Dagens undran 10: Nationalitet och humor

Jag var och såg Monty Pythons Spamalot i måndags, trots att jag tidigare inte förstått vitsen i deras humor. Mina kompisar slog vad om vem som skulle vara den som gick ut från teater utan att ha fattat ett endaste skämt, det var ingen tvekan om att det satsades mest pengar på mig. Men till allas förvåning så skrattade jag faktiskt ett flertal gånger. Dock var jag (nästan) lika många gånger totalt förvirrad, för det verkar som om det som är roligt med Monty Python är det totalt galna, det överdrivna och helt absurda. När de drar ut på en poäng så långt att det bara går att skratta, de drar den till oväntade nivåer, nivåer som bara wicked minds kan komma på. Och det är i det momentet som det inte går att göra annat än att skratta.
För er som inte är insatta i Spamalot, så är det baserat på Monty Pythons tidigare verk; Tv serier, filmer och sketcher, och handlar om när Kung Arthur samlade Riddarna vid de runda bordet för att hitta den Heliga Gralen. I musikal-version. De drar varenda dåliga skämt som du kan tänka dig -men tar det till oväntade absurda nivåer som när Riddarna rekryterats, så bestämmer de sig för att åka till Camelot, en typ av riddar-Las Vegas för att roa sig innan de tar över världen, använder sig av mycket fysisk humor- inlednings scenen går ut på en dans där dansarna slår fiskar på varandra- och mycket spel på fördomar och stereotyper- Kung Arthur ska invadera en fransk borg, men får bara förolämpningar och en ko katapulterad på sig. Det är simpelt, absurt och det går inte att göra något annat än att skratta. Men mellan detta ligger även en djupare politisk satir, som att till exempel en av riddarna är bög och gifter sig med en prins i slutet med repliken "Imagine that in three hundred years this will still be controversial". Och jag tror att denna blandning av högt och lågt är typiskt brittisk. Det som verkar vara så simpelt och basalt vid första anblick blir väldigt sofistikerat om man ser det där som ligger emellan. Men detta gör det även väldigt elitistisk- och kanske ännu ber Brittisk för den skull-, för om man inte är insatt i historien och politiken så har man ju ingen aning alls varför Dennis utläggning om monarkins brist på legitimitet är så fantastiskt fyndig, mer än att han pratar ganska roligt och käftar emot Kung Arthur som ju inte riktigt verkar ha den naturliga auktoriteten som kommer med ämbetet, utan snarare är en ganska barnslig och naiv figur. Fast även humorn i den makt-relationen är väl kanske typiskt brittisk.
Men denna sofistikerade humor döljs bakom låg humor, och det är kanske denna kontrast som uppfattas som så fantastiskt rolig. De driver med det låga för att få fram det höga, och det är det som är typiskt brittiskt. Men samtidigt driver de med det som är typiskt brittiskt, för om inte det låga ansågs lågt skulle inte det vara roligt att dölja det höga bakom det.

Jag menar nu inte att Svensk humor är mindre sofistikerad, men jag menar att den framhävs på ett annat sätt. Jag är inte så insatt i buskis humor, men det känns som om de mest spelar på tabun, vilket ju kan anses vara typiskt svenskt. Och detta på ungefär samma sätt som Monty Python driver med det Brittiska, så driver de med det som är svårt att röra som Svensk. De driver med den svenskhet som vi vill bli kvitt, det som vi inte vill vara, och därför när det dras till sin extrem sitter vi där och skrattar, och tänker att det är ju tur att vi inte är så låga åtminstone. Humor, har jag hört, handlar om att överraska, säga det kontroversiella, chocka. Men jag tror även att det måste finnas en igenkänningsfaktor, man måste förstå varför det är kontroversiellt, varför det borde chocka. Och även om jag bott här i snart fyra år, och plockat upp rätt mycket av kulturen och språket, så har jag bara börjat förstå det roliga med Monty Python. Och då måste jag ju säga att det fortfarande mest var de politiska skämten som jag förstod, medan den skrik skrattande snubben bakom mig (jag hoppade seriöst högt varje gång han skrattade, vilket var ofta) skrattade mest åt de absurda svängningarna. Fast, om vi ska vara helt ärliga så förstår jag ju inte riktigt vitsen med buskishumor heller, så kanske handlar det mer om preferenser än nationalitet.