Men det är inte det samma gamla vanliga att jag saknar alla de underbara människor nu, för jag saknar er ju hela tiden. Skillnaden nu är att jag vet att jag kommer hem snart. Det gör att det blir en positiv saknad. Det blir mer av en längtan än en saknad.
Under de jobbigare perioderna, speciellt hösten och vintern, så är det mer av en avsaknad-saknad. Det är som att jag saknar er för att jag inte har er här för att ge mig den kärlek som jag, och alla tror jag, behöver. Kärleken från de som man känner bäst. De som man utvecklats med. De som bara är. Men för att avsaknaden-saknaden gör så ont, förtränger jag den. Förtränger Sverige.
Jag vet jag satt mig själv i den här djävulska situationen där jag är nu. Där jag är i ett annat land än de jag älskar mest i världen. Och jag vet också att min längtan efter er hindrar mig från att älska situationen som jag befinner mig i. Känslomässigt alltså. Akademiskt älskar jag där jag är, och skulle inte byta det mot något i världen: jag har ju för bövelen just kommit hem från en konferens i Oxford! Men känslomässigt kommer jag nog alltid rymma tillbaka till er där hemma. Det är som om uppdelningen och förvirringen som tvåspråkigheten orsakar inte bara håller sig till språket, utan sprider sig till känslolivet också. Känslomässigt är jag hemma. Jag är svensk. Akademiskt/karriärsmässigt är jag i England.
No comments:
Post a Comment