Sommarlov

Nu har jag varit hemma i snart tre veckor. Första veckan var ganska så full av aktiviteter, och på söndagen bestämde jag mig för att göra ingenting. Nu är jag ledig i två veckor och övar mig vidare på att göra ingenting, och det fungerar sisådär. Jag har ju alltid ett litet krav på mig att göra något här hemma, typ måla något, städa, klippa gräs osv. och just nu är det hjälpa till med båten och förbereda inför seglingsturen på torsdag som gäller. Men, mitt i allt detta så lyckas jag ta det ganska lugnt också, och jag känner att jag kan göra det här med att bara ta det lugnt. All denna avslappning har gjort mig otroligt trött, jag sover typ 10 timmar natten, somnar eller slumrar en stund på dagen och går runt och är allmänt ganska trött. Kanske är det tre års stress som äntligen tar ut sin rätt.
Jag trodde att jag skulle ha problem med att göra ingenting, att det skulle klia i kroppen, att jag skulle bli frustrerad eller känna att jag borde göra det ena eller andra. Jag var också rädd för att jag skulle känna mig ensam, liksom när man inte har något att göra, ingen att träffa. Kanske kommer frustrationen, kliet, bordet och ensamheten, men just nu är jag bara trött.
Någon gång, kanske när vi kommer tillbaka från seglingen, då ska jag låna böcker om deliberative democracy och lite annan demokratisk teori, för att grunda inför nästa år och vidga mina perspektiv. Då kanske känslan av borde och kliet har kommit till mig.
Men nu ska jag ned till båten och fixa.

Projicering

Ikväll hade mamma födelsedagfest. Massa folk, mat och prat. Väldigt vuxet och väldigt trevligt. Men, två incidenter skedde:
Den första var när jag stod och pratade med min syssling Oskar när vi drack välkomstdrinkar, och det anlände mer folk. Av någon anledning så trodde åtminstone tre personer (dessa var de uppenbara) att jag och Oscar var tillsammans. Jag förstår inte alls varför, för vi stod bara bredvid varandra, med lagom personligt avstånd emellan oss. Det verkar som om dessa människor ser vad de vill se.Två unga personer står bredvid varandra mitt ibland en massa andra vuxna, den enda förklaringen de kan komma på är att vi skulle vara tillsammans.
Den andra var lite mer pinsam, och ännu mer av en missuppfattning. Mamma höll tal, och pratade om vad hon skulle ägna sin tid till i framtiden, och sa att hon inte riktigt visste vad det skulle innebära. Så var det någon som inflikade barnbarn, varpå jag och Jennifer typ gömde oss, eftersom vi fick allas förväntansfulla blickar på oss (vaddå endast vara en barnproducerande maskin?), och vi båda vet att det ligger så långt i framtiden (om det ens kommer att ske) att vi inte ens kan tänka oss det nu. Ingen av oss har ju ens en kille, eller vet var vi vill vara om fem år, Jen vet väl knappt ens var hon är om två år. Det är ju liksom helt otänkbart för oss båda. Jag trodde att detta var tydligt från vår reaktion. Men icke, senare när jag sitter och pratar med min mammas kusin, så gratulerar han mig, och säger att det måste vara väldigt kul. Jag kopplar såklart direkt till min doktorand och tackar och säger att ja det ska bli riktigt kul, jag ser verkligen fram emot det. Så säger han att han inte riktigt hade vågat fråga, av rädsla att ha fel, och berättar om en kollega som gjort den typiska pinsamma tabben att gratulera en som inte var gravid till graviditeten, baserat på denna persons val av mer 'luftiga' klänningar på senaste. Jag chockas och skrattar och säger att det måste ha varit fruktansvärt pinsamt! Jag tänker att han menar att man generellt kan misuppfatta saker, och därför inte pushar frågor som kanske skulle vara känsliga. Varför nu framtiden skulle vara känslig. Men, jag tänker att han kanske resonerar så. Men så frågar han; Så vem är pappan?
Jag blir helt förbluffad, förstår inte alls vad han menar, tror att han blandat ihop mig med någon annan. Vaddå pappan? Och så var jag tvungen att anstränga mig hårt för att inte skratta honom rätt i ansiktet. Jag? Gravid?!
Nej då, han hade tolkat det som så när jag reagerade som jag gjorde på barnbarns frågan! Han vet uppenbarligen ingenting om 22-åringar och deras känslomässiga reaktioner (plus att jag, kom jag på nu, ju druckit vin hela kvällen, och till och med stått med en flaska vin framför honom och fyllt på mitt och andras glas...) Han ursäktade sig såklart och jag gjorde avbön på hela barnfrågan, att jag inte alls är där i mitt liv än, är inte färdig med det jag vill göra än, och att min och Jennifers reaktioner handlade om detta.
Det är underligt hur folk kan tolka saker precis hur de vill. De ser vad de vill se och vad de hoppas på att se.
Men, jag blev inte så provocerad, för jag vet ju liksom vad jag känner om dessa saker, typ med killar och barn. Jag tycker att jag är för ung (inget om andra som har barn eller vill ha barn vid min ålder eller yngre, utan detta är min värdering av mig själv) och ofärdig och det finns liksom inte i min begreppsvärld att skaffa barn. Jag menar, jag har ju inte ens haft ett ordentligt förhållande. Men det är som om de vuxna här ikväll förväntade sig att en 22-åring skulle ha koll på allt och vara vuxen på det sättet. Jag vet att de förväntar sig det, men det är för at de kommer från en annan generation, numera är det inte underligt att skaffa barn senare om ens skaffa barn över huvudtaget. Och det är inte underligt. Jag ser ingen stress med detta, utan det kommer när tiden och jag är redo. Alltså, det klart att jag vill bli kär, hitta en kille osv. och det klart att jag stressar och panikar om det då och då. Men rationellt är det ju så att det kommer när det kommer.
Men så kom jag på det här med att föreställa sig det som man vill ha, och det kommer att göra att man får det. Det undermedvetnas kraft. Och kanske så är jag undermedveted icke inställd till en tvåsamhets framtid och barn, och därför kommer jag aldrig att ha det. Min undermedvetna (och omedvetna?) inställning till att ha en pojkvän, eller inte ha en kille, gör alltså att jag agerar på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att få en kille.
Men det är ju en försvarsmekanism.

Avslut

Imorgon är min sista dag som jag bor någonstans i Sheffield. Min sista dag som jag spenderar som en undergraduate i samma stad.
Jag kommer att sakna Sheffield. Och allt som har varit. Den här bloggen var ju menad att vara en kommunikationsportal till er där hemma för mig och mina upplevelser här i Sheffield. Dit jag flyttade för att plugga. Och nu när det är över, så är det dags för lite avslut, utvärdering och slutgiltiga tankar. Ännu har jag inte bestämt vad som ska ske med denna blogg, kanske fortsätter den, kanske startar jag en ny. Jag har börjat bli nojig över vad jag skriver och vad som kan hittas genom en lätt sökning och jag måste börja tänka på om vad och vem jag skriver.
Jag börjar nu sista kvällen med en lite generell (och halvfull) utvärdering av tiden här. Generellt har upplevelsen varit bra. Jag har lärt mig fruktansvärt mycket, om mig själv, andra människor och akademiskt. Men jag har varit med om mycket skit också. Och det är väl oftast det som, i alla fall på senaste, kommit fram och jag fått utlopp för här på bloggen.
Jag ska så småningom försöka sammanfatta allt under teman; Vänner, Kärlek, Skola. Kanske tillkommer något mer, men det känns som om dessa är hjärtefrågorna under min tid som undergraduate i en Dual Honors Bachelor of Arts in Politics and Philosophy vid Sheffield University, som jag den 23e juli kommer att få på papper. Det har varit ganska mycket av dessa teman, både positivt och negativt, och bloggen har fått en mer känslomässig form än vad som egenligen var menat från början.
Mycket har hänt som jag aldrig trodde skulle ske, mycket har hänt som jag var alldeles säker på skulle ske, och en hel del har hänt som jag anade skulle ske. Jag trodde aldrig att jag skulle komma ut ur det här med en vilja, önskan och möjlighet att fortsätta forska, jag var alldeles säker på att jag skulle fortsätta vara Emilou och gilla England, men det mesta som skett har jag bara anat. Som tillexempel att jag skulle trivas och vantrivas, och faktiskt också, att jag skulle fortsätta vara Emilou.
Grejen är den att jag vet var jag står jag vet var jag är, men jag flyttade hit för att få förändring. För att förändras. Men det jag fattat är att det hanlar mindre om att förändra mig själv än att accepptera och hantera mig själv och hur Emilou funkar i sociala, akademiska och känslomässiga situationer.
Jag har blivit både besviken och positivt överraskad, och ofta både och. Både över mig själv och andra. Men i slutendan så tror jag att universitetslivet i Sheffield har gjort mig gott. Kanske hade det kunnat vara lika bra eller bättre någonstans närmre familjen, vännerna och tryggheten hemma i Sverige, men jag hade också gått miste om en massa.
Jag ska försöka sammanfatta. Kortfatta och utveckla. För nu tar dessa år slut. Och jag ska någonannanstans.

Southampton var bra. Lunchen betalades av honom, och åts tillsammans med kollegor. Campus var fint och grönt, koncentrerat och som en liten by, så det var typ som man tänker sig amerikanska universitet. Jag tror att jag kan komma och trivas där. Mer detaljer kommer när jag inte har fem timmar på mig att bli klar med en uppsats.

abort fokus abort fokusera abortera

Det är för övrigt väldigt underligt hur mycket man egentligen kan skriva med bara två argument. Jag har nu skrivit 4290 ord på att Harman inte definierar vad som ger (en del) moralisk status, eller vad 'en del' egentligen betyder, och att hon antar en förutbestämd moralisk status av foster, vilket inte passar så bra ihop med att den faktiska framtiden av ett foster bestämmer dess moraliska status. Det är underligt hur hon antar detta, men säger att kvinnans val är unikt för att det bestämmer den moraliska statusen av fostret och att beslutet att göra en abort är det moraliskt signifikanta, inte själva aborten, för att inte göra en abort är moraliskt signifikant för det resulterar i moraliska skyldigheter gentemot det framtida barnet. Och det går helt emot att vi inte bara har rätt till, utan faktiskt har självbestämmande, och kan resultera i en syn på kvinnor(gravida kvinnor eller kvinnor som har reproduktionsförmåga) endast som fosterbehållare. För om det är så att ett fosters öde är förutbestämt, så när en kvinna blir gravid och det visar sig att detta foster råkar vara ett med moralisk status, då är hon moraliskt skyldig att behålla det. Hon har inget eget val, utan hennes kropp ska ställs till foga för fostret och dess framtid. För det visade sig att fostret hade moralisk status.
Man ba, Hallå?! vad hände med en kvinnas rätt att välja? Även om Harman säger att hon anser att den väldigt liberala synen på abort är rätt, där det inte behövs moraliskt rättfärdigande för att göra en tidig abort, så är det inte alltid så att Harman anser att en kvinna har rätt att bestämma huruvida hon vill behålla fostret eller ej, utan i vissa tillfällen så görs det beslutet åt henne.

Eh, detta har jag inte sagt i uppsatsen ännu. Kankse bäst att copy+paste och översätta. Sen ska jag nog gå hem och laga middag.

Måndag

Hade möte med min handledare imorse. Och jag ska bara skriva om Harman, och kritisera hennes argument. För det jag skrivit hittills är ju 3500 ord, och jag skulle inte kunna göra Little rättvisa på 2000 ord. Det gjorde att jag ju snart är klar med uppsatsen. Måste bara göra det tydligt, väldigt tydligt. Och det kräver ju ännu en gång fokus. Men nu har jag lite motivering för att fokusera, för jag bestämde just ett möte med G i Southampton på måndag, dagen innan uppsatsen ska in. Och mamma är i England i helgen, så jag måste verkligen jobba hårt när jag jobbar.... och ja,det märks det väl att jag gör?
Måste också panika lite över mötet på måndag. Han föreslog lunch, och det blir ju så där frukansvärt jobbigt och obekvämt. Äta tillsammans! herregud. Vad är det jag ger mig in på? och liksom jag är så himla seg, för han är ju liksom jätteupptagen, varför hörde jag inte av mig tidigare?
äsch.

Fokus fokus fucking jävla fuckos

Det första utkastet var ju typ 8000 ord, och vid mötet med min handledare gick jag med på att slänga ut Bordo för att få plats med utvecklingen av det andra. Och eftersom jag läst in för mycket och missuppfattat ett par argument så kapades en del poänger bara på att ta bort det som var fel. Men så även nu då, när jag begränsat mig till endast två huvudargument och uvecklat dem (i outgrundlig detalj) ja då så är det ändå typ 3000 ord. alltså HALVA uppsatsen. Det betyder att jag måste skära något för att ens få möjlighet till att skriva en introduktion och slutsats. Eller så kanske nästa bit kan få vara bara 2000 ord. Men det blir ju sådan obalans, och I bet you att jag kommer kunna skriva 3000 ord eller mer på nästa bit, för det är ju där som mitt argument (som jag förövrigt tappat bort) är meningen att komma fram.
Men istället för att faktiskt skriva klart denna del, för att kunna börja på nästa så sitter jag och kollar facebook varannan minut, jag vet inte vad jag tror ska hända i facebook världen under den tiden som jag skriver en mening, men uppenbarligen tycker min hjärna att två minuters(!) fokus är nog. Mycket mer än nog. Det är nästan som ett sötsug. Måste måste måste Ha ha haaaa. Och nu så skriver jag ju här också. Jag tror att det ger uttryck för något sjukt kommunikationsbehov som egentligen bara döljer ett bekräftelsebehov. Ser jag vad andra gör, syns jag på nätet, ja då finns jag. Nu ska jag försöka återgå till icke-existens ett litet tag.


Ska bara kolla facebook först...

Magkänslan

Jag har den där känslan i magen där det känns som om jag är något på spåret. Något stort. Något bra. Om jag bara lyckas få ihop det. Då, då blir det bra. Jag nosar på det, är nära. Det suger i magen av upprymdhet, för jag vet att om jag kommer igenom det, så kan det bli något jag är riktigt stolt över. Men det krävs lite mer koncentration lite mer fokus. Lite mer tanke. Frågan är om jag pallar.
Och så kommer ju mamma i helgen också.

Stoltast

Min syster yster som fick blindtarmsinflammation organiserade denna Peppmarch for art. Hon är typ grymmast i stan, och jag är typ stoltast i världen

Det verkar vara sjukhusvecka för familjen. Syster yster hemma i Sverige åkte in till sjukhus i morse med ont ont i magen, och i eftermiddags konstaterade de att det var blindtarmen som inte ville vara med längre. Och ännu en gång sitter jag för långt ifrån för att kunna vara där och ta hand om. Det är ju liksom ännu en gång ingen fara, men jag blir ju orolig. Och får svårt att koncentrera mig . Jag har lyckats skriva endast 400 ord på den sista delen i uppsatsen, och det kommer nog dröja innan jag får iväg det där första utkastet till min handledare...

Och i detta (misslyckade) uppsatskrivande vänder jag lite på dygnet också. Det funkar ju bäst så.

Eh?

Man skulle kanske kunna tro att det skulle gå lättare att skriva uppsats när jag inte har någon att ta hand om, men ICKE. Jag vaknade typ elva imorse, i och för sig efter att ha suttit uppe till klockan två och skrivit. Men har egentligen inte fått något mer gjort idag. Kollat på det jag skrev igår och gjort lite kommentarer. Måste måste skriva det där om intimitet idag. För jag måste måste få iväg det imorgon. Och snart ska vi åka och hälsa på mormor på sjukhuset. Och tro det eller ej, jag hittade minsann lite NYPONSOPPA i Tinkas skafferi. Ska ta med lite i en termos och hoppas på att hamna in the good books så att säga.
Sedan skulle man ju också kunna tro att efter att jag två gånger tackat nej till min plats vid Manchester, så skulle de sluta skicka emails till mig om det, men ICKE. Har fått två mail som förbereder oss för vår vistelse vid Manchester university och school of social sciences. Och jag är ännu en gång glad över att jag inte ska dit.

Det här med ansvar

Jag åkte igår till min moster för att göra min kusin sällskap i att ta hand om mormor. Jag visste att det skulle bli jobbigt, för min mormor är inte den lättaste att hjälpa för hon vägrar ta emot hjälp (som vi sett förr). Och visst blev det som jag befarade, istället för att bli glad över att jag tagit med blåbärssoppa, så fick jag bassning för att det inte var nyponsoppa. Men jag visste ju liksom att hon behöver mig, Rowan behöver mig, Tinka behöver mig, så jag försökte se över att hon bara klagade, och vad vi än gjorde så gjorde vi fel. Försökte se över att hon ropade på mig en gång i kvarten för att hjälpa henne hitta pulmicorten/ge en näsduk/hjälpa henne ställa sig upp, för att när jag väl kom dit hitta på femton andra saker som jag behövdes för. Det gick sådär, för det är sjukt frustrerande att inte få någon tacksamhet alls för det man gör när det är en sådan ansträngning att göra det.
Men, samtidigt så kände jag ju att detta är mitt ansvar, det är okej att hon bossar runt på oss, för hon behöver vår hjälp. Det är vårt ansvar att hjälpa henne. Visst att det skulle vara mycket lättare om hon inte var så strulig, men obekvämlighet tar inte bort det ansvar jag tagit och fått genom att åka hit och ta hand om henne.
I eftermiddags åkte mormor in till sjukhus. Det är egentligen inget allvarligt, men doktorn som kom mitt på dan tyckte att det var säkrast så, för det var antagligen en lunginflamation och hon behövde antibiotika. Och helt plötsligt kan jag inte ta hand om henne längre. Det finns inget jag kan göra. Jag kunde inte åka med till sjukhuset för bara en kunde åka med i ambulansen, och det var bäst att Rowan åkte, för jag skulle ju inte hitta tillbaka från sjukhuset. Jag kunde inte heller åka efter för jag är inte försäkrad att köra Tinkas bil. Och ännu en gång, jag har ingen aning om hur jag skulle ta mig dig med kollektivtrafiken. Så det enda jag kan göra är att sitta här hemma och låta mormor vara på sjukhuset med Rowan. Det som stör mig är också att vi ju inte har någon egentlig möjlighet att åka och hälsa på henne, vilket ju gör att jag sviker mitt ansvar ännu mer. Egentligen är det ju inte en så himla big deal, hon har varit inne med sådana här infektioner tidigare, hon får pennicilin, stannar ett par dagar och kommer hem och mår bra. Och det är ju inte på något sätt mitt fel att hon blivit sjuk, utan vi gjorde det som låg i vårt ansvar att göra när hon blivit sjuk. Men det gnager och jag oroar mig. För det är ju mitt ansvar att ta hand om henne.

Ambitiös som fan

Inte nog med att den där kandidatuppsatsen som jag lämnade in i torsdags var typ det ambitiösaste jag gett mig in på (men också det roligaste) eftersom jag bestämt mig för att göra egen forskning i Sverige. Utan att egentligen veta vad det skulle innebära. Nu har jag ju också gett mig in på att hitta på ett eget argument för den här sista feminismuppsatsen om abort. Eller det handlar om ett fosters moraliska status, och jag argumenterar att ett foster inte automatiskt har moralisk status, utan att det tillskrivs det när kvinnan bestämmer sig för att behålla det och låta det använda hennes kropp för sin fortlevnad. Hon går även då med på att forma ett speciellt förhållande med fostret/barnet, och därmed får hon moraliska skyldigheter gentemot det och det får moralisk status. Det är alltså tre huvud principer;
1. foster har ingen automatisk moralisk status (och därmed har vi inga moraliska skyldigheter gentemot det)
2. Kvinnan har rätt att bestämma vad som ska ske med hennes kropp, fostret behöver använda hennes kropp för dess fortlevnad.
3. graviditet och föräldraskap är intimitet och relationer, och en kvinna har rätt att inte vilja ingå de relationerna (och även den biologiske pappan har rätt att inte ingå föräldrarelationen, men det blir ett annat argument). En konsekvens av detta är alltså att en kvinna har rätt att göra abort.
argumentet är alltså att eftersom fostret behöver använda sig utav kvinnans kropp för sin fortlevnad, men kvinnan inte har några moraliska skyldigheter gentemot det eftersom det saknar moralisk status och hon har rätt till självbestämmande över sin kropp så har hon rätt att neka fostret användande av hennes kropp. Men om hon väljer att tillåta det så ingår hon också i en speciell relation med fostret och får då moraliska skyldigheter. Två foster kan därmed ha olika moralisk status, beroende på huruvida det har blivit inbjudet till att använda kvinnans kropp.

Detta får även konsekvensen att:
4. En kvinna som väljer att låta fostret använda hennes kropp, tillskriver fostret moralisk status och hon får därmed skyldigheter till det, och formar ett moraliskt förhållande med fostret för att behålla fostret innebär inte bara graviditet, utan även föräldraskap. Detta moraliska förhållande kan delas med en partner, och det är självklart bådas ansvar att se till att uppehålla sina skyldigheter till barnet som de bestämt sig att forma ett moraliskt förhållande med. Men om partnern backar ur eller inte är närvarande(spermadonatorer) kan kvinnan fortfarande välja att gå vidare med graviditeten och stå själv i det moraliska förhållandet. Det som inte kan ske är att partnern bestämmer att kvinnan ska behålla ett foster som hon inte är beredd att låta använda hennes kropp för att utvecklas till något som hon inte vill forma ett moraliskt förhållande med.