Emilou och fina fina London

Jag var i London i helgen, med finaste Londontjejerna.
Vi var ute i fredags och jag pratade med tysken när vi kom hem, vi var båda fulla, och tjejerna hijackade vårt samtal när de tyckte vi hade pratat för länge.
Lördagen spenderade vi liggandes i soffor, kollade på lättsmälta filmer och bara hängde och åt mat. Massor av mat.
Ännu en gång kan jag inte skriva av mig av de fina sakerna. Hur fint det var. Hur skönt det är att hänga med dessa brudar, hur vi kompletterar varandra så fint. Hur fantastiskt roliga de är. Hur jag skrattade så jag grät och kipade efter luft av egentligen ingenting. Men jag vill skriva. Inte bara för att få lite balans i vad jag skriver här, men för att jag vill kunna minnas och komma tillbaka till den känslan. Dokumentera den så att jag kan återuppleva den när det inte är lika bra. Är det för mycket begärt?

Emilou och saker man får reda på när man sover med någon

Tydligen så snarkar jag ganska häftigt. (alltså inte häftigt som i coolt, utan häftigt som i mycket)

Emilou och hans smeknamn

Här om veckan när jag hade lite av en issue med att han tog med min sallad hem så hittade paulina på ett smeknamn till honom, the rabbit. 

Och i helgen när vi satt på ett café med kaninbilder på väggarna, så sa han if you ever want to find a birthday or Xmas present for me, get me one of those pictures of rabbits. Och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Så vad som än händer från nu till jul så kommer han få en bild på en kanin i julklapp. 

Emilou och den pirriga tryggheten

Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor just nu. Och vi vet ju alla att detta är en känsloblogg. Men det är som om det är omöjligt, eller åtminstone väldigt svårt, för mig att beskriva det som är bra. Ge mig komplikationer och drama och jag kan skriva tusentals ord. Analysera, vrida och vända, tänka och fundera. Men nu när jag känner en trygghet i det vi har, är nöjd med det vi har, då kan jag inte sätta ord på det. För det är en så komplicerad känsla av trygghet och spänning på samma gång. Det kanske har att göra med det där lugnet jag hittat, hur pretto det än må låta så tar jag inte längre folks beteende gentemot mig som en reflektion av mig. Inte alltid i alla fall. Och detta smittar av sig på hur jag är med D. Jag tar det för vad det är och litar på att om något ändras så pratar vi om det, det är inget han kommer att uttrycka genom att vara kall, inte svara på sms, eller ställa in att träffas. Visst att jag kanske förtrycker vissa känslor och tankar, de där crazy thoughts som ändå snurrar runt lite då och då, men det är nog bara bra att förtrycka dem. För de är ju så ofta bara crazy thoughts.
Men jag tror också att det har mycket mycket att göra med hur han är. Han ger mig rätt typ av bekräftelse. Det är inte att han hela tiden säger att han gillar mig, saknar mig eller ger mig den typen av kärleksförklaringar, utan det är att vi stod i säkert 10 minuter och hånglade när han skulle gå imorse. Att han kommer och ger mig en kram när jag fixar något i köket. Att vi möts mitt i min lilla lilla lägenhet och bara hånglar. För att vi inte vill göra något annat. Det är hur han höll om mig när vi var på utflykt i lördags, hur vi stod i vinden på klippkanten och såg ut över Swanage bay och hånglade. Och hur vi både hånglade och lekte i vattnet när vi badade. Det är jävligt mycket hångel här just nu. Och en massa sex.
Jag tror att efter aktivisten så är jag nog less på att analysera, tänka och känna så jävla mycket. För där tänkte jag ju massa, kände ännu mer, och se var det ledde. Jag pallar inte med komplicerade förhållanden. Och jag tror att det faktum att vi hade vårt snack där i början bidragit till att det inte är så jävla komplicerat. Vi hänger, vi gillar att hänga och det är bra. Han är kanske inte den första jag tänker på på morgonen, eller den jag vill hänga med hela tiden, eller nyckeln till att jag är glad, även om jag tänker på honom ofta, vill hänga med honom ofta, och han gör mig glad. Men jag känner inte att jag måste träffa honom, att jag är beroende av honom för att vara glad, eller att han måste vara det jag tänker på hela tiden. För vi är bra som vi är. Vi har vår självständighet, våra egna liv, men väljer att vara tillsammans blandat med de liven. På något sätt är nog detta den typ av förhållande jag alltid velat ha, så det är ju bra att få prova på det nu. Även om det inte håller i längden, och vi kanske är på helt olika ställen om ett år. För jag har fått prova, och jag har fått vara med honom under denna tid.

Emilou och vad jag gjorde i helgen

Emilou och teach me how to dance real slow

Kära hjärtanens vad jag älskar denna låten. Basen. Pianot. Smärtan i hans röst. Stämmorna. Det går rätt in i mig. Känns i hela kroppen.

Emilou och åh fan

Pratade med aktivisten igår. Länge länge. Och knepigt. Å ena sidan förstår jag honom och har all sympati i världen. Men å andra sidan blir jag bara så himla less på att han liksom bara rör till allt hela tiden. Gör det så himla komplicerat. Och liksom inte tänker så mycket på hur det han säger kan tas. Jag lyssnar försöker förstå. Men han kommer alltid tillbaka till att vi inte förstår varandra, och hur det kan leda till katastrof. Jag försöker säga att det inte behöver bli katastrof. Men tänker att om han fortsätter att vara så här knepig så pallar jag inte mycket mer. Och det är kanske det han menar. Att saker har ändrats, något har blivit skevt. Han har på något sätt blivit besviken på mig, för att jag inte reagerade på det sätt han ville eller förväntade sig när han öppnade upp. Jag klantade mig. Men jag tror att vad jag än sagt eller gjort så hade han blivit besviken. Inget jag kan göra är nog. Thats the nature of the beast. Och han vet det, han inser det. Men kan inte undgå att känna det. Det är knepigt, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag trodde att vi var på väg framåt, men det verkar som om vi snurrar runt fram och tillbaka.

emilou och den bra känslan

Jag slogs just av en så himla bra känsla. Livet känns så himla bra, äntligen.
Det klart att det stormar och snurrar nu med, men av någon anledning känns det som om jag kan klara av storm och snurr.

Emilou och Your Drums, Your Love

Friends say I've got something wrong, cause I've been trying to reach you for so long.

I've been treading water for your love, whether I sink or swim it is you that I am thinking of.




Ibland så verkar det som om det är lättare att tänka på det som varit än det som är nu. Detta är hur jag kände så himla länge med aktivisten. Mycket i denna låt säger verkligen mycket om hur det var.

Emilou och 'im not staying over'

Vi var på puben för att portugisiskan kommit tillbaka till soton. Vi nickade till varandra när han kom dit, men pratade inte så mycket under kvällen. Jag skickade ett sms och sa sorry I can't just talk to you. Han läste det när han var bredvid mig och sa so this is how we communicate now? 

Folk droppade av som vanligt och tillslut var det bara vi kvar. Vi gick hemåt mig och han sa I'm not staying over. För jag skulle upp tidigt imorse. Men så pratar vi i timmar om ex och folk som varit där under kvällen. Vi dricker gin och det blir sent. Han påstår fortfarande att han inte ska sova över. Men klockan fem på morgonen ligger vi i bäddsoffan och pratar om vad vi är och om 'oss'. Och vi bestämmer att vi inte behöver definiera något, men att vi inte ska träffa andra. Vi pratar om att åka iväg någonstans nästa helg, och han stannade kvar hos mig när jag åkte imorse. 

Det går fort. Men känns bra. 

Emilou och slutet

Aktivisten och jag pratade idag. Och bråkade. Fem och en halv timme. Många saker blev sagda som kanske kommer göra ont, en del gör ont nu. Men hans roll i kärlekshistorien är helt över nu. Han träffade någon annan från januari. Jag berättade att jag träffar någon annan nu. Så vad som än händer med tysken så är ju detta helt över nu. 

Och jag är nu livrädd att förstöra grejen med tysken.

Tidigare så har jag ju varit kluven över aktivisten, och tänkt att kanske kanske, men nu har han sagt i don't want to be in a relationship with you och då finns det ju ingen tvekan. Jag vet inte riktigt vad som lett mig till att tvivla förut, signalerna har ju egentligen varit rätt tydliga. 

Men nu är det slut. Och det känns bra.

Emilou och ett par timmar på Skype och det moraliska dilemmat

Jag kommer hem från bion med arkeologerna och har fortfarande ont i huvudet. Pratar med mamma och säger att jag är så himla trött. Har gått och lagt mig klockan tio hela veckan. 

Men jag kommer också hem till ett meddelande från aktivisten, han som varit  huvudpersonen i mitt kärleksdrama under så lång tid, men nu blivit omkörd av tysken. Han vill Skypa. Vi har inte facebookat på ett tag, och definitivt inte lika ofta som förut. Han har inte ens någon 'cover story' för att vilja prata, oftast förut har det alltid funnits en annan anledning. 

Jag är ju egentligen trött, men säger sure I'm home now och tänker att vi ska prata i kanske en timme. Två och en halv timme senare har vi pratat i mun på varandra, flugit mellan ämnen,drivit med varandra och bråkat. Jag ligger i sängen när vi lägger på, det har nästan blivit en vana nu, och jag har en lycklig känsla i magen. Huvudvärken är borta. 

Ikväll ska jag träffa tysken. 

Jag har inte haft modet att säga något till aktivisten om att ultimatumet jag ställde förut inte längre gäller. Men någon gång måste jag nog säga något så att han inte tror att det fortfarande är så. Ibland undrar jag hur sjutton jag hamnat i denna situation. Från att inte ha träffat någon fin kille på evigheter så träffar jag två fina samtidigt. 

Livet alltså. 

Emilou darling

När jag hörde en kompis kalla sin tjej darling tänkte jag att jag aldrig vill bli kallad darling. Det lät så ömtåligt, så mjukt och underlåtande. Fast på ett nedlåtande sätt, som att jag kallar dig något mjukt som låter fint, men egentligen är det jävligt nedlåtande och för att jag ska visa att jag bestämmer hur du är. 

Men i fredags när han sa 

Darling, we need to talk about us

så sa han det på ett så fantastiskt skämtsamt fint sätt att det liksom var okej.

Och i lördags när han sa

Darling, do you happen to have a spare toothbrush?

Då fastnade det. 

Emilou darling. 

Emilou och migrän

Jag fick en ordentlig migrän attack i söndagskväll och det har hållit i sig. Det som är så himla sopigt är att jag brukar träna bort smärta, men nu så orsakade träningen smärta (fick attacken efter en jogging tur). Och jag börjar känna det i kroppen. Säkerligen gör migrän efterdaningarna en hel del, men jag känner mig deppig, trist och allmänt sopig. Konstant trött är jag också. Jag har nu försökt låta bli skärmar idag och har bokat massage på torsdag. Förhoppningsvis går den här skiten över snart. Ska ändå till doktorn imorgon.