känner det inte längre. Allt han sa ekar inte i mitt huvud längre.
Så det var nog bra att jag smsade igår och frågade om han ville hitta på något i veckan. Då när helgkänslan fanns kvar, då när jag mindes fredagen och lördagen lite starkare.
Jag vet inte om det är en bra eller dålig sak att jag är rätt så chill med hela grejen. För å ena sidan så känner jag en säkerhet och trygghet i att han gillar mig och därför behöver jag inte noja. Men å andra sidan kanske det betyder att jag inte gillar honom så mycket. Att jag liksom slutat känna så mycket  som jag kände i lördags. Jag hoppas att det är den tidigare orsaken, att vi liksom är mogna och vuxna och inte spelar spel.Eller som norskan sa, han är tysk och fattar liksom inte varför man ska spela spel och vänta. Vi gillar varandra, kommer bra överens och ska ses på onsdag. Så enkelt är det.  Det behöver verkligen inte vara mer komplicerat än så. 

Emilou och det som fortfarande känns i magen

När vi kysstes så fladdrade det fjärilar i magen och jag darrade lite på benen.

Emilou och det som ekar i mitt huvud

I wanted to say something really clever to impress you so that you would call me tomorrow and want to meet up.

Emilou och kanske dejten som blev ett

I've wanted to kiss you since the first time I met you

Fulla men okomplicerat. Och jag fick frukost lagad till mig. 

Emilou och det ska inte vara så här komplicerat

Tillslut kom han online. Så vi pratade. Och pratade. Vi bröt vårt tidigare rekord på fem timmar och pratade i en till. Den sista extra timmen spenderade vi med att prata om det som vi egentligen skulle prata om. Om 'oss'.
Det var frustrerande. Vi pratade om varandra hela tiden. Menade olika saker. Jag svor. Jag bad att få någon typ av respons på vad jag sagt, men allt han gjorde vara att ge en analys av situationen. Han ger en lång utläggning om hur han funderat på vad vi är och kan vara sedan första gången vi sågs och vid flera tillfällen efter det. Och att det vi har, blandingen av högt och lågt, intellektuellt och skvaller, är fantastiskt och något han verkligen uppskattar. Vid ett tillfälle kunde jag inte göra annat än att skratta för att vi överintellektualiserade allt. Men det frustrerar mig också och jag svär åt honom att i'm not going to fucking pull it out of you, but there is really only one way that I can interpret this. Men så mitt i min frustration då jag säger att vi liksom har två val antingen försöka eller inte, så säger han But cant we just be mates?!

Och då blir allt så självklart för en stund.

Det är det han vill.

Men så säger han att han är förvirrad. Och att det tar honom tid att komma till punkten där han ser sig tillsammans med någon. Jag säger att well I'm kind of giving you that point now.  Men så sa jag att jag ju inte heller var helt säker på om jag kunde se oss tillsammans, och var också förvirrad. Men jag ville sluta vara förvirrad. Så mycket visste jag. Men han var inte där än, så vi var osynkade.

Klockan var då fyra på morgonen och vi kunde nog inte komma längre än så. Vi gillar varandra, gillar att hänga och prata, ser att det kanske kan vara något mer, jag är beredd att prova, han är inte där än. Jag hade bestämt mig innan för att om han gav mig ett vagt svar så skulle jag lämna detta bakom mig, gå vidare och inte hoppas på något mer. Och mitt i detta säger jag det. I had actually decided that if you didnt give me an answer I would move on. Leave this behind me. 
Han är tyst.
Jag frågar om han är okej och han säger I'm just trying to figure out what just happened. och han säger det med sådan uppgivenhet att den där självklarheten suddades ut och han frågar Why did you say that? Because that is what I was thinking and I thought it was  fair to you to tell you that, that I'm getting tired of the limbo and need to get out of it somehow svarar jag.
Jag säger att jag nog är flexibel ändå, för jag fattar att detta kanske kommer lite som en överraskning för honom (fast egentligen tycker jag att han borde ha fattat långt tidigare) och att vi helt enkelt är osynkade. Men att jag inte kan vänta på att han ska synka alldeles för länge.

Vi slutar där. I någon typ av överrenskommelse att vi är förvirrade och osynkade. Men vi vet inte vad vi ska göra åt det. Han tycker jag ska bestämma mig för om jag kan vänta, jag tycker han ska bestämma sig för om han vill göra något åt det. Men eftersom klockan var halv fem vid det här laget insåg vi att vi inte skulle komma någon vart med att försöka lösa det där och då. Jag säger att vi kan ju försöka prata tomorrow or thursday, och vi lägger på. På onsdagen hör jag inget från honom, och halv ett skickar jag ett meddelande so i dont know if you wanted to chat or if you just agreed because I forced you to.... but I'm still up for a bit, or we could chat tomorrow. Just think it would be good to have a chat relatively soon. Han svarar att jo visst vi kan prata, men kan inte ikväll. Jag hade då också fått planer för kvällen och frågar när som passar honom. Han säger någon gång under helgen I'll keep you posted. Jag låter honom bestämma, men tänker att det fanemig inte ska vara så här komplicerat.

Emilou och väntan

Han svarade tillslut. Och nu sitter jag och väntar på att vi ska skypa. Vi sa typ åtta eller nio. Nu är klockan tio. Det var ju inte liksom helt spikat, utan mer vi hörs någon gång ikväll. Men jag föreslog ju ändå en tid. Då håller man väl sig till typ det, eller?
Så jag är inloggad. Och väntar. Alla andra kommer online, men inte han. Så jag väntar. Jag gillar inte att vänta. Kanske ska skriva lite medans jag väntar. Men hjärnan är lite för trött och vill inte komma igång med tankar om han ringer. Det är detta jag hatar med att vänta. Jag vill inte sätta igång med något nytt för att bli avbruten i det.
Så jag är inloggad och väntar.