Jag känner det gro

Den där känslan av att snart, snart kommer det gå åt helvete.  Den kommer ibland. Antingen är det jag som fuckar upp saker, jag förstår att personen ifråga vill ha något annat än det den får. Jag är knepig och ger därför ingenting egentligen. Mer än något liknande blandsaft. Jag är fullt medveten om att det är en slippery slope mot intet. Ändå kan jag inte göra något åt det. Jag vet inte vad jag ska göra för att göra det bättre. Men jag känner det gro. Det växer för varje dag. Det är fel, och snart kommer någon komma på det. För att använda en självklar liknelse så är det som att vänta på ett åskväder.

Sen är de den där känslan av att jag håller på att fucka up. Mig själv. Jag kommer underfund med saker som jag inte kan fortsätta göra, för min egen och andras skull. Antingen mår inte jag bra av det eller så sårar det andra. Självklart nära sammanlänkat med den tidigare, men med lite mer självinsikt. När man ser de där sakerna som man vill att någon ska peka på, fördöma och plocka bort. Men det är ingen annan som ser det. Eller jo visst, det kanske de gör, men de pekar inte på det, fördömer inte, och mest av allt; plockar fanemig inte bort.

Men, jag skulle nog inte acceptera att någon annan plockade bort. Det vore ju som att någon skulle gå in i mitt kylskåp och slänga bort det som luktade illa. Det är att slänga en del av mig.

Fast vid närmare eftertanke skulle jag nog acceptera det. Kanske till och med behöva det. För vad är det som gör att jag tror att jag skulle kunna hitta det och göra det själv?

Hur som helst gror det ibland. Denna känsla av att jag fuckar up. Fuckar up bad time.