Man hååååånglaaar! Ja kanske får man inte så mycket gjort, men det gör att jag sitter och småler mig igenom dagarna, och då känns allt så himla mycket lättare.
Han tar tag i mig och säger: get over here.
Men så blir det svårt eftersom han är typ 3 decimeter längre än jag, så vi kramas och jag burras in i mellan hans armar. Sen ställer jag mig på en pall, som jag får göra på boxningen, och vi pussas. Sen är jag lite för skakig på benen för att balansera, så han får sätta sig istället. Jag säger att han might be sitting there all night.
Jag är inte orolig för varningsklockorna längre, men jag är rädd för att han är för snäll. För om han skulle sluta gilla mig, vilket ju är min första rädsla, så skulle han vara så himla snäll och fin när han sa det, så snäll och fin att jag inte skulle kunna vara sur på honom. Inte kunna bli arg eller förbannad. Och det skulle göra mer ont än om han var en skitstövel.
Jag övar på tålamod. Ta det lugnt och försiktigt, inte för snabbt. Inte bli rastlös, inte tolka in för mycket i pausen och tystnaden. Tålamod.
No comments:
Post a Comment