Emilou och julkalendern del 8: Berätta om någon som du saknar

I och med att jag flyttat runt som en nomad sedan jag var 16 så finns det en himla massa fina fina människor som jag saknar dagligen. Jag har lärt mig leva med saknaden. Lärt mig vara distanskompis och accepterat vad det innebär att flytta bort. Det gör ont ibland, men samtidigt så ger det mig styrka att jag vet att jag har ett gäng fina fina vänner som jag saknar för att de är så fina. Jag saknar min familj, och den trygghet som en familj ger dig.
Men just nu saknar jag min finaste Mandie allra allra mest. Vi träffades genom en fin kompis som jag kände förra året, men under året så har en väldigt fin vänskap utvecklats. En vänskap som har stått stabil när det stormat runt omkring oss. Det är en vänskap som formats av Mandies mjuka omtanke och enorma hjärta. Hon har inte bara varit ett enormt stöd, men också inspiration. Hon har en trygghet i sig själv och ett sunt förnuft som smittat av sig. Hon är så himla klok och ärlig, genuin och rolig. Hon säger alltid att på varje 100 personer som man träffar så träffar man en person som är speciell. Jag tror snarare att proportionerna att få träffa någon som Mandie är en på miljonen. Hon är en person som man bara träffar en gång i livet.

Bilden föreställer oss på min födelsedag. Det var en fin dag. Hon ser nästan mer skandinavisk ut än jag, vilket vi fick bekräftat när vi var i London, och en snubbe som sålde Big Issue frågade henne om hon var Svensk! 

Mandie har nu flyttat tillbaka till Canada, och jag saknar henne. Jag saknar henne med hela min kropp varje dag. När vi skulle säga hej då, så vi låtsades som om det var ett vanligt hejdå som om vi kommer ses imorgon. Men det kommer vi inte. Men det var lättast att hantera det så.
Men det är fanemig inte lätt nu. Jag saknar henne i varje rörelse jag tar, i varje sak jag gör. Jag gick ut och sprang idag och insåg att jag inte sprungit själv på typ två månader. Det är fjärde advent imorgon och jag som firat de andra adventsöndagarna med Mandie kommer nu antagligen bara dela den med en söndagsbakisångest stirrandes på de fyra ljusen. Jag saknar henne och kommer att sakna henne för alltid.
Min livsstil, och mina livsval har satt mig i denna situation där jag flyttar runt. Träffar fina människor som antingen jag flyttar ifrån eller som flyttar ifrån mig. Och jag börjar bli less på det. Jag är less på att sakna människor, less på att alltid sakna en del av mig, less på att aldrig känna mig hel. För dessa finaste fina människor gör mig till den jag är. De ger mig stödet att vara stark, och om de inte finns där så står jag ensam och vittrar långsamt sönder inifrån.
Jag vet att dessa typer av fina vänner inte försvinner, det är det som gör dem så fina. Men det gör ändå ont att inte ha dem nära mig. Att inte kunna ge dem en kram, att inte kunna gå på bio, shoppa, gå ut och springa, dricka vin och prata tills sent sent inpå natten. Det börjar bli tröttsamt, och jag önskar bara att jag kunde få samla upp alla mina finaste och bosätta dem alla i ett hus där vi kan jobba med det vi vill men också vara nära varandra. Det önskar jag mig i julklapp.