Emilou och edit

Ja alltså det tidigare inlägget var ju inte så informativt. Men jag tror jag kommit underfund med vad det är som gör det så jävla svårt att sätta ordet på det, det är att jag ju varit singel i.... liksom hela mitt liv. Så att då plötsligt ha en pojkvän, att vara någons flickvän det blir en omställning. Som jag kanske tänker alldeles för mycket på, men det är ju delvis för att jag tänkte väldigt mycket på hur det var att vara singel när jag var singel. Alltså egentligen ändrar det ju inte mig så himlans mycket men det är en förändring i mitt liv och liksom lite min självbild, och kanske i det långa loppet andras bild av mig också.
Typexemplet var då jag blev fast i Newcastle, så började jag snacka med en snubbe som sedan frågade om mitt nummer och jag gav det glatt till honom. Utan att tänka på att det kanske inte var så smart, eller sjysst, när det ju faktiskt är så att jag har kille. Det är ju fullt möjligt att han ville ha mitt nummer bara för vänskap, men i vilket fall så borde jag kanske sagt något för att göra premisserna klara; jag är någons flickvän. Nu har det ju inte blivit ett problem eftersom han bara smsat en gång och inte svarat på mitt svar.
Men gamla vanor ligger alltså kvar, i hela mitt liv har jag varit singel och alltså kunnat ge mitt nummer till vem som helst  utan att ens behöva tänka på saken. Men nu är situationen lite annorlunda och det tar ett tag för mig att vänja mig vid att jag, alltså jag emilou, är ihop med någon.

Emilou och plötsligt händer det

Jag sa, helt utan att mumla, skämmas eller rodna, My boyfriend D...

Precis lagom till att omständigheter snart kanske gör att han inte är det längre. 

Emilou och det är mycket nu

Skriva skriva skriva avhandling. Sjukdom efter sjukdom på rullande band. Och så går telefon och kyl och frys sönder på samma dag. Jag får ett taskigt email från nån som stört sig på att jag raderat deras print job, men de hade lämnat skrivaren och den hade fastnat. Ont om pengar och ont i huvet. Måste hitta någonstans att bo down under. Kollar på jobb, men borde inte, har ju inte tid. men behöver ju försörjning. Tänker på intervjun. Moster frågar om jag vill ha en bil.
Jag pratar med folk, men interagerar egentligen inte. Jag är på kontoret men är inte där.
Det är mycket nu. Det är svårt att doktorera.

Emilou och det är fanemig svårt att doktorera

Oftast under mitt akademiska liv så har jag påstått att de flesta intellektuellt sett kan doktorera. Det som skiljer angnarna från vetet är huruvida man har uthålligheten att hålla på med en och samma sak i tre år.
Men ibland så tänker jag att det också har med intelligens att göra, och att jag helt enkelt inte har den. Jag har hållit på i tre år, men utan att egentligen lyckats lösa den där svåra frågan som jag nu, sex veckor innan jag ska lämna in avhandlingen, kämpar med.
Livet är alltså lite svårt för tillfället. Men imorgon kommer jag till Sverige!

Emilou och drömmen om pengarna

Jag drömde inatt att jag fått stipendie pengarna jag sökt. När jag kom ihåg drömmen visste jag först inte om jag hade drömt det eller inte, för jag vaknade ett par gånger under natten och morgonen, så jag visste inte om det var så att jag kollat mailen fått reda på det och sedan somnat om. Men så var det inte. Jag borde få reda på något denna vecka, jag hoppas att denna dröm inte jinxat något.

emilou och sex månader.

För ett halvår sedan hände det här. Och det är liksom på något sätt en milstolpe för det höll på att inte bli något alls  becaue I dont know where I will be in six months. 
Så att det blev vi, att vi fortfarande är ihop nu sex månader senare det är liksom en bedrift i sig. Något som jag kanske inte skulle tänkt på så mycket om det inte var så att det inte höll på att  bli något alls. Men det här är också mitt längsta förhållande hittils där jag fortfarande trivs efter så här lång tid. Jag var tvungen att gå tillbaka och kolla hur länge jag och den andra tysken varit ihop, och det är lite svårt att säga, men jag vet att jag efter fem månader var otroligt less på honom. Och jag räknar inte J från när jag var 14. Så det spelar liksom roll därför också, inte bara att vi ju funkar bra, men att jag inte känner mig klaustrofobisk och vill springa härifrån. Att jag har lyckats vara ihop i ett halvår. Jag som inte varit ihop egentligen, och inte på det här sättet, någonsin. Att han har velat vara ihop med mig i ett halvår. Att vi vill vara ihop med varandra. I ett halvår, mot oddsen. Det känns. Och det känns bra. Så pass bra till och med att jag vågar ta i det, vågar säga att vi ju varit ihop i ett halvår. Även om jag fortfarande rodnar när jag säger det. För det vet ju alla att när något finns på riktigt kan det ju också försvinna. Och det är oftast när det blir på riktigt som det försvinner. Men jag vågar se oss på riktigt nu. Och vågar säga att vi är på riktigt. Även om jag fortfarande inte kan kalla honom min pojkvän.
Så ett halvår är en viktig milstolpe, för vi höll på att inte bli ihop för att ett halvår kan ställa till saker. Vi visste inte var vi skulle vara om ett halvår. Och se, här är vi. Vi är vi ett halvår senare.

Emilou och allahjärtans 2

Jag vill bara poängtera här att jag nu sitter på kontoret klockan 20.00 på 1. en fredagskväll, 2. allahjärtans dag.
Det första stör mig ju mer än det andra. Men D och jag hade ju planer, inte just för allahjärtans utan för att ses, och det är ju alltid störigt när planer ställs in. Så istället sitter jag på kontoret klockan åtta en fredagskväll. Glammigt.

Emilou och allahjärtans.

Mitt newsfeed på facebook är inte fullt av allahjärtansdag statusar, bilder eller kommentarer. Men de finns där. De syns. Mestadels är det de som är singlar som på något vis kommenterar eller markerar att de är singlar och att det här är en så himla jobbig och hemsk dag. Eller hur de kompenserar för att vara singlar. En bekant fick blommor från en kompis och skrev lucky I got these roses, cause then I dont have to feel so bad for being single on valentines. På ett liknande sätt har några vänner IRL diskuterat vad de ska göra idag eller ikväll för att kompensera att de inte är ihop med någon. Och jag har svårt att förstå det.
Jag har aldrig brytt mig särskillt om allahjärtans dag. Eller jo lite då i högstadiet och man skickade rosor till varandra och det ju blev jätteuppenbart om man 1. inte var ihop med någon, och 2. inte hade en bästis som skickade en gul ros till en. Kanske har det här att göra med att jag ju varit singel så himla länge att jag liksom måste låta bli att bry mig för att det annars blir alldeles för mycket den 14e februari. Men liksom att inte vara ihop med någon känns ju alla dagar om året. Och att vara ihop med någon känns också alla dagar om året.
Men så sa Rafi en smart grej, att man har ju liksom dagar som firar mammor och pappor, så varför inte en dag för kärleken också? Och det kan jag liksom förstå mer, speciellt eftersom det då ju kan inkludera kärlek till kompisar. Och det är ju faktiskt fint att uppmärksamma det på en speciell dag. Det kan jag hålla med om.
Men det känns ändå lite löjligt att göra en stor grej av det. Eller göra något alls av det. För det är liksom en dag som alla andra. Kanske har det att göra med att min familj liksom inte firar saker så himla stort. Födelsedagar är ju liksom bara ett telefonsamtal, mors och fars dag ett sms. Julen är ju lite speciell, men det är ju för att vi alla är hemma. Jag vet inte om det är för att vi inte bryr oss så mycket om att fira, eller om det är av praktiska anledningar.
Men nu när jag är ihop med någon då, vad gör man då? Jag bryr mig ju egentligen inte om det, men det är som om alla som är singlar (i min omgivning) förväntar sig att eftersom man är ihop så ska göra något romantiskt, få blommor och choklad (vilket ju också är väldigt ensidigt eftersom förväntningen ligger på att killen ska ge dessa presenter, att man som tjej ska bli bortskämd, och att det på något sätt är killens roll att vara romantisk och uppskatta att han får vara ihop med en tjej som mig. Och detta resonemang är ju även extremt heteronormativt.) annars uppskattar man inte att man har någon att vara ihop med och det är ju rent av en förolämpning till de som inte har någon att vara ihop med.
Jag har otroligt svårt med alla dessa förväntningar på vad som ska ske och inte ske när man är ihop. Och om jag typ inte brydde mig om allahjärtans dag när jag var singel, så ogillar jag den aktivt nu. Konventionerna i samhället kräver av mig att ta ställning till detta, folk i min omgivning kräver av mig att ta ställning till detta. Och det ogillar jag något enormt. När jag var singel kunde jag ju liksom bara inte bry mig, för jag hade ju ändå ingen att vara ihop med och det var okej att inte bry sig, för det är ingen som ifrågasätter varför man inte är deprimerad för att man inte är ihop med någon på allahjärtans dag. Det vore ju absurt. Men singlar i min omgivning, folk i par, och hela den kommersiella hypen runt denna dag, förväntar sig ju att jag ska vilja fira kärleken jag har och känner. Och om jag inte gör det så måste jag på något sätt försvara varför jag inte gör det. Och det varken kan jag eller vill jag.
Som med många saker ligger detta säkert mest i mitt huvud. Och jag stör mig på folks förväntningar på grund av högst personliga anledningar, och inte nödvändigtvis för att de aktivt kräver av mig att jag ska fira allahjärtans dag med pompa och ståt. En av de anledningarna är att jag ju har väldigt svårt att se mig själv som någons flickvän, och att vara en person som har en pojkvän, och därmed när minsta förväntning eller antagande kommer (från någon annan än D) sparkar jag back-ut. Men det är en helt annan historia. Istället ska jag skriva ut ett av dessa allahjärtans dag kort till D, och ge honom en brun pappers påse (att panik andas i, lika mycket till honom som till mig) när vi på söndag har varit ihop i ett halvår.

Emilou och radion

Inte helt säker på att jag faktiskt förtjänar mina två och en halv statsvetar examens med tanke på hur många faktafel jag hade....Men här är en underhållande intervju.

Emilou och red wine and cigarettes

Vi hade varit på middag i London, jag skulle dit för att träffa London tjejerna, han skulle gå på teater. Så vi tog sällskap dit och gick ut och åt middag innan han skulle på teatern. Det var en ljummen sommarkväll där någonstans i augusti eller september, där någonstans i början av allt. Vi hade sovit ihop kvällen innan och jag sov inte så mycket om nätterna då i början, så på tåget in till London vilade jag mot honom, men jag kunde egentligen inte slappna av. Jag blundade men allt min hjärna kunde registrera var att jag satt bredvid den här snubben och vilade mitt huvud på honom. Och den insikten snurrade runt runt i mitt huvud.
Vi gick och åt på en turkisk restaurang som jag varit på med tjejerna tidigare. Vi satt på deras lummiga uteservering och jag förvånas alltid av hur lugnt det kan vara i centrala London. Vi drack rött vin och pratade om sådana där saker som folk pratar om på dejter, för att lära känna varandra. Men det kändes som om vi liksom ville snabba oss igenom det för att komma till det som egentligen spelade roll.
Jag skulle ta en buss från Waterloo, och när vi stod där vid bussen och skulle säga hejdå missade jag en buss för att jag inte kunde slita mig. Och han sa you taste like red wine and cigarettes, I've missed that taste.

Emilou och den där känslan

att jag liksom inte kan få nog av att vara med honom. Han kom förbi efter sin statistik kurs som var här i byggnaden och vi gick och drack kaffe, och trots att vi ju spenderat hela helgen tillsammans hade vi liksom ändå massa saker att prata om. Jag tröttnar inte på att vara med honom utan vill bara vara med honom hela tiden.
Vi gick även tillsammans genom min byggnad, och sprang in i hans handledare. Och jag tror att jag typ rodnade lite när vi gick bredvid varandra för jag har inte riktigt helt vant mig än vid att vi är ett par så där officiellt. Så det känns fortfarande som om folk kommer på oss med något vi försöker hålla hemligt när de ser oss.

Emilou och helgen

Det finns så många saker jag vill säga om den här helgen. Så många fina grejer som hände. Mest för att jag och D var tillsammans från fredag kväll till nu för en timme sedan ungefär. Han sov hos mig, jag sov hos honom.
Vi åkte på upptäcktsfärd till Portsmouth och drack bubbel på en restaurang. Jag fick reda på att han är höjdrädd när vi var uppe i Spinnacker tower. Vi promenerade i kylan med en öl i handen till the brighton of pourtsmouth och gick till en jättecool bar med både mat, dansgolv, livlig bar och lugn bar i ett. Och jag sa I really like being out with you. och han sa I really like being out with you too.
Så gick vi till en annan pub som till en början verkade ganska sunkig, men så insåg D hur många ales de hade och älskade puben efter det. Jag drack en vanlig lager. När vi kom ut från puben sa jag even if we dont work out when I'm in australia or after,even if I want us to work, if we dont thats ok, cause I'm having such a good time with you now. 
Vi skämtade om att det var lite för planerat för vi hade ju bokat både middagen och spinnacker tower i förväg. Och försökte hitta på grejer för att göra det lite mer spännande. Men det behövde vi egentligen inte bry oss om, för det stod tågen för istället. Det visade sig att tågen var inställda från två stationer innan vi kom hem. Men tågbolaget fixade taxi och vi hamnade i en taxi med två DJs som åkt från Brighton och skulle spela på en sunkig klubb i southampton, jag skröt lite (inte på riktigt) om mina nyfunna youtube dj skills.
Men på tåget innan vi träffade våra nya vänner hade han också frågat vad min 10 års plan är. Och jag har nog aldrig egentligen tänkt så långt. På något sätt satte det ändå lite stämning för sen mitt i natten hemma hos honom började vi prata om Australien och vad som kommer hända när jag åker och är borta. Och efter lite om och men kom vi fram till att vi vill försöka hålla ihop, och att vi vill hålla kontakt när jag är där, och att om vi är på någolunda samma ställe när jag kommer tillbaka så vill vi plocka upp där vi slutade innan. Men att det faktiskt kan vara så att det inte blir så. Att saker och ting händer. Jag sa att jag inte vill kräva av honom och inte vill att han kräver av mig att vi söker jobb på samma ställen, för det viktigaste är att hitta ett jobb som man vill ha och trivs med. Och om vi vill att det ska funka så får vi det att funka. Men det är inget som liksom går att säga i förhand. Och det kändes så himla bra att ha den konversationen, utan att bli sårad eller såra. På ett sätt så unnar vi liksom varandra att vara ego. Att vi liksom kan vara realistiska med att vi kanske inte kan prioritera varandra först just nu, för vi är på väg att skapa våra karriärer. Och det kanske låter kallt och ego, men det är också bra att ha det sagt för annars tror jag att det lätt kan bli besvikelse.
Men samtidigt som jag skriver detta så känner jag liksom lite i magen att jag ju hemskt gärna vill att vi ska funka efter Australien. Och att jag är villig att kanske kompromissa karriären lite för att få vara med honom. Eller jobba på att hitta en lösning som inkluderar båda. Och någonstans inom honom tror jag att han tänker på samma sätt, för där någonstans mitt i natten så sa han of course I dont want you to go to Australia, but you are.  
Hur som helst var det skönt att ha haft det här samtalet för det oroade mig lite. Och att det är så lätt att prata med honom om det här. Och den här helgen var verkligen så himla fin att jag verkligen inte ville att den skulle ta slut.

Emilou och början på slutet

Tanken är att jag ska lämna in min avhandling om typ en månad. Kanske en och en halv om jag behöver. Och det har liksom varit en grej som legat någonstans i framtiden tidigare, men nu idag blivit så mycket mer verkligt.
Först och främst så bekräftade vi den externa examinatorn, och preliminärbokade honom för tidigt i juli. Visst att det går att ändra på, men det vore ju dumt att göra det och slösa på hans tid. Så det här betyder att han behöver avhandlingen i april som senast. Och den där deadlinen om en och en halv månad blev plötsligt så mycket mer på riktigt.
Det andra som skedde var att jag äntligen äntligen hörde från australien angående alla praktikaliteter. Och jag ska börja kolla på flyg. De har hittat pengar för mig att leva på och rekommenderar boende. Vi ska börja prata om vad jag vill få ut av att vara där. Och plötsligt så blev det lite mer på riktigt och jag börjar se fram emot det.
Herregud, snart snart är jag klar med detta. Det ja har jobbat på under de senaste 3.5 åren. Och det känns egentligen inte som att jag har hittat ett bra sätt att uttrycka det jag vill säga på, men det måste jag helt enkelt göra snabbt som attan. för nu är det på riktigt.

Emilou och den där jävla julkalendern 2

Här kommer några till.

Så här försökte jag göra samhället bättre.
Jag blev ju politiskt aktiv. Jag jobbar för tillfället på en living wage kampanj och en mot payday loan companies. Så 2013 var ett år då jag gjorde mer än vanligt för att göra världen bättre.

Bästa låt.
Shit det fanns så många, men en som liksom kom att betyda lite mer var denna

http://youtu.be/1_M8PrJ3ZTY

Tv serier jag tittade på.
många som vanligt, några gamla:
Greys anatomy, the newsroom, the good wife, suits, the wire, 2 broke girls.

några nya:
Girls, house of cards, breaking bad, homeland, sherlock.

nyheter som berörde:
Asså nu vill jag ju skriva något smart och kreddigt, men om sanningen ska fram så hänger jag ju inte med så mycket i nyheterna. De berör mig oftast för mycket och jag blir bara arg. Men en sak som jag kommer ihåg att jag blev glad över var den när George Osborne sa att han skulle införa en cap on the cost of credit. Det visade att vår kampanj mot payday loan companies har haft effekt. Det visar att politik inte bara handlar om val och att man kan påverka saker även utifrån westminster.