Självkontroll

Jag har på senaste tiden försökt utöva självkontroll. Detta innebär bland annat att jag inte ska slentrianmässigt hångla med vem som helst som vill hångla med mig, bara för att hångla liksom. Jag kom fram till detta efter att jag och W var så himla dåliga. Dåliga tillsammans och dåliga för varandra. Vi hade kanske kunnat vara bra, om vi bara låtit oss. Om vi bara släppt det där att det var bara nu under sommaren, inget mer långvarigt eller långsiktigt. Men det är en annan historia. Jag bestämde mig i alla fall för att nästa person som jag hånglar med ska vara någon jag vill ha, någon som jag är kär i. Inte bara attraherad av(av olika mer eller mindre logiska anledningar)

Min utövning av självkontroll har här i England betytt att jag inte får hångla/ligga med Boxaren. Och heller inte med Sociologen. Den senare av dem är nog ganska lätt att undvika eftersom det ju rann ut i sanden ganska tidigt förra året. Dock sa B att han hade frågat om mig. Det är mycket mycket möjligt att han sa så bara för att hånas, ställa till det i mitt huvud eller se min reaktion till det. Vad det än vad han hade för mål med det, så lyckades han till viss del. Jag hamnade i tankegångar som inte överensstämmer med min självkontroll. Men, som tur var hindrade min förkylning mig från att agera på dessa tankegångar, så min självkontroll uppehölls.

Den förste av dessa potentiella slentrianhångel var lite svårare att undvika. Jag trodde att han typ var sur på mig eftersom jag inte hört något från honom på länge, och han inte varit sitt lite opassande jag de gånger vi pratat. Men så fick jag ett sms i söndags. Och så kom det hela igång igen. Han ville ses på kvällen. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag var lockad(ja tyvärr, och jag har ingen förklaring till det), men självkontrollen, självkontrollen! Jag var ju tvungen att säga nej. Och jag ville ju inte träffa honom, inte på det sätt som han menade i alla fall. Men visste inte riktigt hur jag skulle säga det utan att göra honom sur. Och det är ju ännu svårare att vara tydlig, utan att bli missförstådd på sms. Tillslut föreslog jag att vi skulle ses ändå, för att reda ut saker. Detta skedde i måndags. Det blev tidigt uppenbart att han trodde att det betydde något helt annat än vad det gjorde att jag kom dit. Jag försökte visa att jag inte riktigt hade samma mål som han med detta möte, men han fattade inte. (han är inte världens smartaste kille, det vet jag….) Tillslut var jag ju tvungen att säga rätt ut att jag inte ville. Han ville ha en förklaring, jag kunde inte ge en. Så han trodde typ inte på mig. Jag sa att jag inte behövde förklara mig för honom. Vid ett tillfälle tror jag till och med att han föreslog något mer seriöst. Men det avvisade jag innan det ens han bli en helt uttryckt tanke. Så, detta utövande av självkontroll blev väldigt lyckat. Jag föll inte för frestelsen att få ett betydelselöst hångel som självförtroende boost. Det gjorde mig stolt, och hela grejen med att leva som du lär, utöva självkontroll kändes faktiskt rätt bra.

Även om det är lite tråkigt (jag menar, de där sporadiska hånglen är ju rätt så kul; det är ju kul att hångla! Och de där spänningarna som finns att spela på, leka med och tillslut agera på, de är ju väldigt spännande och roliga.), så känns det grymt att vara i full kontroll. Jag bestämmer mig för en sak och agerar fullt ut på den. Detta brukar ju inte direkt vara min starkaste sida. Jag brukar alltid tulla på regler och bestämmelser, speciellt, eller kanske endast, de jag satt upp för mig själv. Så är det ju liksom med det där med träningen, rökningen, pluggandet osv. alla de där destruktiva sakerna som jag gör, och som jag försöker att bli av med som jag hittills liksom bara inte lyckats med. Men nu känns det som om jag är på god väg, med alla dessa grejer.(Dock sitter jag ju nu och skriver detta när jag borde läsa om psykopater...)

Men så häromdagen satt jag och raderade lite sms. Och något av dessa gamla sms fick mig att tänka. Det verkar som om det jag gör är att indirekt säga att jag är trött på att hångla runt, och vill ha något seriöst. Men vill jag verkligen ha något seriöst? Vill jag verkligen bli någons flickvän? Vill jag bli som min syster? 

Min intuition säger ju direkt nej, det verkar så krångligt, så mycket krav, så mycket att tänka på. Jag vet att detta inte nödvändigtvis är resultatet av att ha pojkvän. Men man lutar ju mer åt det hållet då än när man är singel. (I och för sig är det ju en liknande situation när man har en bästa vän som man gör allt med och delar allt med, det kan faktiskt i vissa fall vara ännu mer exkluderande.)

Vill jag verkligen ha de förpliktelserna till en person? Vill jag ha de problem som kommer med en sådan relation? Lösa de där konflikterna där ens älskade inte beter sig som man vill, sårar en och man förlåter. Förlåter, tullar antingen på sig själv eller sin älskade.

Men jag vet ju att ett förhållande kommer med en massa bra saker också. Man har en person som man håller närmst. En som man kan lita på i alla väder. En som får en att känna de där känslorna. Och man är beredd att tulla på sig för att hitta sin gemensamma väg tillsammans. Och det är kanske som mamma och pappa sa när jag var liten och de bråkade, att om man verkligen älskar varandra så kan man bråka också. Bråk är egentligen ett tecken på att man älskar varandra.

Men det hjälper inte. Det kravlösa slentrianhånglet ställer inga krav. Ställer inte till med några bråk. Och om det betyder att du inte är älskad så gör det inget, för det är inte det som är meningen. Meningen är tillfredställelse, i en nästan hedonistisk bemärkelse. Det är det ni är för varandra, och det är jävligt lätt att leva upp till. Och när det kommer till tillit, så kan man nästan alltid lita på att personen ifråga vill bli tillfredställd. Visst att denna tillit inte sträcker sig längre, men ju mindre räckvidd, desto mindre sannolikhet att bli besviken.

Risken finns ju att det kollapsar ändå. För att meningen försvinner. Tillfredställelsen försvinner. Och eftersom det var den enda basen för relationen finns det inte mycket mer att gå på.

Jag skulle kunna hålla på såhär hur länge som helst. Jag vet helt enkelt inte om jag vill ha ett förhållande eller inte. Men jag kommer väl antagligen inte veta det förens jag träffar den där rätta. Och kanske behöver man hångla runt lite för att hitta honom. Eller inte.

Just nu är jag ändå ganska nöjd med att hålla min självkontroll, mest för att ha självkontroll ger självförtroende boost. Inte så mycket för att jag slipper, eller blir utan slentrianhångel.