Emilou och julkalendern del 15:Berätta om din favoritsak i ditt hem

Detta inlägg skrevs hemma, men blev aldrig publicerat för att jag inte var nöjd. Men bättre publicerat än icke!

Efter strömavbrott, telefonavbrott och lite jul så tar jag tag i denna lista igen. Vissa saker är lite svåra att skriva om, och jag kommer på att det var ganska länge sedan jag skrev något om något som någon annan bestämt vad det skulle handla om. Och det är nästan befriande att slippa bestämma själv. Att behöva tänka något om ett ämne och ta ställning om något som jag kanske inte tänkt på tidigare. Mitt i all min frihet vill jag att någon bestämmer åt mig, vad jag ska göra, vad jag ska tycka, vad jag ska vilja. Det kanske kallas beslutsångest, eller villrådighet- Frihetens baksida.

Och så även när det kommer till min favoritsak i hemmet. Jag tänkte först på mina fina målade väggar, min garderob med små fina skyltar som säger vad som ska vara på hyllan. Men så kom jag på att jag har två hem. Lövis också. Och det är nog här jag har min favoritsak i mitt hem, för det är det som gör mitt hem: tryggheten. 

När jag kom hem den där födelsedagen i ettan, klev in genom dörren och bara grät, är nog den bästa beskrivningen av den trygghet som Lövis ger. Det är hemma, här är jag lugn. Här är jag bra. Här finns alla mina osäkerheter och svagheter, men de får finnas utan att göra ont.

Ibland gör de ju ont, för vi bråkar rätt ofta. Jag och mina systrar och våra föräldrar. Men samtidigt som hemma är där vi bråkar en massa så är ju det också där vi blir sams. Det är här vi växt upp, det är hit vi kommer när vi kommer hem. 

Julkalendern får man ta när man vill

Precis på samma sätt som jag hade kvar typ alla chokladbitar i min adventskalender när jag kom hit i söndags och åt upp nästan alla på en gång och mådde sedan lite illa, så kan man göra denna julkalender i början på det nya året istället. Så nu kommer de resterande chokladbitarna, som lite januari treats.

Nyårslöften 2012

Förra året hade jag massa konkreta saker som jag skulle göra som nyårslöften, men i år blir det lite annorlunda.
Mitt första nyårslöfte är att hålla lite på mig själv lite mer. Jag behöver inte dela allt med alla, utan vad jag vill med vem jag vill. Och jag måste bli lite mer selektiv i mitt delande.
Det leder till mitt andra nyårslöfte, var försiktig med skryt. Slutet på förra året blev ju lite kaotiskt för att jag delat lite för mycket av fel grejer med fel personer. Så nu i år ska jag välja vilka framgångar jag delar med mig av.
Vilket leder till mitt tredje nyårslöfte. Bara för att jag inte delar med folk så ska jag inte sluta vara ambitiös. Jag ska fortfarande tacka ja till saker, och göra saker, för det är det som får mig att må bra. Men jag måste börja fokusera på att doktorera också.
På tal om saker som jag mår bra av så ska jag vara bättre på att träffa folk som jag gillar, inte bara de som är mest lättillgängliga, och så ska jag fortsätta träna när jag bor i London. Kanske yoga, kanske bara jogga.
Jag ska även köpa mig en kamera och fota mer. Kanske också ta upp en hobby. Men vad måste jag tänka lite mer på.

Detta är ju i och för sig utöver de förhoppningar på det nya året som jag och Susanna skrev ned på nyårsafton. Fan, vi skulle inte ha klistrat ihop brevet för det enda jag kommer ihåg är att vi båda skulle se till att hångla mer!

Hej 2012

jag börjar dig med att refresha facebook i parti och minut i sökan på bekräftelsen som jag kanske eller kanske inte vill ha.
Eller det är ju inte helt sant, jag började ju egentligen året med anledningen till att jag refreshar facebook och med att vara fjorton igen och inte riktigt berätta för mina föräldrar var jag var.
Slutsatsen är ändå att om de första dagarna på året på något vis ska säga något om det kommande året så har jag inte ett så kul år framför mig. bekräftelsesökande och lögner. Det är väl vad alla önskar sig i julklapp?
Eller kanske är det mindre bekräftelse än bara önskan att inte vara/bli dissad. Vilket kanske är lite samma sak, men originalanledningen är ju inte bekräftelse. Inte mer än något annat. Och kanske är det inte det nu heller. Eller så är det det, men bekräftelse inte är så jävla dåligt att vilja ha som jag får för mig att det är. Det är väl klart som fan det är kul om någon man träffar gillar en. Det är ju det som sociala relationer går ut på.
jaja, 2012, jag har ingen aning om vad du kommer ge mig, men jag hoppas det blir bättre än den ångest som ligger i magen nu!

Emilou och julkalendern del 14: Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.

Ibland drömmer jag sanndrömmar. Det är ofta jag hamnar i situationer som jag är helt säker på att jag har drömt. Och det är inte en vanlig deja vu, för jag kan komma ihåg känslan jag hade när jag vaknade morgonen efter drömmen. Eller den gången då jag först märkte det, då hade jag berättat om min dröm för pappa för jag tyckte den var så konstig. Jag åkte nämligen snowboard med folk som jag inte kände då, och jag fattade inte varför jag åkte snowboard, för jag kunde ju inte åka snowboard. Ett halvår senare åker vi till fjällen och jag går i snowboardskola och lärde känna de andra tjejerna i skolan. Precis som i drömmen.

Men annars drömmer jag inte så mycket om framtiden. Inte så långt in i framtiden i alla fall. Jag har svårt att föreställa mig i en annan situation än den jag är i nu, och om jag börjar längta mig bort så är det som om jag blir missnöjd med det jag har nu. Eller kanske är det så att jag är ganska nöjd med det jag gör nu, så jag har ingen anledning till att längta bort. 

Jag har inga specifika krav på framtiden, utan hoppas att jag får jobba med något där jag kan använda min kompetens och kan göra skillnad. Om det är som tjänsteman, i en tankesmedja, på ungdomsstyrelsen, i Sverige eller i England, det har jag ingen aning om. Det får omständigheterna bestämma. Jag hoppas också att jag någon gång träffar en snubbe som jag känner mig trygg med, en snubbe som älskar mig och som jag kan älska. Kanske skaffar vi barn, men det är liksom inget som jag aspirerar till. Inte just nu. Det är så svårt att föreställa sig en sådan situation eftersom den är så långt ifrån var jag är och det jag är idag. 

Det jag kanske fantiserar om mest är nog mitt boende. Jag vill bo i London ett tag, jag vill bo i en lägenhet med balkong, men sedan vill jag bo i ett hus med trädgård, så att jag kan odla sallad och örter och grönsaker och bönor. En trädgård vill jag ha. Men först vill jag bo i en storstad, och leva det busy livet. Och sen vill jag bo i Stockholm. För Stockholm är i alla fall definitivt en del av mina framtidsdrömmar. 

Emilou och julkalendern del 13: Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig

Det finns en jävla massa bilder på mig som andra tagit, och det är svårt att hitta en som berättar en historia. Eller snarare att välja vilken historia jag vill berätta. Men detta foto får påminna mig om snön. Snön som jag längtar efter som jag saknar varje vinter här i England. Men när jag ser detta foto minns jag hur kalla mina fingrar var denna kväll. Hur kalla mina tår var. Hur blöta mina byxor var. Men jag minns också att det var en helt fantastiskt fin kväll med de Jessie, Jessica och Lisa, på den tiden då vi fortfarande hängde allihopa. Det var en fin tid, och jag är glad att vi hade den tiden, men jag är också glad för det vi gör idag. Och att jag ändå träffar dem, kanske inte tillsammans eller så himla ofta, men vi ses. Och bilder som denna får mig att minnas varför.

emilou och julkalendern: uppdatering

Eftersom jag bestämt mig för att göra denna julkalender i lite vilken ordning som helst så kan det kanske vara bra att se hur långt vi kommit hittils:

1. Berätta om dig själv.

2. Berätta om staden som du bor i.

3. Berätta om din bästa vän.

4. Berätta om en person som du beundrar.

5. Berätta om vem du var för ett år sedan.

6. Berätta om bloggarna du läser.

7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.

8. Berätta om ett av dina favoritplagg.

9. Berätta om en av dina favoritlåtar.

10. Berätta om vad som finns i din väska.

11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.

12. Berätta om någon som du saknar.

13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.

14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.

15. Berätta om en av dina favoritböcker.

16. Berätta om hur du var när du var liten.

17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.

18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.

19. Berätta om en vän som bor långt bort.

20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.

21. Berätta om någon som du älskar.

22. Berätta om något som du är beroende av.

23. Berätta om ditt bästa julminne.

24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Emilou och julkalendern 12: Berätta om vad som finns i din väska

Jag kommer hem till Sverige idag. Därför ligger ett treveckorsliv och julklappar nedpackat i en resväska som antagligen är alldeles för tung för de 20 kilo som man får ha med sig. Jag har christmas crackers, mincemeat, mixed fruit, varma kläder, springkläder och så lite vanliga kläder. Antagligen kommer jag gå runt och se alldeles tokig ut för jag tycker att det är så himla svårt att packa. Planera vad jag vill ha på mig i två veckor; kombinera skönt med snyggt och varmt. För jag tar ju oftast på mig det som känns bra, och jag vet ju inte hur jag kommer att känna mig om en vecka. Men det som antagligen tar mest plats är jobbet. Har en hel lunta med artiklar jag måste läsa, och böcker som måste plöjas. Kul Jul!

Emilou och julkalendern del 11: Berätta om ett av dina favoritfotografier.

Detta fotografi är mitt favorit foto på min familj. Det togs i Barcelona när pappa fyllde 70. Barcelona som var kallare än jag trott det skulle vara, Barcelona som bjöd på tröttbråk och helt plötsligt var jag boven i familjedramat. 

Men även om Barcelona kanske inte var den bästa av resor så älskar jag denna bild. Den är så himla typisk för min familj. Vi är lite sneda och tokiga. Eller i allafall några av oss. Pappas hand får mig alltid att le. Och mammas reaktion är så himla typisk, här står hennes familj och töntar sig, men hon ler mot kameran och låtsas som ingenting. Anna, Jen och jag ser precis lika tokiga ut som vi är, men jag tycker mig också se en viss styrka emellan oss och inom oss som är så himla sann. Vi är tre starka unga kvinnor. Med två fantastiska föräldrar bakom oss. 

Emilou och julkalendern del 10: Berätta om en av dina favoritlåtar

Jag är asdålig på att komma ihåg namn på låtar och artister så jag kan tycka att en låt är asbra, men glömma bort vad den hette eller vad artisten hette så att den inte ens har en möjlighet att bli min favoritlåt. Ofta gillar jag också artisten mer än specifika låtar, av samma anledning; jag kanske kommer ihåg artisten, men inte låttitlar.
Och så eftersom jag inte kan prioritera mina älsklingar så måste jag få ge åtminstone två låtar.



Denna låt får mig att minnas tvåan, då 'dance, dance, dance' var lite av min devis. Jag dansade mest hela tiden, dansade galet, glatt och stort. Så stort att folk inte gillade det och startade bråk. Men jag dansade vidare. I min egen värld.



Denna låt är en av mina favoritlåtar just nu för den inkluderar inte bara tre av de bästa kvinnliga artisterna, utan den är så himla träffande. Rätt in i hjärtat. Och varje härtslag.

Julkalendern del 9. Berätta om ett av dina favoritplagg.

Jag sitter just nu invirad i denna blå fina Islandskofta för att värma mig från vintern som äntligen verkar ha kommit till England. Islandskoftan är inte bara något som turister köper, utan Islänningarna verkar faktiskt också gå runt i dessa koftor.

Jag har en massa olika favoritplagg. Varje plagg jag har kan bli mitt favoritplagg bara det känns rätt. Kläder är så mycket känsla för mig det handlar om hur jag känner mig i kläderna och det kommer från en blandning av humör och minnen.
Denna islandskofta är både fin och har fina minnen med sig. Island var årets resa. Island var resan jag längtat efter, sett fram emot. Det var min första konferens där jag presenterade och fick fantastisk feedback. Island var resan jag behövde för att få paus från det som stormade i Soton. Jag kom dit och kände mig hemma direkt. Det ligger något i luften när det är ca 10 grader när man är så pass långt norr ut. Luften är liksom lite mer frisk, krispig och klar. Och det känns som om ingenting i världen är murrigt och svårt, för bara man kan andas frisk klar luft så kommer allt bli bra. Luften biter i kinderna, kryper inpå kroppen om man inte har ordentliga lager. Lager som är som en skyddande aura när vinden blåser till. En aura som skyddar mot det mesta. Därför är denna kofta mitt favoritplagg. Den inte bara påminner mig om den fina resa jag och Andreas hade på Island, utan den håller mig också varm när det blåser kallt.

Emilou och julkalendern del 8: Berätta om någon som du saknar

I och med att jag flyttat runt som en nomad sedan jag var 16 så finns det en himla massa fina fina människor som jag saknar dagligen. Jag har lärt mig leva med saknaden. Lärt mig vara distanskompis och accepterat vad det innebär att flytta bort. Det gör ont ibland, men samtidigt så ger det mig styrka att jag vet att jag har ett gäng fina fina vänner som jag saknar för att de är så fina. Jag saknar min familj, och den trygghet som en familj ger dig.
Men just nu saknar jag min finaste Mandie allra allra mest. Vi träffades genom en fin kompis som jag kände förra året, men under året så har en väldigt fin vänskap utvecklats. En vänskap som har stått stabil när det stormat runt omkring oss. Det är en vänskap som formats av Mandies mjuka omtanke och enorma hjärta. Hon har inte bara varit ett enormt stöd, men också inspiration. Hon har en trygghet i sig själv och ett sunt förnuft som smittat av sig. Hon är så himla klok och ärlig, genuin och rolig. Hon säger alltid att på varje 100 personer som man träffar så träffar man en person som är speciell. Jag tror snarare att proportionerna att få träffa någon som Mandie är en på miljonen. Hon är en person som man bara träffar en gång i livet.

Bilden föreställer oss på min födelsedag. Det var en fin dag. Hon ser nästan mer skandinavisk ut än jag, vilket vi fick bekräftat när vi var i London, och en snubbe som sålde Big Issue frågade henne om hon var Svensk! 

Mandie har nu flyttat tillbaka till Canada, och jag saknar henne. Jag saknar henne med hela min kropp varje dag. När vi skulle säga hej då, så vi låtsades som om det var ett vanligt hejdå som om vi kommer ses imorgon. Men det kommer vi inte. Men det var lättast att hantera det så.
Men det är fanemig inte lätt nu. Jag saknar henne i varje rörelse jag tar, i varje sak jag gör. Jag gick ut och sprang idag och insåg att jag inte sprungit själv på typ två månader. Det är fjärde advent imorgon och jag som firat de andra adventsöndagarna med Mandie kommer nu antagligen bara dela den med en söndagsbakisångest stirrandes på de fyra ljusen. Jag saknar henne och kommer att sakna henne för alltid.
Min livsstil, och mina livsval har satt mig i denna situation där jag flyttar runt. Träffar fina människor som antingen jag flyttar ifrån eller som flyttar ifrån mig. Och jag börjar bli less på det. Jag är less på att sakna människor, less på att alltid sakna en del av mig, less på att aldrig känna mig hel. För dessa finaste fina människor gör mig till den jag är. De ger mig stödet att vara stark, och om de inte finns där så står jag ensam och vittrar långsamt sönder inifrån.
Jag vet att dessa typer av fina vänner inte försvinner, det är det som gör dem så fina. Men det gör ändå ont att inte ha dem nära mig. Att inte kunna ge dem en kram, att inte kunna gå på bio, shoppa, gå ut och springa, dricka vin och prata tills sent sent inpå natten. Det börjar bli tröttsamt, och jag önskar bara att jag kunde få samla upp alla mina finaste och bosätta dem alla i ett hus där vi kan jobba med det vi vill men också vara nära varandra. Det önskar jag mig i julklapp.

Emilou och julkalendern dag 7:Berätta om bloggarna du läser

Jag läser en hel del bloggar, om bloggläsande kunde klassas som en hobby, skulle det definitivt vara en av mina främsta hobbies.
Först och främst läser jag såklart susannas blogg. (hoppas det är ok att jag länkar....)
Men jag läser också massa andra bloggar. Jag väljer främst bloggar som på något sätt talar till mig. Vare sig det handlar om innehållet eller hur de skriver, så måste de tala till mig på något sätt. Men de flesta av bloggar har jag hittat genom andra bloggar. Jag tror att det hela började med Elin Grelsson på den tiden som hon skrev mer dagboksblogg, jag började läsa precis innan hon gav upp anonymiteten, då bloggen hette always keeping it real. Genom henne tror jag att jag hittade Den där Jenny, och därigenom har jag hittat en hel lång lista av bloggar (typ inte skyldig, Egoistiga egon och Linn och de flesta i deras länklistor), som jag nu också fattat är tjejer som är (har blivit) kompisar i riktiga livet. Och det är typ det som får mig att fortsätta blogga. Delvis för det de skriver,  men också hur de skriver. De delar med sig av så himla mycket smarta, jobbiga och fina saker på ett så ärligt och öppet sätt att det känns som om man nästan har ett samtal med dem. Det känns nästan som om jag känner dem, och kan relatera till grejer som de skriver, trots att jag aldrig träffat dem. Men de inspirerar, jag relaterar- nästan mer än med vissa i min direkta omgivning- och känner någon typ av bekräftelse och trygghet i att det finns andra i världen som tänker lite som jag, reagerar lite som jag och kanske är lite som jag. Även om de inte är i min närhet- eh jag är här de är i Sverige- eller att jag någonsin träffat dem, eller knappt interagerat med dem, så känns det som att jag fattar var de kommer ifrån när de skriver. Detta kan ju definitivt vara en amatör analys som Alexmo  skrivit om, men det räcker för mig. Det är lite av en illusion, men det är okej. De skriver är personligt, öppet och ärligt. Visst att de inte delar med sig av allt. Men de delar med sig. Och av någon underlig anledning får det också mig att dela med mig. Det är dagboksblogg, det är öppen, känslomässig blogg. Det är svåra saker, koka insikter och svåra beslut eller situationer som de valt att dela med sig av, och det respekterar och beundrar jag. Det är saker som jag värderar, trots att det bara är en illusion.

Emilou och julkalendern dag 6: Berätta om vem du var för ett år sedan.

Jag tror att detta inlägg säger det mesta. Jag bloggade inte så mycket för ett år sedan, för jag sprang runt och gjorde saker. Började säga ja till saker, samtidigt som jag försökte göra doktorerandet till ett jobb.
Jag är fortfarande driven, men någonstans tappade jag den passionen. Jag drev igenom citizenship day, vilket var min stora stora grej. Men så tappade jag luften.
Men långsamt tror jag att jag börjar komma tillbaka till passionen. Måste bara hålla mig borta från neggon.