emilou och att springa

jag ligger ju i hårdträning för det där galna loppet som jag och D ska springa (han en halvmara, jag bara 10km). Egentligen är det ju helt galet att jag ska springa detta jävla lopp. Inte bara för att det är ett galet lopp, men också för att jag ju tänker att jag inte gillar att springa. Nu när jag sitter här hemma och har som plan att jag ska ut och springa så kan jag verkligen inte tänka mig något tråkigare.
Men så vet jag ju också att när jag väl är ute och lyssnar på min podcast och fått in rytmen, jag då är det ju ganska behagligt. Ibland rent av roligt. Jag vet ju också vilken kick det ger mig efteråt. Och tänk hur fantastiskt jag kommer att må när jag faktiskt förbättrat min kondition och springer det där jävla extremloppet.
Problemet är bara att jag inte är så himla bra på att uppskatta saker i framtiden. Eller skrämmas av dem för den delen. Tur då att jag har lite stolthet och envishet, och att D också ska springa annars hade jag nog gett upp. Men nu har jag något att bevisa. Någon att imponera på (även om min kondis inte är något jämfört med hans). Så jag sticker ut och springer nu.

Emilou och vad som händer här

Det blir alltid tyst här på bloggen när livet snurrar lite extra snabbt och bra saker händer. Då jag inte har tid att tänka, reflektera och fundera. Kanske egentligen lika mycket för att jag inte behöver det som att jag inte har tid för det.
Men så kommer ju såklart dagen då jag måste producera ord. Jag måste skriva något för min avhandling, och då hamnar jag i tankarnas värld, behöver fundera och uttrycka det i ord, och då kommer ju bloggorden till mig snabbare än jobborden. För bloggorden har ju väntat på att få komma fram, väntat på att jag ska skriva dem, känna dem, se dem. Så här är jag. Jag bloggar. Skriver av mig de där grejerna som händer här, reflekterar över dem och sen kanske jag kan skriva jobborden.
Jag har varit sjuk med olika sjukdomar i princip den senaste månaden. Huvudvärken är för tillfället över, men annan skit tog över och ledde till ännu mera sjukdom.Rafi flyttar hem idag, och jag och D hade en asdålig vecka förra veckan. Men trots detta så känns livet rätt bra. Jag sprang 12km idag för att jag tränar inför ett 10km extremlopp i december, det var jävligt tufft och jag var tvungen att gå lite, men efter det har jag varit på någon typ av endorfin high och livet har kännts jävligt bra.
Det är massa små saker som händer, typ att en gammal kompis hörde av sig och ville äta lunch. En kompis som jag undrat varför jag inte hört av på ett tag, och det visar sig att det var familjeproblem som ställt till i livet. Att jag ikväll gick på ett möte och plötsligt har en roll som aktivist, där jag är bekväm med att bli ifrågasatt. Och sen pratar med snubben som ifrågasatte mig. Att D inte springer iväg när det verkligen spelar roll. Att mina föräldrar är de finaste i världen och jag inser att även när de inte är bäst så är de jävligt bra. För de hjälpte mig att välja kläder när jag skulle prata på en politisk grej, och lyssnade på mig när jag övade femton gånger. Medan mina kompisars föräldrar inte verkade ens veta att de var där.
Jag är inte lika rädd längre för att det jag gör ska dömas av folk. Jag trivs plötsligt med saker, och är nöjd med det jag gör och med livet. Who knew this would happen?

Emilou och that is why I love you

Då i fredags när vi pratade på fyllan om allt och inget och jag försökte hitta bra wifi så sa han

.... That is why I love you

Jag kommer inte ihåg vad det var han sa innan det, men jag svarade 

No you love me because....

Och självklart kommer jag inte ihåg vad det var jag sa heller, men jag kommer ihåg att vi sa det. 

Det är mycket sådant, saker som sägs i förbigående, som ett skämt, när vi är fulla. Men saker som ändå stannar kvar lite, saker som jag ändå minns. Men jag vet att jag inte kan ta på för stort allvar, för de sägs i förbigående, som skämt när vi är fulla. Så jag vet att jag inte kan ta det på allvar. Av alla de anledningarna. Men jag minns dem och tänker på dem ibland.

Emilou och fina fina London

Jag var i London i helgen, med finaste Londontjejerna.
Vi var ute i fredags och jag pratade med tysken när vi kom hem, vi var båda fulla, och tjejerna hijackade vårt samtal när de tyckte vi hade pratat för länge.
Lördagen spenderade vi liggandes i soffor, kollade på lättsmälta filmer och bara hängde och åt mat. Massor av mat.
Ännu en gång kan jag inte skriva av mig av de fina sakerna. Hur fint det var. Hur skönt det är att hänga med dessa brudar, hur vi kompletterar varandra så fint. Hur fantastiskt roliga de är. Hur jag skrattade så jag grät och kipade efter luft av egentligen ingenting. Men jag vill skriva. Inte bara för att få lite balans i vad jag skriver här, men för att jag vill kunna minnas och komma tillbaka till den känslan. Dokumentera den så att jag kan återuppleva den när det inte är lika bra. Är det för mycket begärt?

Emilou och saker man får reda på när man sover med någon

Tydligen så snarkar jag ganska häftigt. (alltså inte häftigt som i coolt, utan häftigt som i mycket)

Emilou och hans smeknamn

Här om veckan när jag hade lite av en issue med att han tog med min sallad hem så hittade paulina på ett smeknamn till honom, the rabbit. 

Och i helgen när vi satt på ett café med kaninbilder på väggarna, så sa han if you ever want to find a birthday or Xmas present for me, get me one of those pictures of rabbits. Och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Så vad som än händer från nu till jul så kommer han få en bild på en kanin i julklapp. 

Emilou och den pirriga tryggheten

Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor just nu. Och vi vet ju alla att detta är en känsloblogg. Men det är som om det är omöjligt, eller åtminstone väldigt svårt, för mig att beskriva det som är bra. Ge mig komplikationer och drama och jag kan skriva tusentals ord. Analysera, vrida och vända, tänka och fundera. Men nu när jag känner en trygghet i det vi har, är nöjd med det vi har, då kan jag inte sätta ord på det. För det är en så komplicerad känsla av trygghet och spänning på samma gång. Det kanske har att göra med det där lugnet jag hittat, hur pretto det än må låta så tar jag inte längre folks beteende gentemot mig som en reflektion av mig. Inte alltid i alla fall. Och detta smittar av sig på hur jag är med D. Jag tar det för vad det är och litar på att om något ändras så pratar vi om det, det är inget han kommer att uttrycka genom att vara kall, inte svara på sms, eller ställa in att träffas. Visst att jag kanske förtrycker vissa känslor och tankar, de där crazy thoughts som ändå snurrar runt lite då och då, men det är nog bara bra att förtrycka dem. För de är ju så ofta bara crazy thoughts.
Men jag tror också att det har mycket mycket att göra med hur han är. Han ger mig rätt typ av bekräftelse. Det är inte att han hela tiden säger att han gillar mig, saknar mig eller ger mig den typen av kärleksförklaringar, utan det är att vi stod i säkert 10 minuter och hånglade när han skulle gå imorse. Att han kommer och ger mig en kram när jag fixar något i köket. Att vi möts mitt i min lilla lilla lägenhet och bara hånglar. För att vi inte vill göra något annat. Det är hur han höll om mig när vi var på utflykt i lördags, hur vi stod i vinden på klippkanten och såg ut över Swanage bay och hånglade. Och hur vi både hånglade och lekte i vattnet när vi badade. Det är jävligt mycket hångel här just nu. Och en massa sex.
Jag tror att efter aktivisten så är jag nog less på att analysera, tänka och känna så jävla mycket. För där tänkte jag ju massa, kände ännu mer, och se var det ledde. Jag pallar inte med komplicerade förhållanden. Och jag tror att det faktum att vi hade vårt snack där i början bidragit till att det inte är så jävla komplicerat. Vi hänger, vi gillar att hänga och det är bra. Han är kanske inte den första jag tänker på på morgonen, eller den jag vill hänga med hela tiden, eller nyckeln till att jag är glad, även om jag tänker på honom ofta, vill hänga med honom ofta, och han gör mig glad. Men jag känner inte att jag måste träffa honom, att jag är beroende av honom för att vara glad, eller att han måste vara det jag tänker på hela tiden. För vi är bra som vi är. Vi har vår självständighet, våra egna liv, men väljer att vara tillsammans blandat med de liven. På något sätt är nog detta den typ av förhållande jag alltid velat ha, så det är ju bra att få prova på det nu. Även om det inte håller i längden, och vi kanske är på helt olika ställen om ett år. För jag har fått prova, och jag har fått vara med honom under denna tid.

Emilou och vad jag gjorde i helgen

Emilou och teach me how to dance real slow

Kära hjärtanens vad jag älskar denna låten. Basen. Pianot. Smärtan i hans röst. Stämmorna. Det går rätt in i mig. Känns i hela kroppen.

Emilou och åh fan

Pratade med aktivisten igår. Länge länge. Och knepigt. Å ena sidan förstår jag honom och har all sympati i världen. Men å andra sidan blir jag bara så himla less på att han liksom bara rör till allt hela tiden. Gör det så himla komplicerat. Och liksom inte tänker så mycket på hur det han säger kan tas. Jag lyssnar försöker förstå. Men han kommer alltid tillbaka till att vi inte förstår varandra, och hur det kan leda till katastrof. Jag försöker säga att det inte behöver bli katastrof. Men tänker att om han fortsätter att vara så här knepig så pallar jag inte mycket mer. Och det är kanske det han menar. Att saker har ändrats, något har blivit skevt. Han har på något sätt blivit besviken på mig, för att jag inte reagerade på det sätt han ville eller förväntade sig när han öppnade upp. Jag klantade mig. Men jag tror att vad jag än sagt eller gjort så hade han blivit besviken. Inget jag kan göra är nog. Thats the nature of the beast. Och han vet det, han inser det. Men kan inte undgå att känna det. Det är knepigt, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag trodde att vi var på väg framåt, men det verkar som om vi snurrar runt fram och tillbaka.

emilou och den bra känslan

Jag slogs just av en så himla bra känsla. Livet känns så himla bra, äntligen.
Det klart att det stormar och snurrar nu med, men av någon anledning känns det som om jag kan klara av storm och snurr.

Emilou och Your Drums, Your Love

Friends say I've got something wrong, cause I've been trying to reach you for so long.

I've been treading water for your love, whether I sink or swim it is you that I am thinking of.




Ibland så verkar det som om det är lättare att tänka på det som varit än det som är nu. Detta är hur jag kände så himla länge med aktivisten. Mycket i denna låt säger verkligen mycket om hur det var.

Emilou och 'im not staying over'

Vi var på puben för att portugisiskan kommit tillbaka till soton. Vi nickade till varandra när han kom dit, men pratade inte så mycket under kvällen. Jag skickade ett sms och sa sorry I can't just talk to you. Han läste det när han var bredvid mig och sa so this is how we communicate now? 

Folk droppade av som vanligt och tillslut var det bara vi kvar. Vi gick hemåt mig och han sa I'm not staying over. För jag skulle upp tidigt imorse. Men så pratar vi i timmar om ex och folk som varit där under kvällen. Vi dricker gin och det blir sent. Han påstår fortfarande att han inte ska sova över. Men klockan fem på morgonen ligger vi i bäddsoffan och pratar om vad vi är och om 'oss'. Och vi bestämmer att vi inte behöver definiera något, men att vi inte ska träffa andra. Vi pratar om att åka iväg någonstans nästa helg, och han stannade kvar hos mig när jag åkte imorse. 

Det går fort. Men känns bra. 

Emilou och slutet

Aktivisten och jag pratade idag. Och bråkade. Fem och en halv timme. Många saker blev sagda som kanske kommer göra ont, en del gör ont nu. Men hans roll i kärlekshistorien är helt över nu. Han träffade någon annan från januari. Jag berättade att jag träffar någon annan nu. Så vad som än händer med tysken så är ju detta helt över nu. 

Och jag är nu livrädd att förstöra grejen med tysken.

Tidigare så har jag ju varit kluven över aktivisten, och tänkt att kanske kanske, men nu har han sagt i don't want to be in a relationship with you och då finns det ju ingen tvekan. Jag vet inte riktigt vad som lett mig till att tvivla förut, signalerna har ju egentligen varit rätt tydliga. 

Men nu är det slut. Och det känns bra.