Emilou och så kommer sentimentaliteten

Trots att denna lägenhet varit lite av en mardröm så känns det plötsligt väldigt sentimentalt att lämna den. Nu plötsligt tycker jag inte att det är så problematiskt att köket och badrummet är så små. Att badrummet är så slitet. Att mattan är ful brun. 

För nu är det varmt i lägenheten, vi har inget mögel och det är en fin sommarkväll där jag hör fåglarna kvittra genom de öppna stora fina fönstren. Nu bryr jag mig mest om att den här lägenheten är den där jag och D bodde tillsammans, vi levde tillsammans. Det var inte alltid lätt, men det känns som att vi äntligen kommit ut på andra sidan och då är det dags att flytta isär. Jag kommer sakna honom mycket.  Jag kommer sakna att bo med honom. 

Emilou och chocken har lagt sig.

Men istället så känner jag avundsjuka. Avundsjuk på D som nu äntligen verkat hitta en jättecool lägenhet i Wales. Avundsjuk på J för att hon köpt i ett område som verkar trevligare. Avundsjuk på alla de som inte bor vid en stor väg. Avundsjuk på de som inte bor i en Tyneside lägenhet och behöver oroa sig för tak reparationer. Avundsjuk på alla som fortfarande hyr och inte behöver oroa sig för de saker jag nu behöver oroa mig för. Men lyckades köpa en kyl och frys som jag nog är nöjd med.

Emilou och vad fan har jag gjort?!!

Gick in i nya lägenheten imorse och min första tanke var; vad fan har jag gjort!?
Det är inte standard att flyttstäda här så lägenheten var ordentligt smutsig. Ugnen var säkert inte städad på flera månader, om ens någonsin, det var damm på gardinerna och damråttor hängandes i taket. ALLT behöver städas. Jag hittade också något som såg ut som lite fuktskada som jag inte sett förut. Och jag måste köpa kyl och frys.
Jag har verkligen ingen lust med detta. Vill inte behöva hantera detta. Vill inte behöva fatta beslut. Men jag har redan fattat beslutet att köpa denna lägenhet, och då måste jag leva med det. Men jag ångrar ändå just nu att jag köpt lägenhet. Och att jag köpt just denna lägenhet. Förhoppningsvis kommer det ändras med tiden.

emilou och det var Wales ändå

det var mycket förvirring här om dagen, D trodde han läst fel först, men så visade det sig att de skickat fel papper, så det blir Wales ändå.
Som tur är har han fått startdatum uppskutet till slutet av juli, annars hade vi behövt flytta mig till nya lägenheten, honom till Wales (och först såklart hitta någonstans för honom att bo) innan den 29e juni. Det hade varit lite jobbigt. Speciellt eftersom jag är i Wien tills den 22a. Nu är det föresten nästan klart med nya lägenheten. Tre månader senare...
Det är mycket som händer och måste fixas och ordnas att jag gråter varje morgon numera.

Emilou och det var inte ens Wales utan Southampton!

Tydligen var läget för jobberbjudandet inte så tydligt så D hade läst fel ochdet är inte i Wales han ska jobba utan på deras kontor i Hampshire, som ligger väldigt nära Southampton! Ödets ironi asså. Vet inte riktigt vad jag ska göra med det.

Emilou och fucking Wales

D har äntligen fått ett bra jobberbjudande som social researcher på vår motsvarighet till statistiska centralbyrån. Det är en permanent tjänstemanna position, så otroligt bra jobb och framtida karriärsmöjligheter. Men det är i fucking Wales. 50 mil bort.
Jag är jätteglad för hans skull, men inte för vår skull. Men egentligen har jag inte så mycket att säga till om eftersom jag flyttade hit först. Men det är ändå skitjobbigt. Tips for långdistansförhållanden mottages gärna!

emilou och det är mycket lättare att bara stirra på skärmen än att faktiskt få något skrivet

Speciellt när det handlar om att skriva om det jag skrev för över ett år sedan.

Emilou och fake it til you make it

Men vad gör man sen då? Fortsätter man att fejka? 

Jag har tydligen fejkat min statistik, men vet inte riktigt hur jag ska fixa det utan att göra om allt. Så fortsätter jag att fejka då eller? 

Jag har varit förkyld i över två veckor nu, men har försökt fejka mig frisk. Det har uppenbarligen inte fungerat. Ska jag fortsätta fejka och försöka fejka mer? Eller sluta fejka?

Emilou och gräset är alltid grönare....

Nu har jag kommit till stadiet i lägenhetsköpet där det inte går att dra sig ur längre. Och så hittar jag andra fina lägenheter. Som inte behöver reparera taket. Men som inte har trädgård och är mycket mindre. Men vill jag verkligen ha en trädgård? Och om D flyttar någon annanstans så behöver jag ju inte så stor lägenhet.
Det som lockat med att köpa lägenhet är att det blir billigare månadskostnader, men samtidigt så måste jag ju då köpa massa möbler och betala reparationer. Så egentligen går det nog jämt upp. Fast reparationer kan ju bli jättedyrt och är en osäkerhet.
Och vill jag egentligen spendera pengar på möbler när jag inte vet hur länge jag kommer vara här i denna del av landet eller ens i detta land. Eller behöva lägga undan pengar för att jag eventuellt behöver reparera taket eller spara för att kunna betala mäklar avgift när jag säljer. Jag vill ju ha pengar till att åka på semester.
Och en sak som jag inte helt tänkt igenom tidigare är ju hur detta påverkar D. Och att detta kommer kosta oss pengar som gör att det kanske blir svårt att åka på semester, det blir svårt för honom att komma till Sverige och kanske till och med graduation. Men samtidigt så är hans situation så uppe i luften att det liksom inte går att ha det helt i åtanke. Eller om vi hade tagit det i åtanke hade jag inte köpt, och vi skulle klämt in oss i en liten lägenhet. För det är svårt att hitta ett boende som funkar bra för både en och två personer. Som inte är för stort för en person, men heller inte för litet för två personer. Men vi hade ju behövt flytta innan augusti i vilket fall för jag pallar inte med en till vinter i denna kalla och mögliga lägenhet. Även om jag kommer sakna utsikten och ljuset i matsalen.
Men det känns konstigt att fatta detta beslut helt själv när vi ju faktiskt bor ihop. Att jag köper lägenhet själv, som vi åtminstone till en början kommer bo i tillsammans. Eller så kommer vi bo där tillsammans i tre år. Men vi vet inte. Vanligtvis så köper folk väl själv och bor i lägenheten själv, eller köper tillsammans och bor tillsammans.
Men så ser jag de där andra fina lägenheterna och tänker att jo men DET DÄR är ju vad jag vill ha. Modernare lägenhet, mer centralt, dyrare, en har ett garage, en annan en uteplats. Och definitivt inga takreparationer i sikte. Men nu har jag ju tagit det här beslutet och då kanske jag helt enkelt måste leva med det. Följa det hela linan ut och se det som ett experiment. Eller en erfarenhet.
Och jag får ju en trädgård. Och ett fantastiskt badkar.
Och visar det sig om två tre år att jag inte gillar att ha trädgård, ja då vet jag det. Men gräset är alltid grönare i en annan lägenhet.

Emilou vem var jag då och vem är jag nu?

Jag vet inte om det är en sluta skolan grej som hållit i sig ett år nu, men jag lider av någon typ av konstant identitetskris. Jag vet inte vad jag vill jobba med, var och hur jag vill bo, vad jag tycker är roligt att göra, hur jag vill att mitt förhållande ska vara. Och mitt i allt detta tycker jag att jag blivit en ganska dålig människa. Småsint, krass, dömande och egentligen i grund och botten väldigt osäker. Det känns inte som att det är jag. Men vem är jag då? Det kan jag inte riktigt svara på.
Jag tänker tillbaka och försöker komma underfund med vem jag var förut, eller hur jag kände mig förut. När jag flyttade till Sheffield hade jag nog lite samma identitetskris, och när jag flyttade till Soton. Så kanske är det bara att jag är ny på en plats och då känner mig lite borttappad.
Men jag tror att det kanske också nu har att göra med att det känns som om jag nu måste fatta massa avgörande beslut. Jobba på att publicera. Köpa lägenhet. Jobba på att bygga upp ett akademiskt och icke akademiskt CV. Jobba på mitt förhållande. Skaffa kompisar. Ha hobbies. Ok, de sista är kanske inte direkt livsavgörande, men de påverkar mitt liv just nu.
Men för att jag är så förvirrad över vad jag vill och vem jag är så känns det som om jag blir omkringknuffad; följer andras viljor och åsikter utan att egentligen ha någon aning om eller tid att reflektera över vad jag vill.
Och då slår jag bakut. Jag blir sur, lättirriterad och argumentativ. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta, men på något vis så måste jag lösa det för jag gillar inte riktigt hur jag beter mig just nu.

Emilou är ensam hemma

D har varit på jobbintervju i vår gamla hemstad. Så han stannade ett par extra dagar för att hänga med kompisar. Jag har alltså varit ensam hemma i denna lägenhet som är vår limbolägenhet. Den lägenhet som är vår, där vi gjort så mycket, men inte riktigt levt och blivit hemma. Men det har varit Vår lägenhet. Så att vara här själv har varit annorlunda.
Jag inser att jag heller inte varit mycket själv under de senaste månaderna. Jag har varit borta hemifrån, men då har jag ju varit i väldigt sociala situationer, som att hälsa på kompisar, projektmöten eller hemma med familjen. Men efter att ha varit själv nu ett par dagar så märker jag skillnad i hur jag tänker.
När jag är i sociala situationer förhåller jag mig till de eller den jag är med, och ser till att det funkar. Jag anpassar det jag gör till vad de andra vill eller vad som funkar för dem. Detta är inte att säga att jag helt och hållet ger upp det jag vill eller gör allt för de jag umgås med. Men skillnaden när jag umgås med folk jämfört med när jag inte umgås med folk är att när jag är själv så har jag ingen att ta i åtanke annat än mig själv. Detta är ju kanske självklart, men det slog mig nu när jag varit själv och bestämt helt själv vad jag vill göra att det här med att bestämma själv, och tänka ut vad jag vill göra är något jag inte riktigt gjort på ett tag.
Att vara den enda beslutsfattaren kändes nytt och ovant, vilket ju är jättekonstigt eftersom jag spenderat mestadels av mitt liv med att bestämma över mig själv. Kanske är det för att mycket på senaste har känts som om beslut fattats åt mig. Eller att jag fattat ett beslut utan att egentligen ha särskilt många valmöjligheter. Och alla beslut har haft stora konsekvenser i mitt liv, så trots att jag gjort helt egna val så har jag känt mig maktlös.
Kanske är det därför det nu känns så underligt att fatta vardagsbeslut alldeles själv. Situationer där jag ju faktiskt kan bestämma. Och det jag bestämt mig för att göra är att göra ingenting. Jag spenderade mestadels av gårdagen i soffan, och idag har jag tagit ett långt bad och ska nu så småningom kanske få något gjort. Jag känner att jag verkligen utnyttjat min nyfunna beslutsamhet till max.

Emilou och om jag inte var akademiker vad skulle jag göra då?

Att vara akademiker har blivit svårt för mig. Att det är svårt att vara akademiker är kanske inte en nyhet för de flesta, och jag skulle verkligen inte vilja påstå att det alltid varit lätt för mig. Men på senaste tiden har jag börjat fundera på om detta verkligen är rätt jobb för mig.
Det handlar om situationer då jag kännt att jag verkligen är ute och cyklar. Saker som jag trodde att jag hade koll på, men som det gång på gång slängs i mitt ansikte att jag verkligen inte har koll på. Det handlar om enkätdesign, data analys, koncept formulering, teori, politiskt deltagande, ungdomars aktivism osv. Alltså allt som jag byggt upp någon typ av akademiskt självförtroende runt.
Det kanske är så här att börja ett nytt jobb. Alla kanske känner sig lite osäkra på vad de gör och kan när de kommer till ett nytt ställe och nya arbetsuppgifter. Sen ska vi ju inte glömma att jag ju också gått från att vara student till att jobba som akademiker.
Även om det är vanligt att känna såhär så är det inte kul. Det känns liksom som om allt jag byggde upp under min avhandling, som jag trodde hade ett värde utenför avhandlingen, nu blivit sönderslaget, nedvärderat och mengingslöst. Och det värsta är ju att det är MIN hjärna som kommit på de här sakerna, så när folk säger att de inte gillar det eller att det är dumt elelr dåligt, då säker de ju egentligen att de inte gillar min hjärna, och därmed att jag är ointelligent. Ja, detta är ett fullt logiskt argument. Eller kanske inte för det är ju min hjärna som kommit på det.
Kanske måste jag bara bygga upp tjockare hud och låta dessa grejer rinna av mig. Men jag vet inte om jag pallar. Eller såhär, om det är del av att vara akademiker att publicera, och för att publicera så måste du exponera ditt arbete för dina kollegor, och detta innebär att ditt arbete (läs hjärna) granskas in i minsta detalj, rivs upp, trasas sönder, krossas, slängs upp i luften för att sedan inte ha någon mening alls. Och där står du alladeles själv, ensam ansvarig för detta arbete (läs hjärna), du är den enda som försvarar det, den enda som bryr sig. Dina kära kollegor ger 'konstruktiv kritik' som egentligen är att först säga att de inte förstår varför du gör det, att de inte förstår vad det är du gör, att de antingen skulle gjort det annorlunda, eller inte ens brytt sig om att göra det från första början, och det som är konstruktivt är att de i slutet säger något om att det är väldigt intressant. På akademiker språk  betyder det att de egentligen inte bryr sig alls.
Om det är detta som krävs för att vara akademiker, då vet jag inte om jag vill vara med. Men frågan är om jag inte vill vara akademiker, vad gör jag då?

Emilou och jämställdheten

Jag är ihop med en snubbe som antagligen inte skulle kalla sig feminist. Inte för att han är emot jämställdhet, lika lön för lika arbete osv. utan för att han är obekväm med termen och allt som kommer med den. Och det är det väl många som är, och det är väl därför vi har HeforShe kampanjen, som Hannah Fahl skriver så bra om här.

Det har varit en del inlägg om jämställdhet i förhållanden bland bloggarna jag läser och det har fått mig att fundera på jämställdheten här med den ickefeministiska mannen jag lever med. 

I vardagsbestyr som städning osv ligger det till ungefär så här:
- Han handlar i princip alltid, eller så gör vi en beställning på internet. Och hur lyxigt detta än må låta så önskar jag att jag kunde få handla lite oftare eftersom jag känner att jag inte har mycket kontroll över vad vi köper, och att han kan köpa små impuls inköp som han vill ha.

- Vi delar på matlagningen ganska jämnt, ofta gör vi matseldel för veckan och tar några dagar var.

- Han diskar, jag torkar.

- Han städar badrummet oftast, fast jag tar oftast duschen. Resten är no drama.

- Jag tjänar för tillfället mest, men vi delar 5050 på räkningar och mat.

- Han bakar alltid bröd till oss. 

- Han tvättar och sorterar oftast tvätt. 

Så i vardagen är vi nog inte så himla jämställda, och det är jag som är 'the bad one'.

Men precis som Linn skriver så är det ju mer än det som jämställdheten, eller bristen på den, kan göra sig påminnd och där är vår balans väldigt annorlunda.

- projektplanering: vi är båda extremt organiserade. Men jag är den som håller bäst koll. 

- Jag är den som tar upp problem, vill prata om dem. Eller kanske blir surig så att han oftast märker och frågar vad det är. Han håller inne, vill inte prata, inte lufta. Och jag tycker att jag blir den som tar mest ansvar för vårt förhållande. Jag är den som först tar steget att lösa ett bråk.

Frågan är hur mycket det här är kvinnligt/manligt, och hur mycket som är personlighet. Visst att socialisering i olika könsroller spelar stor roll, men i fallet med hans städning osv. så handlar det nog mest om att han vill ha ordning runt sig och mindre om att det ska vara en jämställd fördelning på hushållsysslor. Och med konfliktlösningen kan det ha precis lika mycket med att jag är tjej och socialiserats in till att vara bra på det, som att jag är yngst i en syskonskara och därför blivit bra på konfliktlösning. Min lilla poäng är kanske ändå den att livet kan bli jämställt/ojämställt vare sig en av partners eller båda är feminist och uppmärksam på dessa grejer eller inte. Men jag trodde nog aldrig att jag skulle bli ihop med någon som inte var (uttalat) feminist!

Emilou och våren

I djupaste vintern köpte jag oss en wake up lampa. En sådan där som simulerar en soluppgång så att man vaknar naturligt av att det blir ljusare. Den har väl funkat sådär, tror att det är något fel på den eftersom den inte riktigt når det ljus den borde. Men det gör inget för nu vaknar jag naturligt av att solen faktiskt går upp. 

Vi går äntligen mot ljusare tider. 

Både i världen och i livet. 

Vi skrattade tillsammans imorse. Vi har skrattat tillsammans mycket på senaste. Vi är mjuka och snälla mot varandra. 

Livet är fortfarande lite svårt. Men inte lika avgrundstungt som det kändses i höstas.
Våren gör verkligen underverk. Jag såg snödroppar igår i stallet. Den tidiga våren i England är det bästa med detta land!