Vi har problem med vår ytterdörr till huset där jag bor. Det är antingen så att dörren, som är av trä, har svällt av dagar ur och in av regn, eller så är det något problem med stängnings mekanismen, för tanken är att den ska stängas automatiskt. Den har alltid varit lite sisådär pålitlig, många gånger så har den inte riktigt gått i lås, men nu har det blivit så himla mycket värre, för för att komma in måste man nu rugbytackla dörren, och för att komma ut måste man hänga sig i handtaget samtidigt som man lirkar med låset.
Jag har alltid känt mig ganska trygg här, trots den något mörka passagen jag måste ta för att komma till min ytterdörr. Vänner har kommenterat att den inte verkar så kul att gå hem en sen kväll. Men jag har inte känt så, mest för att jag bor i ett ganska fint område. Visst att det ligger en pub mittemot, men klientelet där är mest medelålders akademiker. Men det är också för att det verkligen inte är långt från vägen till dörren, och när jag väl är där så känner jag mig safe.
Tills nu. Nu när låset knasar. Jag märkte av detta nu ikväll när jag jag kom hem. Precis när jag svängde in till mitt hus så gick ett gäng snubbar förbi och trots att jag var helt säker på att ingen följde efter mig så kände jag skräcken i magen när jag sedan hörde någon i trappen. Kanske har det att göra med att jag inte känner, eller knappt ens har sett, någon av mina grannar, eller att min ytterdörr inte direkt är svår att bryta upp, om någon fick lust till det. Men varför skulle någon få lust till det? Och varför skulle någon få för sig att följa efter mig?
Det är en helt irrationell rädsla som jag utvecklat. Men den är ändå där. Det är den där rädslan som kommer från skrämselpropaganda, sådan som gör att rädslan för att utsättas för brott är större än risken för att utsättas för brott. Jag kan rationalisera om min rädsla, men inte bli av med den.
No comments:
Post a Comment