IB kan räddas utan borgerlig skola!

Jag måste säga att jag varit en av de största kritikerna av det svenska skolsystemet, och att jag faktiskt välkomnade en del av reformerna som de borgerliga kom med i förra valet. Jag tycker tillexempel att betyg är bra, de kan sporra till hårt arbete, men förstår också att de definitivt kan skapa onödig stress och orättvisa. Men jag tror att det handlar om hur betygen sätts och vilket förhållande man har till betygen. Personligen har jag ett gaska avslappnat förhållande till betyg, där jag inser vad mina svagheter är och därmed inte förväntar mig så höga betyg i de kurserna. Självklart kan detta ha att göra med att jag är ett sk. läshuvud och alltid, även när jag fått 'dåliga' betyg klarat mig generellt bra. Men jag tror att i den svenska skolan, och det är detta som är bra med den svenska skolan, så finns det utrymme för både de som har lätt för teori och de som är mer praktiskt lagda. Den borgerliga framtiden med fokus på individens val ser däremot inte ut att ge lika mycket svängrum för olika begåvningar.
Jag tar alltid min kompis J som exempel när jag pratar om detta, hon som ville bli servitris. Jag hade efter IB en prettoattityd där jag hade blivit inskolad till att tycka att 38 (eller 20.0) eller över var det ända som dög som slutbetyg och den enda vägen man skulle gå var till Oxbridge. Och det där med att bli servitris var ingenting man behövde utbildning för att göra. Tji fick jag när hon serverade på Nobellmiddagen och jobbade på en av Stockholms hetaste restaurenter direkt efter studenten, och jag med min IB examen kunde inte ens få ett jobb på ett café. Och under det sabbatsåret när jag träffade en massa folk som hade lyckats riktigt bra utan att ha en universitetsexamen, insåg jag, hur trivialt det än låter, att alla inte behöver gå på universitet för att lyckas. Det handlar om att man gör det man är bra på, jag är bra på att plugga, andra på att driva företag, ta hand om folk eller leka med barn. Och så länge man är nöjd med det man gör, så spelar det ingen roll vad man gör. Men både jag och J fick plats i den svenska skolan och vi hade båda samma möjlighet till att plugga vidare på högskola trots våra olika intressen. Våra gymnasieval var inte avgörande för vår framtid, utan pekade bara ungefär vilken riktning som vi skulle gå de närmsta åren. Att J nu skolar om till något helt annat, och jag fortfarande håller till i pluggträsket visar ju kanske i och för sig att mitt val var mer avgörande än hennes. Totalt i motsats till vad man motiverar en studieförberedande utbildning med...
Men jag blir riktigt rädd när jag läser ledaren i SVD som påstår att det nuvarande gymnasiesystemet sorterar ut de som är studietrötta och att ett system med större skillnader mellan de teoretiska och praktiska utbildningarna skulle lösa detta. Anledningen till att jag blir rädd är för att detta börjar likna det engelska systemet fruktansvärt mycket. Där ens gymnasieval är avgörande för om man kan gå vidare till universitetet eller inte. Här kan vi ta min andra kompis J som exempel, hon gick också ett praktiskt program på gymnasiet, tog ett sabbatsår för att hon var studietrött och visste inte ritkigt vad hon ville göra efter gymnasiet. Nu pluggar hon internationell krishantering på universitetet. Om inte hon hade fått den grundläggande högskolebehörigheten som den svenska gymasieskolan gav henne, skulle hon antagligen inte gjort det hon gör idag. Vi kan inte förvänta oss att 16 åringar, speciellt de skoltrötta, kan göra val som blir avgörande för deras framtid.
Käre PJ Anders Linder, glömmer bort vad det är som gör Sverige unikt och avundat av anda länder; vår universiella univeristetsutbildning. Ett välutbildat folk är bra för demokratin, bra för ekonomin och bra för folket. Den föreslagna borgerliga gymnasieskolan skulle ha som konsekvens att de som inte känner att de vill plugga vidare när de är 15, aldrig egentligen kommer att kunna plugga vidare och detta skulle kunna få fruktansvärda konsekvenser för vårt internationella rykte. Genom att föreslå en större skillnad mellan praktiska och teoretiska program löser man inte skoltrötthets problematiken, eller de påstådda 'klass skilnaderna' som detta skulle skapa, utan man begränsar en stor grupps möjligheter till framtida utbildning. Och detta säger jag trots att jag förstår att alla inte vill plugga vidare, för jag tycker att alla bör få en möjlighet att plugga vidare och den möjligheten ska inte tas ifrån dem efter högstadiet.
Där Linder fångar mig är i hans försvar för IB. Jag gillar IB. IB funkade väldigt bra för mig, och det är mycket tackvare IB som jag sitter här i England idag. Men att jag sitter här beror också mycket på VHS skepsis mot IB. Mina betyg hade helt enkelt inte uppskattats på samma sätt hemma som de gjordes här, och reformen som föreslagits angående IB examens är idiotisk. Jag håller fullständigt med om att det skulle för det första driva många elever från IB men även de med IB examen från Sverige. Och detta gör att Sverige förlorar många duktiga elever (även om jag är helt säker på att många duktiga också gör bra ifån sig på andra utbildningar!) Men jag förstår inte hur den borgerliga skolan skulle vara den enda lösningen på den problematiken. Problemet ligger hos en VHS inte hos gymnasieskolan. Det krävs en omprioritering hos VHS, inte ökade skillnader mellan teoretiska och praktiska utbildningar.