Hmm, jag skulle skriva om torsdagen. Men det finns nog inte så mycket att berätta om, mer än det som jag skrev sist.  Det var en av de där kvällarna när man bara känner att allt är bra. Det hände så mycket grejer, vi var överallt och gjorde massa saker. Kortfattat, och i listform skedde detta (och med lite repetition från gårdagens):

Jag hade två jätte bra seminarium på dagen, gick sedan och fikade med olika människor, stötte på andra människor och fikade lite mer med dem, gick till Kate och åt middag(har för övrigt insett att det kanske inte är så himla lätt att laga mat som jag trott...), gick och såg Wittgenstein filmen, gick till University Arms och gjorde Pub Quiz(jag kunde ingenting alls), frågade The Book Of Answers massa frågor och fick läskigt bra svar. Gick sedan till en pub på Trippets Lane, var där i kanske en halvtimme hade bra samtal med Kate, gick sedan till Snyggo-Ben, men jag och Kate tappades bort på vägen, så vi kom senare än alla andra. Vi köpte 10 öl att dela på, efter våra typ 4 pints redan. Satt sedan och diskuterade arkitektur och annat smått och gott av filosofisk karaktär ända in på småtimmarna. 

Mitt säkerhetssällskap hem bestämde sig för att gå, så jag bestämde mig för att sova hos Kate, som skulle gå hem med Sociologen och Jason.  Men som jag redan berättat så blev det ju Sociologen och inte Kate som fick mitt nattsällskap. 

När vi gick ifrån Bens lägenhet så letade sig våra händer till varandra. Det var så det hela började. 

Det var en sådan där kväll som sitter kvar i kroppen. Som hur man än försöker beskriva den så går det inte. Det var för många element som bara sammanstrålade till en enda glad massa. Avslappnad och frigjord. Inga tankar på morgondagen. Tillfälligt leverne. 

Nog om Torsdagen. Det är helt ärligt lite jobbigt att tänka på det. Och lite svårt. Jag tror att det bästa är att inte tänka på det. Trots allt bra. 

Det stör mig hur generösa vi är. Vi bjuder över folk på middag mest hela tiden, och i synnerhet Tyler. Men han bidrar aldrig med något. Förut kom han över med vin lite då och då, och då kändes det som om det fanns en balans i vår relation, men nu känns det som om han alltid är här och äter och tar, men aldrig bidrar. Inte med mat, vin, pengar eller städning. Jag gillar inte de friheter han tar sig i vårt hus. Han har inga friheter, för han bidrar inte. Det finns ingenting här som han inte har rätt till om inte vi ger honom rätt till det. Jag inser hur cyniskt och småsint detta låter, men jag tycker inte om hans attityd. Han visar liksom ingen respekt eller tacksamhet. Han bor inte här. Men beter sig som det. 

Nyss var han inne och frågade om han kunde få pengar för vinet som han köpte igår. Det var en riktigt besvikelse, för jag trodde att det liksom var hans 'återbetalning'. Nyss var han här inne igen och frågade om jag ville följa med till affären och köpa öl. Och jag vet att om jag gick med skulle jag behöva betala. Jag menar verkligen inte att vara snål, men jag blir snål när någon annan är snål. Och det känns som om jag eller vårt 'hushåll' ger mer än vad vi får tillbaka. Det behöver verkligen inte vara 'öga för öga' petitess-nogrannhet. Men någon typ av balans är det enda jag vill ha. Och nu känns det inte som om vi har någon balans i våra utgifter och inkomster. Och Tyler känns som den största boven i dramat. 

Mitt löfte om mer positivitet höll sig inte så länge minsann.

För övrigt har jag bara surfat runt på bloggar hela dagen. Trots att jag är i ett enormt behov av att läsa inför seminarier och föreläsningar i veckan. Jag har nog blivit bloggberoende. Dagens tidsfördriv har inte bara gett mig ett beroende, det har även gett mig prestationsångest. När ska jag också börja skriva om viktiga riktiga saker? Istället för de sociala spelen som pågår i mitt lilla microkosmos. När ska jag skaffa mig en snygg layout? När ska jag lyckas med snygga formuleringar? Kommer jag någonsin lyckas jobba med det jag vill? Kan jag jobba med de saker som jag vill med den (svindyra) utbildning som jag valt? Eller har jag gjort fel och för snävt val alldeles för tidigt? Är jag alldeles för fokuserad på skolan? Ska jag också engagera mig i kreativa projekt? Ska jag gå ut mer? Skaffa fler kompisar? Nätverka?

Måste man göra alla dessa saker för att bli framgångsrik och lyckad(lycklig)?

Vad vill jag egentligen? Det är en fråga som inte går att skjuta upp till morgondagen, för om jag inte vet idag, vet jag att jag aldrig kommer att veta. Klarar jag inte av att ta reda på mina intressen och viljor idag, vad är det som säger att morgondagen kommer att ge mig dessa svar? Jag måste starta tankeprocessen nu. Men den är redan igång och cirkulär. Kommer ingen vart. Jag vet inte ens vilket land jag vill vara i. Vet inte vad det finns för möjligheter. 

Jag vill bara stanna i denna dag. I en (någolunda) begränsad och kontrollerad situation. Problemet är att den har dessa drag endast för att den är tidsbegränsad. Alla vet att de är här i ett och ett halvt år till. Sen tar de vägen någon annan stans. Många vet var de kanske är eller vad de vill göra. Jag har ingen aning. 

Nu får det vara nog.