Friday, November 23, 2012
Tuesday, November 20, 2012
Emilou undrar vad fan man ska doktorera för
Jag minns när jag sökte doktorandtjänster och hur glad och nervös jag var när jag fick pengar här i soton. Jag önskar nu att jag skulle hitta tillbaka till den energin, för just nu har jag ingen aning om varför jag forskar. Vad sjutton ska jag med en doktorstitel till?
När jag har nämnt detta till andra så säger de med en viss ton i rösten att: jo men du kommer ju vara doktor.
Men just att vara doktor betyder ingenting för mig. Eller i alla fall inte så mycket som det verkar betyda för dem. Jag utbildar mig inte för att få status. Och det är kanske lätt för mig att säga med tanke på hur välutbildad min familj är, men hellre att min bakgrund får mig att tycka så än att alla bör ha en universitets utbildning och inte är lika mycket värda om de inte har det.
Sen kanske min forskning är potentiellt innovativ, men även om jag skriver världens bästa avhandling så kommer det inte leda till något. För det är en liten avhandling. För att göra verklig skillnad så måste man bli stor, och det är både svårt och tar lång tid. Alltså inte svårt som i att man måste vara smart eller jobba hårt, utan för att det är hårdare konkurrens på grund av att fler doktorerar och det finns färre jobb för att staten har dragit ned på utbildnings bidragen och för att utbildnings sektorn håller på att förändras strukturellt så det är svårare att få forsknings anslag om man inte är ett stort namn.
Så karriärsmässigt kunde jag lika gärna ha sökt ett jobb direkt efter min kandidat och säkert utvecklats mer under dessa år än vad jag gjort nu som doktorand.
Allt jag kan tänka på just nu är att baka och laga mat. Eller vad för andra jobb jag skulle kunna tänka mig att göra. Vad för andra saker jag är bra på. Och det är svårt, för jag har ju satsat på det här så länge nu. Vad sjutton skulle jag göra om jag inte var akademiker?
När jag har nämnt detta till andra så säger de med en viss ton i rösten att: jo men du kommer ju vara doktor.
Men just att vara doktor betyder ingenting för mig. Eller i alla fall inte så mycket som det verkar betyda för dem. Jag utbildar mig inte för att få status. Och det är kanske lätt för mig att säga med tanke på hur välutbildad min familj är, men hellre att min bakgrund får mig att tycka så än att alla bör ha en universitets utbildning och inte är lika mycket värda om de inte har det.
Sen kanske min forskning är potentiellt innovativ, men även om jag skriver världens bästa avhandling så kommer det inte leda till något. För det är en liten avhandling. För att göra verklig skillnad så måste man bli stor, och det är både svårt och tar lång tid. Alltså inte svårt som i att man måste vara smart eller jobba hårt, utan för att det är hårdare konkurrens på grund av att fler doktorerar och det finns färre jobb för att staten har dragit ned på utbildnings bidragen och för att utbildnings sektorn håller på att förändras strukturellt så det är svårare att få forsknings anslag om man inte är ett stort namn.
Så karriärsmässigt kunde jag lika gärna ha sökt ett jobb direkt efter min kandidat och säkert utvecklats mer under dessa år än vad jag gjort nu som doktorand.
Allt jag kan tänka på just nu är att baka och laga mat. Eller vad för andra jobb jag skulle kunna tänka mig att göra. Vad för andra saker jag är bra på. Och det är svårt, för jag har ju satsat på det här så länge nu. Vad sjutton skulle jag göra om jag inte var akademiker?
Saturday, November 17, 2012
Emilou och typ livet
Nähä nä, jag var inte alls på väg upp från helvetet som jag trodde förut. Och inte heller blev det bättre efter att jag lämnat in det första utkastet av lissen som jag jobbat på de senaste veckorna. Nä det blev pannkaka av alltihop i måndags och utmattnings tårar i tisdags. Jag ville inte åka till Wien för att träffa familjen och systersonen. Jag ville inte vara kvar på universitetet. Jag ville inte doktorera längre.
Alla säger att det är så med att doktorera, ibland vill man bara inte, men jag inte bara ville inte utan jag var trött.
Jag var så trött att jag inte visste vad jag ville längre och de slog mig att jag nog inte varit ordentligt utvilad på säkert ett halvår. Jag har försökt stålsätta mig för den här lissen men har nog triggat upp mig själv till en nivå av latent stress som jag helt enkelt inte pallade med längre. Men som jag heller inte känt av ordentligt för att den legat gömd någonstans i bakhuvudet.
Men det är inte bara avhandlingen som grämer. Utan också livet. Vad vill jag göra när jag är klar? Var vill jag vara? Kan jag göra något annat än att forska? Vill jag göra något annat? När ska jag hitta hem? när ska jag bli ihop med någon? och pga systersonen har ju frågan om barn också poppat in i mitt huvud. Denna typ av existentiell 25års kris är banne mig inte nådig.
Alla säger att det är så med att doktorera, ibland vill man bara inte, men jag inte bara ville inte utan jag var trött.
Jag var så trött att jag inte visste vad jag ville längre och de slog mig att jag nog inte varit ordentligt utvilad på säkert ett halvår. Jag har försökt stålsätta mig för den här lissen men har nog triggat upp mig själv till en nivå av latent stress som jag helt enkelt inte pallade med längre. Men som jag heller inte känt av ordentligt för att den legat gömd någonstans i bakhuvudet.
Men det är inte bara avhandlingen som grämer. Utan också livet. Vad vill jag göra när jag är klar? Var vill jag vara? Kan jag göra något annat än att forska? Vill jag göra något annat? När ska jag hitta hem? när ska jag bli ihop med någon? och pga systersonen har ju frågan om barn också poppat in i mitt huvud. Denna typ av existentiell 25års kris är banne mig inte nådig.
Sunday, November 11, 2012
Wednesday, November 07, 2012
Emilou och facebook
Asså jag tänkte på en sak. Det här med att folk säger att facebook bara handlar om att folk lägger upp saker om sina coola liv, hur fantastiska de är osv. Min facebook ser verkligen inte ut så. Min facebook överöses av klagomål över artiklar/böcker som måste läsas eller skrivas, länkar till artiklar som antagligen visar hur dålig regeringen är, phd comics och så lite wittyness. Självklart finns lyckouppdateringarna, tuffa instagram korten och status checkinsen, men det är liksom inte det som står ut. Men det är kanske för att större delen av min facebook vänskapskrets är studenter.
Monday, November 05, 2012
Saturday, November 03, 2012
Friday, November 02, 2012
Emilou och fredagskvällen
Första utkast av min lic ska in på torsdag, och det är inte ens i närheten av att vara klart. Därför har jag varit på kontoret till sentsent i typ två veckor nu. Som vanligt har jag inte fått så mycket gjort som jag tänkt, men ändå varit på skolan. Sagt nej till rätt mycket socialt och ätit middag framför datorn. Jag har ju mig själv att skylla att det blir så här. Men jag börjar nu känna av i kroppen att det varit intensivt ganska länge. Jag har en konstig buzz i händerna, som små efterskalv efter att fingrarna knappat alla smarta ord på tangenterna. Jag känner musklerna och senorna i handlederna som också knakar så fort jag tar bort dem från skrivbordet. Och hur mycket min rygg och nacke knakar ska vi inte ens tala om.
Men av någon anledning så känner jag inte av ångesten eller stressen som brukade komma medan jag skrev uppsatser. jag känner snarare mig ganska apatisk. pallar inte göra det superbra. för det kommer ändå göras om. Jag vet ju egentligen att det blir bättre om jag gör det bra första gången. man höjer liksom ribban från redan högt. Men jag har inte tid och orkar inte. Kanske är det en bra känsla att slippa ångesten. Eller så kommer den och slår mig som ett knytnävsslag i magen på tisdag.
De andra doktoranderna är ute och dricker coctails ikväll. Jag hade tänkt att gå, men det blir nog inte så. Istället stannar jag nog här till 23 och går sedan hem och lägger mig. Men på söndag, på söndag då ska jag till London. En hel dag ledig innan slutspurten. Då blir det bannemig skriva av!
Men av någon anledning så känner jag inte av ångesten eller stressen som brukade komma medan jag skrev uppsatser. jag känner snarare mig ganska apatisk. pallar inte göra det superbra. för det kommer ändå göras om. Jag vet ju egentligen att det blir bättre om jag gör det bra första gången. man höjer liksom ribban från redan högt. Men jag har inte tid och orkar inte. Kanske är det en bra känsla att slippa ångesten. Eller så kommer den och slår mig som ett knytnävsslag i magen på tisdag.
De andra doktoranderna är ute och dricker coctails ikväll. Jag hade tänkt att gå, men det blir nog inte så. Istället stannar jag nog här till 23 och går sedan hem och lägger mig. Men på söndag, på söndag då ska jag till London. En hel dag ledig innan slutspurten. Då blir det bannemig skriva av!
Thursday, November 01, 2012
Emilou och träningen!?
För ett par veckor sedan kunde jag inte överleva utan träningen. Jag var beroende av endorfinkicken jag fick när jag tränade för att må bra. Men så nu den senaste veckan har det blivit jobbigt och tråkigt. Och jag är bara trött. Orkar inte pusha mig själv. Var på cirkelträning i torsdags och det var helt kaos. Sprang i lördags, och det var ofantligt tungt! Och så var jag på spinning igår, vilket var ganska okej, men så jag vakande med ångest i magen imorse!Jag förstår inte riktigt. Men ska på cirkelträning ikväll igen. Vi får se hur det går.
Friday, October 19, 2012
Emilou och jodå horoskopfanskapet fick rätt.
Jag sitter just nu, tre minuter innan mitt tåg går, på en fullproppad buss som är kanske fem minuter från stationen. Och jag behöver hämta ut min biljett.
Emilou och det akademiska dilemmat
Jag pratade med en av de nya doktoranderna igår. Pratade om politisk aktivism, för han har varit väldigt aktiv i högrisk aktivism. I nivån har åkt till Irak och gjort undersökningar. Och nu har han valt att fördjupa sina studier för att kunna göra mer.
Jag tror att jag på något vis har en liknande bakgrund; jag var aktiv, om än inte lika riskabelt aktiv, men bestämde mig för att plugga för att kunna göra mer. Bara det att jag gjorde det valet för sju år sedan. Och var inte så himla aktiv efter det.
Men han frågade hur det kändes att vara lite längre fram i just den processen. Att man pluggar för att kunna göra något åt saker. Nästan någon typ av aktivistisk akademisk motivation. Och jag hade egentligen inte tänkt på det förut. Men det är enormt frustrerande. För jag vet alldeles för väl vad effekterna av olika aktioner är. Och att de flesta inte har så mycket effekt över huvud taget. Men så vet jag också att det ju inte alltid handlar om det. Utan det handlar mycket om att ha kul, träffa vänner, känna sig del i ett sammanhang. För jag vet att det mest effektiva sättet att påverka, om vi pratar effektivitet och påverkan som att ha effekt på policy, är kanske att vara politiker. Eller en insider lobbyist. Men att nå dit är en lång väg. Kanske är en akademisk karriär ett steg i den riktningen. Men att gå i den riktningen innebär också att det är svårare att göra de mer direkta aktionerna som kanske är lite roligare. För aktivismen blir liksom en karriär.
Allt detta bidrar till mitt dilemma. Jag vet typ för mycket om politiskt aktivism för att vara politiskt aktiv.
Jag tror att jag på något vis har en liknande bakgrund; jag var aktiv, om än inte lika riskabelt aktiv, men bestämde mig för att plugga för att kunna göra mer. Bara det att jag gjorde det valet för sju år sedan. Och var inte så himla aktiv efter det.
Men han frågade hur det kändes att vara lite längre fram i just den processen. Att man pluggar för att kunna göra något åt saker. Nästan någon typ av aktivistisk akademisk motivation. Och jag hade egentligen inte tänkt på det förut. Men det är enormt frustrerande. För jag vet alldeles för väl vad effekterna av olika aktioner är. Och att de flesta inte har så mycket effekt över huvud taget. Men så vet jag också att det ju inte alltid handlar om det. Utan det handlar mycket om att ha kul, träffa vänner, känna sig del i ett sammanhang. För jag vet att det mest effektiva sättet att påverka, om vi pratar effektivitet och påverkan som att ha effekt på policy, är kanske att vara politiker. Eller en insider lobbyist. Men att nå dit är en lång väg. Kanske är en akademisk karriär ett steg i den riktningen. Men att gå i den riktningen innebär också att det är svårare att göra de mer direkta aktionerna som kanske är lite roligare. För aktivismen blir liksom en karriär.
Allt detta bidrar till mitt dilemma. Jag vet typ för mycket om politiskt aktivism för att vara politiskt aktiv.
Emilou och kvällen som inte blev som planerat
Jag hade tänkt att läsa ett kapitel i en bok, men fick ett sms och gjorde något jag aldrig gjort förut istället.
Thursday, October 18, 2012
Tuesday, October 16, 2012
Emilou som utlandssvensk
Jag insåg för ett tag sedan att jag inte upplevt en hel vinter i Sverige på sju år nu i vinter. Jag har inte bott i Sverige mer än drygt fyra månader i sträck under lika lång tid. Större delen av mitt vuxna liv har jag spenderat här i England. Sex år innan jag flyttade hit var jag 13, och ju längre jag är här så blir balansen mellan tiden i Sverige och tiden i England mer och mer ojämn.
Men jag ser mig själv ändå som Svensk. Eller Brittisk. Eller både och. Det är ungefär så jag brukar låta när någon frågar mig var jag kommer ifrån. Jo jag kommer ju från Sverige, eller Stockholm om jag känner för att chocka med det. Och det leder i de flesta fall till förvåning, för jag har ju ingen brytning. Men det jag tänker är också att jag ju inte ser ut som en invandrare. Så då är det brytningen som är det som eventuellt skulle kunna röja min identitet. Men ibland så säger folk att jo men visst det kunde de ju höra på min brytning. Och då blir jag sur. Trots att jag i de andra fallen påstår att man visst kan höra min brytning om man bara vet vad man ska lyssna efter. Just min brytning har lett till många långa diskussioner, förklaringar, skämt och tillslut min tröttma. Jag orkar inte vara min brytning längre.
Jag ser mig själv som Svensk när folk försöker tillskriva mig brittisk nationalitet, men brittisk när folk försöker tillskriva mig svensk/utländsk identitet. Och detta är kanske ganska talande för hur det är med dubbel nationalitet. Det går liksom inte att reducera till det ena eller det andra, utan den sidan som blir negligerad ställer sig upp och skriker så fort den andra får för mycket uppmärksamhet. Jag kritiserar den moderna svenska välfärdsstaten när folk säger att det är så himla bra, framhäver Ikeas något tveksamma värderingar när någon drar ett gammalt skämt om Ikea-home away from home, jag förstår vikten av klass här i England. Men jag förstår mig inte på elitismen som finns här, jag kritiserar hur en universitets utbildning nu har blivit en handelsvara, och jag tycker att staten har ett visst ansvar att ta hand om sina medborgare.
Det är mycket i mina värderingar som jag kan attribuera till min uppväxt på landet i Sverige. För jag tror inte att jag kan säga att mina värderingar nödvändigtvis bara är formade av att jag växt upp i Sverige. Mamma och pappa spelar ju så klart stor roll också. Och den Engelska släkten. Det är något med det att jag inte bara haft Svenska influenser som gjort att jag är den jag är nu. Jag tror att just blandningen, eller vidre influenser om man så vill, formar på ett visst sätt. Johanna Koljonen sa i Värvet podcasten att hon kom lite bättre överens med de finnlandsvenskar som bott utanför Finnland ett tag. Och ännu bättre med de som stannat borta. Det är precis så det känns. Här kommer jag bäst överens med utlandsskandinaver. Vi som flyttat bort, och fortfarande är borta. Vi som sett, upplevt och blivit medvetna om något annat under vår uppväxt och sökt oss dit som vuxna.
Men skillnaden är att jag tror att vi alla vill tillbaka. Någongång. Vi vet bara inte när. Vi vet inte när vi är redo. För att flytta hem nu vore ju att flytta hem. Och det som skrämmer är inte bara det att ja då är äventyret slut. Då flyttar man hem för gott. Med detta kommer en rad andra orosmoln. Hur funkar det egentligen hemma nu? Var kan man få jobb? Var kan man få reda på var man kan söka jobb? Vad är det för koder och kulturer man måste ha koll på? Och hur många kompisar har man egentligen kvar där hemma? Var ska man bo? Hur hittar man någonstans att bo? Och blir det inte ännu ett uppbrott? Blir det egentligen att komma hem? För har inte detta nu blivit hemma? Skulle inte min brittiska sida kvävas om jag flyttade hem för gott? Och är det inte så att jag egentligen har en romantiserad bild av vad det är att vara hemma i Sverige? Jag har ju för sjutton inte upplevt en hel svensk vinter på snart sju år.
Men jag ser mig själv ändå som Svensk. Eller Brittisk. Eller både och. Det är ungefär så jag brukar låta när någon frågar mig var jag kommer ifrån. Jo jag kommer ju från Sverige, eller Stockholm om jag känner för att chocka med det. Och det leder i de flesta fall till förvåning, för jag har ju ingen brytning. Men det jag tänker är också att jag ju inte ser ut som en invandrare. Så då är det brytningen som är det som eventuellt skulle kunna röja min identitet. Men ibland så säger folk att jo men visst det kunde de ju höra på min brytning. Och då blir jag sur. Trots att jag i de andra fallen påstår att man visst kan höra min brytning om man bara vet vad man ska lyssna efter. Just min brytning har lett till många långa diskussioner, förklaringar, skämt och tillslut min tröttma. Jag orkar inte vara min brytning längre.
Jag ser mig själv som Svensk när folk försöker tillskriva mig brittisk nationalitet, men brittisk när folk försöker tillskriva mig svensk/utländsk identitet. Och detta är kanske ganska talande för hur det är med dubbel nationalitet. Det går liksom inte att reducera till det ena eller det andra, utan den sidan som blir negligerad ställer sig upp och skriker så fort den andra får för mycket uppmärksamhet. Jag kritiserar den moderna svenska välfärdsstaten när folk säger att det är så himla bra, framhäver Ikeas något tveksamma värderingar när någon drar ett gammalt skämt om Ikea-home away from home, jag förstår vikten av klass här i England. Men jag förstår mig inte på elitismen som finns här, jag kritiserar hur en universitets utbildning nu har blivit en handelsvara, och jag tycker att staten har ett visst ansvar att ta hand om sina medborgare.
Det är mycket i mina värderingar som jag kan attribuera till min uppväxt på landet i Sverige. För jag tror inte att jag kan säga att mina värderingar nödvändigtvis bara är formade av att jag växt upp i Sverige. Mamma och pappa spelar ju så klart stor roll också. Och den Engelska släkten. Det är något med det att jag inte bara haft Svenska influenser som gjort att jag är den jag är nu. Jag tror att just blandningen, eller vidre influenser om man så vill, formar på ett visst sätt. Johanna Koljonen sa i Värvet podcasten att hon kom lite bättre överens med de finnlandsvenskar som bott utanför Finnland ett tag. Och ännu bättre med de som stannat borta. Det är precis så det känns. Här kommer jag bäst överens med utlandsskandinaver. Vi som flyttat bort, och fortfarande är borta. Vi som sett, upplevt och blivit medvetna om något annat under vår uppväxt och sökt oss dit som vuxna.
Men skillnaden är att jag tror att vi alla vill tillbaka. Någongång. Vi vet bara inte när. Vi vet inte när vi är redo. För att flytta hem nu vore ju att flytta hem. Och det som skrämmer är inte bara det att ja då är äventyret slut. Då flyttar man hem för gott. Med detta kommer en rad andra orosmoln. Hur funkar det egentligen hemma nu? Var kan man få jobb? Var kan man få reda på var man kan söka jobb? Vad är det för koder och kulturer man måste ha koll på? Och hur många kompisar har man egentligen kvar där hemma? Var ska man bo? Hur hittar man någonstans att bo? Och blir det inte ännu ett uppbrott? Blir det egentligen att komma hem? För har inte detta nu blivit hemma? Skulle inte min brittiska sida kvävas om jag flyttade hem för gott? Och är det inte så att jag egentligen har en romantiserad bild av vad det är att vara hemma i Sverige? Jag har ju för sjutton inte upplevt en hel svensk vinter på snart sju år.
Subscribe to:
Posts (Atom)