Emilou och passionen

Jag minns för ett år sedan då jag fortfarande kunde tala mig varm om min forskning. Då det var det jag brann för. Det var min stora passion, och jag var så lycklig över att jag fick jobba med det jag kände så starkt för. Jag vet inte riktigt när jag slutade känna så, men någon gång under året tappade jag bort det där jag brann för.
Jag tror att det har att göra med att jag professionaliserade min passion. Det blev liksom ett jobb, som jag inte skulle ta med mig hem. Ett jobb som bara var ett jobb.
Folk sa åt mig att jag hade tid, att jag var bra, att jag utvecklades, så jag vallades in i en lunk där jag helt plötsligt började tacka ja till en massa andra saker, och tappade bort det där jag skulle göra egentligen. Forskningen som jag brann för.
Och så kom sommaren med alla sina distraktioner i form av kille, konflikter och konferens. Det var examinering, föräldrar och grillning.
Sen var det plötsligt oktober och det hade gått ett år sedan jag gav mig ut på min egen forskarbana. Banan utan några riktiga vägskyltar, där jag fick köra hur fort eller långsamt jag ville, och åt (typ) vilket håll jag ville. Detta gjorde att jag gled åt alla håll och kanter och inte riktigt blev stimulerad någonstans. Och när sommar distraktionerna drog iväg mig på helt andra banor, ja då blev det fel. Forskningen var inte kul längre, bara jobbig. Allt annat var roligare att göra än att läsa och skriva. Till och med att göra datainput (eller så var det för att jag fick betalt att göra det som det var lättare att göra)
Jag tror att jag måste gräva ned mig lite i böckerna igen. Jobba långa pass, långa dagar så att jag får något gjort. Jag måste få tid att gräva ned mig i det som intresserar mig igen. Fokus. Jag behöver lite fokus. Då kanske jag får tillbaka passionen och börjar tycka att det är kul igen.