jag är ju invandrare

Ja jag är invandrare på ena eller andra viset var jag än kommer.

Nu när jag flyttat till England har jag blivit mer svensk än jag någonsin varit förut. inte bara för att jag känner ett starkt behov av köttbullar, men även för att jag får epitetet ”the Swedish”, "the Swede" eller ”Swedish Emily”. Det händer dock inte förens jag berättat för dem att jag är svensk, för de flesta tar mig för engelsk (vilket självklart är otroligt smickrande, men också ställer till problem). Det ironiska är att jag i Sverige alltid var den engelska. Jag var alltid tvungen att stava mitt förnamn, min mamma bryter när hon pratar svenska och vi firade jul både på julafton och på juldagen. Bara för att min familj tyckte om att dricka te på kvällen, fick min kompis för sig att vi var jätte brittiska, hela min familj, när det egentligen bara är min mamma som är engelsk, och då till och med bara halv-engelsk. Och dessa är inte ens några elaka förutfattade meningar om min bakgrund, utan bara antaganden och förutfattade meningar om mig som halv britt.

I England umgicks jag till en början mest med internationet folk. Kanske för att jag träffade de flesta första veckan, men jag höll kontakten med dem. Kanske för att vi alla är i samma situation, vi förstår varandra. Abi och jag har nog också en typ av förståelse eftersom vi båda växt upp med en invandrad mamma och två språk. Vi klumpar ihop oss med de som förstår oss, de som är i samma situation som oss. Min moster hade kommit fram till samma sak. De flesta av hennes nära vänner var inte helt engelska. Det är underligt hur vi försöker vara så lika varandra.

Jag märkte en tydlig attitydförändring hos många som jag under de första veckorna började prata med. Man började prata om något, jag vet inte vad, vad som helst. Sen frågade de var jag var ifrån, precis som man frågar vem som helst. När jag sa att jag var från Sverige hände följande:
1. De smickrade mig med att säga att de inte kunde tro det pga. /tackvare min bra engelska.
2. De visade lite nyfikenhet om Sverige, varför jag flyttat till England, hur jag lärt mig så bra engelska etc.
3. Sen var det stopp. Efter detta var det något som blockerades mellan oss. Jag kunde ju inte förstå Kulturen, slangen, fotbollen, gesterna, beteendet etc. Jag var annorlunda. Jag hade mycket att lära, men ingen ville lära mig. Kanske var det lika mycket jag som dem, jag kände mig annorlunda och de tyckte jag var annorlunda.
Tänk då att jag inte är särskilt annorlunda. Jag pratar bra engelska, så det är inte Så svårt för mig att förstå Kulturen etc. jag har varit en del i England, dock hos mina kusiner, men ändå jag känner ju dem. Plus att det inte är väldigt stor skillnad mellan sverige och england. Det är marginella skillnader som inte egentligen ställer till problem. Det största problem jag stött på är att folk tror att jag är engelsk och därför tror att jag förstår allt. Alltså det omvända från när de får reda på att jag är svensk.

Tänk då dem som kommer till ett nytt land, inte kan språket, inte vet något om landet, inte har en aning om kulturen, kanske inte ens vill dit utan tvingas av krig etc. Förstå då att de klumpar ihop sig med de som är som dem. Förstå då att det är svårt att assimileras och integreras. Förstå då att de vill bevara sin kultur. Jag gör också det, mycket, men det märks inte eftersom kulturerna är lika. Jag älskar allt som är svenskt, jag påpekar när jag hör en svensk låt eller hör om en svensk artist, jag blir nyfiken när jag hör ett namn som låter svenskt och jag svullar i köttbullar och lingonsylt och gör ofta äppelpaj med Svensk Marsan sås och berättar för alla jag bjuder att det minsann är svensk marsan sås! Precis som jag var när jag bodde i Sverige. Jag älskade The English shop, avgudade Robinsons, saknade Polos, blev lyrisk när jag hörde en brittisk skådespelare eller brittisk musik och mycket, mycket annat. Väl här dricker jag inte Robinsons, äter nästan aldrig polos och riktar min uppmärksamhet mot svenska tendenser.

Min poäng är att jag har två nationaliteter. Jag kan inte bestämma mig för vilken jag vill ha mest. Jag behöver inte göra det heller. Det är viktigt att mixa och jag tror faktiskt att de som har två (eller mer) kulturer att ta av vinner i längden(sorry alla svenskar..). På ett eller annat sätt. Men det är också problematiskt, man alieneras. Till och med jag, som har båda språken båda kulturerna, känner av alieneringen. Tänk då de som bara har en, och den är fel. Den smutskastas av omgivningen och är allmänt oaccepterad. Inte undra på att det finns en hel del bitterhet.