Emilou och min kille är ganska rolig ❤️

Fick det här meddelandet häromdagen. Jätte internt men jätteroligt.

Emilou och lite energi

Åt lunch med min kompis idag, och det visade sig att hon känner ganska lika som jag. Vi pratade om det hela lunchen och det var något med att peppa någon annan som fick mig att känna lite energi. Det hjälper så klart att jag inte har ont i ryggen och nacken och bara lite ont i bihålorna idag. Sen hade jag ett bra möte med min chef, ett där han gav lite mer pepp för det tuffa arbete jag gjort med enkäten. Sen pratade vi om min artikel som jag kämpar med, och han engagerade sig verkligen i argumentet, och det var så himla energigivande. Och plötsligt känns det fullt möjligt att stanna kvar här och jobba klart på projektet. Idag har varit en bra dag.

Emilou och en ny paralys.

Min syn på min framtid går i berg och dal bana. Ena dagen är jag säker på att jag vill och kan stanna i England, jobba klart på projektet, fixa klart allt jag vill fixa i lägenheten och leva klart min tid i England.
Andra dagen känner jag att det är ohållbart att stanna här, jag blir sjuk av detta landjobblägenhet, jag vill inte jobba klart på projektet, jag vill ha en bättre chef, jag vill inte gå igenom den självförtroende prövning som det innebär att vara akademiker, jag vill bara hem till Sverige.
Men jag vet att Sverige inte är helt hemma längre, jobbet där kanske inte  blir rätt, chefen där kanske också är dålig, med tanke på hur rekyteringsprocessen sett ut så verkar de ju ganska så oorganiserade. Jag vill inte rymma från en situation för att den inte känns helt rätt, för jag vet inte om det jag rymmer till egentligen är bättre.
Och jag blir paralyserad. Jag vet inte vad jag vill, vad som skulle vara rätt. Båda alternativen har fördelar, och risker och jag vet inte ens hur jag ska väga alternativen mot varandra, hur jag ska lyckas reda ut vad jag vill och vad som är rätt. Till och med min magkänsla säger olika saker. Så jag gör ingenting.

Emilou och drömmarna tillbaka till studentdagarna

Även om min arbetsvardag inte har förändrats dramatiskt sedan jag var student, speciellt sedan doktorerandet, så känner jag mig plötsligt nostalgisk över det livet vi levde.
Vi var en grupp ganska så privilegierade unga vuxna som hade stipendium och flexibla dagar. Vi kunde göra typ vad vi ville när vi ville. Det mesta vi gjorde, eller inte gjorde, påverkad bara oss. I alla fall i det korta loppet.  Och det gjorde att vi levde en ganska så obrydd vardag. Vi gick ut och firade folks födelsedagar, gick på spelningar och tog en öl för att det var soligt. Vi åt lunch tillsammans, vi gick till gymmet tillsammans. Vi var en grupp unga vuxna som inte hade så mycket oro i livet.

Nostalgi har såklart en viss naivitet i sig. Jag vet att det ju inte alltid var så mysigt och trevligt. Jag vet att det inte alltid var utan oro. I alla fall inte för mig. Men den stora skillnaden jag känner just nu är att det var en ganska så naturlig grupp som jag hängde med. Den gruppen som jag lyckades hitta i slutet är en av de första grupperna som jag verkligen känt att jag började känna mig som en självklar del av, även om jag inte alltid var så pigg på alla i gruppen. Kanske är jag lite extra nostalgisk för att jag ser att de fortfarande umgås och hittar på saker, och det gör att jag önskar att jag fortfarande var där. Kanske är det bara för att jag känner att jag inte har den typen av grupp här, och har svårt att se hur jag kan hitta den typen av grupp.

Men i min arbetsvardag är det en stor skillnad. Numera har jag mycket mer ansvar för saker som inte bara har med mig och min forskning att göra. Jag vet att detta har att göra med att växa upp, komma framåt i (arbets)livet, bli vuxen osv. osv. Men jag känner ett visst obehag inför detta. Jag önskar ofta numera att jag fick ha ett jobb som inte innebar något ansvar att leverera och prestera. Jag har drabbats av en enorm, paralyserande prestationsångest. Kombinerat med bristande motivation. Jag provar olika strategier för att komma över detta, men det är svårt.

Det är nästan lite absurt att jag samtidigt som jag känner allt detta forskar på ungefär detta. Projektet handlar ju om vad en förväntar sig av ett jobb och till vilken utsträckning som jobbet lever upp till detta, hur en upplever och förhandlar övergången mellan skola och arbete och hur ens uppväxt och föräldrar har format och påverkat denna övergång. Det är som om jag skulle kunna vara min egen studie, eller att projektet är någon typ av högst akademisk självhjälpsprocess. Vi får se hur det går, men samtidigt som jag är nostalgisk över studentdagarna så är jag också lite spänd på att se var projektet tar mig. Professionellt eller personligt.

Emilou och är det illa att jag inte kan koncentrera mig idag för att jag längtar till ett glas vin ikväll?

Vi har en afterwork med Early Careers Researchers ikväll. Och allt jag kunnat tänka på sedan jag kom hit imorse är att jag vill att klockan ska vara 17.30 så att jag kan få dricka ett glas vin.
Vet inte vad det säger mest om; mig eller jobbet.

Emilou och det handlar om perspektiv.

Jag har många olika bollar i luften just nu, och de är inte bara olika för att de är olika uppgifter, men även för att uppgifternas natur också skiljer sig väldigt.
Det första och det som borde vara det främsta är att jag läser EU Education and training policy. För att skriva en rapport om hur det har disseminerats i olika länder. Detta är ganska spännande och kräver kritiskt tänkande, något jag saknat att göra ganska länge.
Det andra jag gör är att försöka få stil på vår enkät. Detta kräver enormt noggrant nitiskt arbete för att se till att vårt opinionsmätar institut har gjort saker rätt.
Det tredje jag gör är att redigera rapporten om VAAn som vi utvecklade till valet förra året. Detta kräver ett helat annat typ av koncentrerat och kritiskt arbete.
Å ena sidan så är det stressigt och svårt att ha så många olika tankeverksamheter igång samtidigt. Å andra sidan är det skönt att kunna byta mellan dem. Det handlar helt enkelt om perspektiv och idag väljer jag att se det som skönt att kunna byta arbetsuppgifter.

Emilou och måndag

kanske är det måndagsblues, kanske är det för att jag haft fina helger på senaste, men att jobba och göra det jag behöver göra för jobbet känns så himla meningslöst.

emilou och det kallas work life balance right?

Jag sitter och fixar med enkäten för femtionelfte gången. När denna enkät äntligen är i fält kommer mitt liv vara enormt mycket lättare.
Att jag kollat den massvis av gånger gör det också trist och jag har svårt att koncentrera mig. Allt jag kan tänka på är hur kul det ska blir att gå på teater ikväll, att jag ser fram emot att träffa Dan i helgen, att jag borde göra en mat beställning, att det vore sjysst att lägga till en semester efter mötet i Aten i sommar, att jag har lite lite ont i ryggen idag, att min näsa gör ont och att jag måste ned på stan för att hämta ut det receptet.
När jag egentligen borde jättekoncentrera mig på att kolla att allt i enkäten är rätt. För det måste kollas nitiskt noga för trots att det opoinons mätar företag vi jobbar med jobbar med detta professionellt så har de gjort massa misstag och inte följt instruktioner. Helt ärligt förstår jag det till viss del eftersom instruktionerna inte alltid är de tydligaste eller konsekventa.Men det tär på min hjärna.

Emilou lär sig resa själv

Jag är i Barcelona för tillfället för ett möte med projektet. Råkade boka flyget fel dag så hade en hel dag extra innan mötet  börjar imorgon.

Och även om det är ordentlig lyx att få åka till Barcelona och alla de andra ställena jag fått åka till genom projektet på jobb så hade jag ångest inför resa .

Inte bara för att alla möten med projektet innebär en hel del ångest, men också för att jag visste att jag hade en kväll och en hel dag i ett land där jag kan typ tre ord av språket att fördriva själv. Om det inte var så att jag behöver äta så hade det inte varit så farligt. 

Jag had samma oro när jag åkte till Montreal, men då hade jag en massa lokala tips och de pratar ju faktiskt engelska där. 

Men både då och nu har jag insett att det inte är så farligt att resa själv. Även om en inte kan språket. Idag har jag tillexempel suttit på ett café och jobbat, sedan strosat i stan (och bara känt lite osäkerhet en gång) och nu sitter jag på en tapas bar som är perfekt för att äta ensam på! Det är som ett smörgåsbord av tapas så en går och tar det en vill ha och så räknar de tandpetare (som sitter i tapasen) efter. 

Det klart att resa oftast är roligare med sällskap, men jag börjar lära mig att resa själv. Och helt ärligt är det bättre såhär än att resa med dåligt sällskap, typ min chef. 

Så jag lär mig, och jag börjar till och med uppskatta, att resa själv.

Emilou och det är okej att bli irriterad på detta va?

ännu en gång konferenskonflikt. Eller det är väl kanske mest jag som känner av konflikten här.
Situationen är denna:
Vi hade bestämt en viss struktur och ett visst pris för konferensen. Men en av de entusiastiska tjejerna har nu föreslagit att vi ändrar båda. Och att vi gör en mycket större konferens.
Hon har även mailat mig och frågat om jag hört något från den som ska fixa hemsida och registrering hur det går med hemsidan och registreringen. Det har jag inte, och hade jag det skulle jag ha meddelat dem.

Det är okej att bli irriterad på detta eller hur?
Det har inte bara att göra med att jag har kontrollbehov och att grund idén för konferensen var min, och att de nu kommer in och vill ändra på massa saker. Det har lite med det att göra, men jag har också gått med på många ändringar.
Det har mer att göra med att samtidigt som hon stressar för att få saker klara så vill hon ändra saker i grunden. DET är irriterande. Och stressar mig så att jag tappar kollen lite. Jag blir liksom bombarderad med frågor och förslag hela tiden, och det gör det väldigt svårt att hålla koll.
Jag känner att det är lite paralleller till hur koordination på projektet jag jobbar på säkert känner, och jag känner plötsligt en hel del sympati för henne. På tal om det så är nog inte de stressnivåer jag känner just nu särskilt bra upplägg inför detta möte.

Emilou och läxor att lära sig

Den här konferensen jag organiserar, jag har fått lära mig lite läxor som om jag inte skriver ned dem så kommer jag att glömma.
1. Jobba inte med en nyfunnen kompis. För alla andra saker som sker gör det så mycket svårare då.
2. När saker börjar falla ur din kontroll, ta inte nödvändigtvis tillbaka kontrollen men se till att det blir gjort på det sätt du skulle gjort det. Exemplet är att inbjudningar började gå ut utan att vi hade rum bekräftade, vilket var okej och det sätt vi var tvugna att göra det denna gång. Men det hade varit bättre om de inte hade gått ut med bestämda datum. för nu har vi ingen flexibilitet angående datumen för vi vill inte verka oproffsiga, men det betyder att vi inte kan få de rum vi vill ha.
3. se till att etablera kommunikations och beteende regler tidigt, och när det inte levs upp till säg till. Exemplet är att det sker lite för mycket saker från vissa håll utan att kommunicera med resten eller med mig, och det leder lätt till missförstånd och att folk pratar om varandra. Plus att jag inte gillar det. Nu har jag sagt till, inte riktigt på det sätt jag önskat, men det är ett steg i rätt riktning.

Emilou och den kittlande känslan

D kom upp hit i helgen och det var så himla fint. Vi var mjuka och gulliga, ingen oro för framtiden, inga missförstånd och sårade känslor. Inte för att det alltid är så, men ett par gånger har det varit så. Speciellt när vi inte setts på ett tag. Men i helgen var det bara fint och jag försöker bevara den fina kittlande känslan jag har när jag är med honom. När han kliar mig i håret, när han tar min hand, när vi gosar i soffan. Jag försöker ankalla kropssminnet och inte bara känna tomheten nu när han åkt.
Vi vet ännu en gång inte när vi kommer ses härnäst. Men vi vet att jag har en intervju för det där jobbet i Sverige.

Emilou och saker jag inte vet hur jag ska hantera

Jag smsade med en av doktoranderna och sa att jag ogillade ISCO koder för de har gett mig huvudvärk hela eftermiddagen. Varpå hon säger att hon är en dålig akademiker för att hon inte vet vad de är.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hon menar ju inte allvar, men jag menade ju inte heller att antyda att hon borde vetat vad de är. Jag känner igen beteendet, där en person hela tiden säger hur dåliga de är, jag gör det säkert ofta också, men just det här att påstå att en är en dålig akademiker för att en inte vet en specifik sak, det är att dra på stora växlar för ingenting. En av doktoranderna i Soton gjorde också det, och jag har svårt att veta vad jag ska säga. Ska jag peppa? ska jag ignorera?
Om jag varit hon skulle jag sagt typ- oj det låter komplicerat vad är de?

Emilou kan (faktiskt) själv

För ett tag sedan kände jag att jag hade tappat allt mod och självständighet att ta tag i och göra saker. Även om jag fortfarande är mest motiverad till att ta tag i saker när någon kommer på besök eller är där för att ge en liten knuff så känner jag äntligen att jag faktiskt är påväg tillbaka till att känna att saker inte är helt ouppnåeliga. När M&P var här till exempel så bytte jag lampkontakter med bara lite instruktion från P om vad jag skulle göra med jordsladden och steghållande från M. Jag rensade även avloppet utomhus som hade täppts igen, det var en stor pöl som liksom inte rann undan och jag stack helt enkelt ned handen i avloppet och hittade gallret som var täckt med gegg från dusch och handfat. Rensade gallret och vattnet rann direkt undan. Kännde mig rejält vuxen och initiativrik just då.
Dock hänger både fuktproblemen över mig fortfarande, jag drömde inatt att all färg på väggarna flagnade av och att jag i princip inte hade någon tak isolering. Och tillslut så föll i princip hela huset samman. Denna oro påverkar mig alltså ganska så mycket, för jag  vaknade  och var helt slut i kroppen.