Emilou och den där känslan

att jag liksom inte kan få nog av att vara med honom. Han kom förbi efter sin statistik kurs som var här i byggnaden och vi gick och drack kaffe, och trots att vi ju spenderat hela helgen tillsammans hade vi liksom ändå massa saker att prata om. Jag tröttnar inte på att vara med honom utan vill bara vara med honom hela tiden.
Vi gick även tillsammans genom min byggnad, och sprang in i hans handledare. Och jag tror att jag typ rodnade lite när vi gick bredvid varandra för jag har inte riktigt helt vant mig än vid att vi är ett par så där officiellt. Så det känns fortfarande som om folk kommer på oss med något vi försöker hålla hemligt när de ser oss.

Emilou och helgen

Det finns så många saker jag vill säga om den här helgen. Så många fina grejer som hände. Mest för att jag och D var tillsammans från fredag kväll till nu för en timme sedan ungefär. Han sov hos mig, jag sov hos honom.
Vi åkte på upptäcktsfärd till Portsmouth och drack bubbel på en restaurang. Jag fick reda på att han är höjdrädd när vi var uppe i Spinnacker tower. Vi promenerade i kylan med en öl i handen till the brighton of pourtsmouth och gick till en jättecool bar med både mat, dansgolv, livlig bar och lugn bar i ett. Och jag sa I really like being out with you. och han sa I really like being out with you too.
Så gick vi till en annan pub som till en början verkade ganska sunkig, men så insåg D hur många ales de hade och älskade puben efter det. Jag drack en vanlig lager. När vi kom ut från puben sa jag even if we dont work out when I'm in australia or after,even if I want us to work, if we dont thats ok, cause I'm having such a good time with you now. 
Vi skämtade om att det var lite för planerat för vi hade ju bokat både middagen och spinnacker tower i förväg. Och försökte hitta på grejer för att göra det lite mer spännande. Men det behövde vi egentligen inte bry oss om, för det stod tågen för istället. Det visade sig att tågen var inställda från två stationer innan vi kom hem. Men tågbolaget fixade taxi och vi hamnade i en taxi med två DJs som åkt från Brighton och skulle spela på en sunkig klubb i southampton, jag skröt lite (inte på riktigt) om mina nyfunna youtube dj skills.
Men på tåget innan vi träffade våra nya vänner hade han också frågat vad min 10 års plan är. Och jag har nog aldrig egentligen tänkt så långt. På något sätt satte det ändå lite stämning för sen mitt i natten hemma hos honom började vi prata om Australien och vad som kommer hända när jag åker och är borta. Och efter lite om och men kom vi fram till att vi vill försöka hålla ihop, och att vi vill hålla kontakt när jag är där, och att om vi är på någolunda samma ställe när jag kommer tillbaka så vill vi plocka upp där vi slutade innan. Men att det faktiskt kan vara så att det inte blir så. Att saker och ting händer. Jag sa att jag inte vill kräva av honom och inte vill att han kräver av mig att vi söker jobb på samma ställen, för det viktigaste är att hitta ett jobb som man vill ha och trivs med. Och om vi vill att det ska funka så får vi det att funka. Men det är inget som liksom går att säga i förhand. Och det kändes så himla bra att ha den konversationen, utan att bli sårad eller såra. På ett sätt så unnar vi liksom varandra att vara ego. Att vi liksom kan vara realistiska med att vi kanske inte kan prioritera varandra först just nu, för vi är på väg att skapa våra karriärer. Och det kanske låter kallt och ego, men det är också bra att ha det sagt för annars tror jag att det lätt kan bli besvikelse.
Men samtidigt som jag skriver detta så känner jag liksom lite i magen att jag ju hemskt gärna vill att vi ska funka efter Australien. Och att jag är villig att kanske kompromissa karriären lite för att få vara med honom. Eller jobba på att hitta en lösning som inkluderar båda. Och någonstans inom honom tror jag att han tänker på samma sätt, för där någonstans mitt i natten så sa han of course I dont want you to go to Australia, but you are.  
Hur som helst var det skönt att ha haft det här samtalet för det oroade mig lite. Och att det är så lätt att prata med honom om det här. Och den här helgen var verkligen så himla fin att jag verkligen inte ville att den skulle ta slut.

Emilou och början på slutet

Tanken är att jag ska lämna in min avhandling om typ en månad. Kanske en och en halv om jag behöver. Och det har liksom varit en grej som legat någonstans i framtiden tidigare, men nu idag blivit så mycket mer verkligt.
Först och främst så bekräftade vi den externa examinatorn, och preliminärbokade honom för tidigt i juli. Visst att det går att ändra på, men det vore ju dumt att göra det och slösa på hans tid. Så det här betyder att han behöver avhandlingen i april som senast. Och den där deadlinen om en och en halv månad blev plötsligt så mycket mer på riktigt.
Det andra som skedde var att jag äntligen äntligen hörde från australien angående alla praktikaliteter. Och jag ska börja kolla på flyg. De har hittat pengar för mig att leva på och rekommenderar boende. Vi ska börja prata om vad jag vill få ut av att vara där. Och plötsligt så blev det lite mer på riktigt och jag börjar se fram emot det.
Herregud, snart snart är jag klar med detta. Det ja har jobbat på under de senaste 3.5 åren. Och det känns egentligen inte som att jag har hittat ett bra sätt att uttrycka det jag vill säga på, men det måste jag helt enkelt göra snabbt som attan. för nu är det på riktigt.

Emilou och den där jävla julkalendern 2

Här kommer några till.

Så här försökte jag göra samhället bättre.
Jag blev ju politiskt aktiv. Jag jobbar för tillfället på en living wage kampanj och en mot payday loan companies. Så 2013 var ett år då jag gjorde mer än vanligt för att göra världen bättre.

Bästa låt.
Shit det fanns så många, men en som liksom kom att betyda lite mer var denna

http://youtu.be/1_M8PrJ3ZTY

Tv serier jag tittade på.
många som vanligt, några gamla:
Greys anatomy, the newsroom, the good wife, suits, the wire, 2 broke girls.

några nya:
Girls, house of cards, breaking bad, homeland, sherlock.

nyheter som berörde:
Asså nu vill jag ju skriva något smart och kreddigt, men om sanningen ska fram så hänger jag ju inte med så mycket i nyheterna. De berör mig oftast för mycket och jag blir bara arg. Men en sak som jag kommer ihåg att jag blev glad över var den när George Osborne sa att han skulle införa en cap on the cost of credit. Det visade att vår kampanj mot payday loan companies har haft effekt. Det visar att politik inte bara handlar om val och att man kan påverka saker även utifrån westminster.

Emilou och avhandlingen 2

Jag skrev ju om mitt dåliga beteende när det gick dåligt att skriva. Jag kan nu meddela att jag gör på samma sätt när det går bra att skriva. Jag skrev ett bra stycke, var lite nöjd och kollade mailen och facebook.
Igår utförde jag även en grundlig marknadsundersökning av flyg samt transport för resan hem i februari. Och imorse mailade jag min hyresvärd om alla problemen med lägenheten, typ som att temperaturen på ugnen inte går att kontrollera. Ska försöka jobba på bra till klockan 14 och sen ut och springa en snabbis.

Emilou och den där jävla julkalendern

ja det har ju inte gått så bra med den där kalendern, så här kommer ett par stycken på samma gång för någon gång borde jag väl bli klar med den. Anledningen till att jag började med den var ju för att det är en kul grej, men den är ju bara kul om man faktiskt gör det.

Bästa måltid
När jag var uppe i Sheffield under påsken träffade jag Martin och vi jobbade lite i (favorit) biblioteket under dagen och gick sedan och åt på en indisk restaurang. Det var samma restaurang som jag varit på med mamma och pappa då de träffade Sheffield tysken, men de visste inte att vi var ihop. Det är en mysig liten restaurang som verkar vara ett riktigt familjeföretag, där mannen mötte oss i dörren och frun serverade maten. Av någon anledning hamnade vi precis vid köksluckan och såg därmed all mat som åkte ut på borden, och någon gång måste Martin sagt typ det där såg gott ut och hon berättade då vad det var och fixade en smakbit åt honom. Vi åt i timmar och pratade politik på ett sätt vi inte gjort på länge och som vi inte lyckats med sedan dess. Och jag fick den där känslan av att vi hör ihop. Kanske inte romantiskt, men att vi alltid kommer att följa varandras öden. Vi kommer alltid att ha något gemensamt, så där som man bara har med gamla vänner.

Sämsta måltid

Det måste ha varit den middagen D och jag åt den där lördagen efter Chelsea bridge incidenten. Vi var båda bakis, vi hade fortsatt den jobbiga konversationen och inte varit ute på hela dagen och jag hade fortfarande ångest. Jag hade ingen lust att äta för ångesten gjorde att jag mådde illa och maten som hade smakat gott dagen innan smakade skit.
Båda dessa inlägg handlar ju mer om situationen än om själva maten, för jag kan nog inte säga att jag kommer ihåg några specifika måltider...

Bästa händelse
Då jag stod upp för mig själv och sa till D att jag inte tänkte låta honom slippa undan för att han var rädd.

Detta hoppas jag händer 2014
Att jag blir klar och godkänd på avhandlingen.
Att jag åker till Australien och får iväg (minst) två bra publikationer.
Att jag lär mig surfa i Australien
Att jag får ett bra intressant roligt jobb efter jag blivit klar.
Att jag och D håller ihop.

Emilou och pojkvännen

who is D? 
Det är en kollega som frågar när jag berättar om vad vi gjorde i helgen då D tappade sina skor. Och det självklara svaret skulle ju vara its my boyfiend, men jag kan inte förmå mig att säga det. Så jag rodnar, låtsas att jag inte hört att han frågat och undviker att svara.
Det är ju egentligen lite löjligt att jag inte kan förmå mig att kalla honom  min pokjvän. Och jag trodde att jag i det kontextet skulle ha kunnat säga det, men icke.
Vi har ju varit 'ihop' i fem månader snart. Och han benämner sig själv som min pojkvän lite då och då. Men jag har inte lyckats kalla mig hans flickvän eller honom min pojkvän. Det har ju inte alls att göra med att jag inte ser oss som så, det har bara att göra med att det känns så himla konstigt att sätta det ordet på det.
Kanske känns the guy I'm seeing bättre. Jag får prova.

Emilou och avhandlingen

Jag måste skriva om en stor del av avhandlingen, och jag vet inte riktigt hur jag ska strukturera detta nya. Men så har jag i alla fall fått typ 500 ord av introduktionen skriven. Eller jag kopierade lite text från ett annat kapitel. Men jag är ändå liksom nöjd med vad jag gjort, så jag belönar mig med att kolla facebook.I denna takt kommer jag alltså aldrig att bli klar. Och snart så kommer paniken det kan jag lova.
Egentligen tycker jag ju att det här är kul. Det handlar bara om att komma över rädslan att misslyckas och kämpa igenom när man inte riktigt vet var man ska i argumentet. Inte kolla facebook när det händer. Eller blogga. För nu sitter jag ju här igen, jobborden måste komma, men då är det lättare att blogga.

Emilou blir öppen igen

Ja, jag märkte ju att jag inte skriver mer för att den är stängd. Så då kan den lika gärna vara öppen.
Jag har ju totalt failat att skriva den där bloggkalendern. Det är nog ganska mycket för att jag liksom inte har den tiden själv längre. Och det har inte bara att göra med D utan att jag sitter i ett mer livligt kontor osv.
Hur som helst, nu skriver jag för jag måste komma ihåg det här.
Igår var jag och D på utflykt som började med att jag var skitförbannad på honom för att han hade åkt på ett tåg som jag missade utan mig, och han var sur på mig för att jag missade det, och slutade med att han tappade sina skor i en lergrop och vi hittade flipflops åt honom på stranden. Men det viktigaste och finaste var att han sökte min hand där vi gick i jordskredet. Och jag pirrade av kärlek i hela kroppen. Sen sov jag över hos honm efter en fest vi var på på kvällen och även om det under vår promenad hem visade sig att vi har helt olika bild av hur vi blev ihop så vaknade jag ju bredvid honom och han sa its nice that you are here. Och jag svarade It is nice to be here.

Emilou och Julkalendern den 14e december- vad får mig att skratta

Jag är inte ofta en sucker för youtube fenomen (mest för att jag inte hänger med), men alltså detta här får mig att fnissa okontrollerat varje gång jag ser det. Spelade upp det för mina syrror, de fattade inte alls vad som var så roligt.

Emilou och Julkalendern 3- Bästa fotot

Nä jag kan inte välja en bild. Det blir tre favorit bilder från året, och då har jag ändå varit snål. Kanske blir det ett inlägg med bara favorit bilder en dag.
Nummer ett är stolt moster bilden.

 Vi var och åt lunch och jag bar på E när vi gick mot bilen, och jag kände att han höll på att bli trött. Så jag började gå långsammare och sjunga vaggvisor, och tillslut så somnade han på mig. En sovtung bebiskropp som somnat på dig är bland det mjukaste som finns. Här har jag precis lagt honom i bilstolen, han hatar att åka bil. Men denna bilresa gick smärtfritt eftersom han sov. Tack vare moster emilou.

Den andra bilden är från Nottinghill Carnival.

Jag är precis lika glad som jag ser ut. Vi spenderade i princip hela dagen med att sitta bredvid en sophög med en permanent marker och ritade på oss och alla som gick förbi. Det var sommar och varmt. Vi var i London som visade sig från sin absolut bästa sida. Jag var med mina finaste london kompisar och livet var fantastiskt. 

Det tredje fotot är från Ds och mitt första äventyr till Swanage Bay.

Vi stod ute på klippan och höll om varandra. Vi hade dejtat i kanske en månad, jag klarade inte av att cykla upp för den långa backen, vi badade i havet i september och drack öl i hamnen med massa fiskmåsar som jag försökte undvika. Men det som gjorde att jag verkligen började tänka att det här kunde vara något bra var att vi kom till tågstationen i princip samtidigt trots att vi bara bestämt vilket tåg vi skulle ta, inte när vi skulle ses. 

Emilou och julkalendern 2- bästa träningshändelse

Som den intelligente läsaren må ha uppmärksammat så är det idag den 8e december, men jag har hittils bara skrivit ett inlägg i julkalendern, och jag ligger alltså efter i denna julkalender.Jag suger helt enkelt på att blogga för tillfället.
Men lite så väntade jag med att skriva det här inlägget för att se hur helgens aktiviteter artade sig. För även om det kanske inte blir årets bästa träningshändelse, så var det i alla fall årets träningshändelse. Jag sprang ett extrem 10K lopp. Jag har ju inte hunnit träna så mycket som jag tänkt mig, och periodvis undrade jag vad fan det var jag höll på med. Vi klättrade upp för backar som säkert hade 30% lutning och var 150 meter höga. Idag kan jag knappt gå. Jag vet inte om jag tyckte det var kul, om det kändes som en bedrift eller om det bara var idiotiskt. Men jag är ganska stolt över att jag gjorde det på 1.13.26 och att jag på sista biten sprang ganska fort, och att jag kände att jag hade kunnat göra det snabbare.

Emilou och julkalendern 1- Bästa bok

Jag har ändå läst en del detta år. Och det finns många böcker som jag skulle kunna hitta på varför de var bästa boken, typ Saul Alinskys Rules for Radicals för att den ju blev rekommenderad till mig när jag började bli politiskt aktiv. Eller Philip Goulds The unfinished revolution för att den gav mig en bättre förståelse för hur New Labour kom till. Eller boken om Vivienne Westwood för att den var så bra skriven och förordet andades kontrovers.
Men jag tänker att det här ju ändå är en känsloblogg, så jag tar de böcker, ja jag kan ju inte hålla mig till en, som berört mig mest sådär rått känslosamt. Dessa böcker grät jag till. Och jag gråter inte ofta (längre).
Den första är lite pinsam, för jag insåg (kanske egentligen alldeles för sent) att det var en ungdomsbok. Men hey, det verkar som om jag älskar ungdomsböcker. Den heter The fault is in our stars, och handlar om en kille och en tjej med cancer som träffas på support group och blir jättekära. Och liksom måste acceptera att de kommer dö men samtidigt är jättekära. De har en kompis som har cancer i ögonen (?) som får dem bortopererade. De åker till Amsterdam för att träffa deras favorit författare som visar sig vara en arrogant alkis.
Jag vet inte riktigt varför denna bok liksom grep tag i mig så hårt. Eller liksom det klart att cancer, kärlek och drömmar berör vem som helst. Men så att jag börjar gråta? Jag kan se en sorglig film som alla andra gråter till utan att ens snyfta till. Men till denna bok så grät jag. Jag läste den samtidigt som jag insåg att jag var kär i aktivisten, så jag såg väl någon bisarr parallell och det kanske var det som gjorde det. Eller så är jag bara en sucker för romatik.
Den andra boken är En man som heter Ove. Och den grät jag till för att den påminde mig så mycket om min pappa. Inte bara för namnet, och pappa är inte alls på samma nivå som Ove i boken. Men det gav mig på något vis en insikt till hur en gammal man tänker runt livet. Och det berörde som fan.

Emilou och julkalendern

Den där Jenny har hittat på en julkalender, och eftersom denna blog nu blivit typ bara kärlek och känslor så tänker jag att det här kan vara en bra utmaning för att få lite variation här. Jag gjorde ju en, jag ville säga förra året men insåg att det var 2011, och det var ju ganska kul. För mig i alla fall. Jag börjar ju lite sent så jag har lite att komma ikapp.
Så listan (något modifierad) är som följer: 
1. Bästa bok
2. Bästa träningshändelse
3. Favoritfotot
4. Bästa måltid
5. Sämsta måltid
6. Bästa händelse
7. Detta hoppas jag händer 2014
8. Så här försökte jag göra samhället bättre
9. Bästa låt
10. Tv-serier jag tittade på
11- Nyhet(er) som berörde
12. Det bästa med D.
13. något som får mig att skratta.
14. Det bästa med året 
15. Det sämsta med året
16. Mitt jobb 2013
17. Bästa reseminnet
18. Min födelsedag
19. Det här önskar jag mig i julklapp
20. Bästa kompishändelse
21. Politiska ställningstagande
22. Bloggförälskelse
23. Gör det här bättre 2014 än du gjorde det 2013
24. Så här tror jag att julafton 2014 kommer att bli

Klara färdiga gå!