Jag pratade med en av de nya doktoranderna igår. Pratade om politisk aktivism, för han har varit väldigt aktiv i högrisk aktivism. I nivån har åkt till Irak och gjort undersökningar. Och nu har han valt att fördjupa sina studier för att kunna göra mer.
Jag tror att jag på något vis har en liknande bakgrund; jag var aktiv, om än inte lika riskabelt aktiv, men bestämde mig för att plugga för att kunna göra mer. Bara det att jag gjorde det valet för sju år sedan. Och var inte så himla aktiv efter det.
Men han frågade hur det kändes att vara lite längre fram i just den processen. Att man pluggar för att kunna göra något åt saker. Nästan någon typ av aktivistisk akademisk motivation. Och jag hade egentligen inte tänkt på det förut. Men det är enormt frustrerande. För jag vet alldeles för väl vad effekterna av olika aktioner är. Och att de flesta inte har så mycket effekt över huvud taget. Men så vet jag också att det ju inte alltid handlar om det. Utan det handlar mycket om att ha kul, träffa vänner, känna sig del i ett sammanhang. För jag vet att det mest effektiva sättet att påverka, om vi pratar effektivitet och påverkan som att ha effekt på policy, är kanske att vara politiker. Eller en insider lobbyist. Men att nå dit är en lång väg. Kanske är en akademisk karriär ett steg i den riktningen. Men att gå i den riktningen innebär också att det är svårare att göra de mer direkta aktionerna som kanske är lite roligare. För aktivismen blir liksom en karriär.
Allt detta bidrar till mitt dilemma. Jag vet typ för mycket om politiskt aktivism för att vara politiskt aktiv.
No comments:
Post a Comment